Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Fredagen den 1 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålle» ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i i-n i i ii Idun, erhållet ett gratlsexemplar f8r hela den tid, under hvilken
abonne-nonter, »om »amlas, och för hvilka afgiften ln»ande» till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de »amlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
ej deri minsta oenighet, ej den ringaste strid
förekommit. Det var ju så lätt att komma
öfverens med hvar andra, då vi älskade så
högt.
Då såg vårt första barn dagens ljus.
Kärleken och omsorgerna för den lilla varelsen
bragte den första oenigheten, det första
ovänliga ordet. Jag ville uppfostra barnet enligt
min egen mors åsigter och regler, han enligt
sin mors principer. Jag måste nu tillstå, att
jag var en föga eftergifvande, lättretlig natur;
om jag ock aldrig så väl insåg ett felsteg,
kunde jag ej förmå mig att vidgå det och
utgick från den åskådningen, att mannen bör
gifva efter lika mycket som hustrun; för
samma rättigheter, samma pligter, och då jag
gemenligen ansåg min egen uppfattning i en
sak för den riktiga, som det ju rent af
ligger i den menskliga naturen, så försvarade
jag den till det yttersta, d. v. s. till dess
vi skildes i vredesmod. Till en början gaf
nu min mau för det mesta efter, och ofridens
varaktighet kunde endast räknas i minuter.
Då jag sjuknade, läste han hvarje min
önskan i mina ögon, och för mina felaktigaste
påståenden och mest öfverdrifna önskningar
hade han blott det kärleksfullaste
medgifvande.
Då jag åter tillfrisknade och helsans rosor
på nytt slogo i blom på mina kinder, kunde
jag finna det rent af ofattligt, att jag inte
alltid skulle »ha rätt». Jag förebrådde min
man för orättvisa och hersklystnad, om han
höll på något, som misshagade mig.
Tvisterna blefvo allt vanligare; för det
mesta rörde de sig om obetydligheter, om det
eller det vore mera praktiskt, det eller det
helsosammare. Och snart kände jag mig
helt olycklig i mitt unga äktenskap.
Fadern ville uppfostra vårt enda barn med
stränghet, jag med kärleksfull mildhet, —
att förena båda hade varit det riktiga.
En dag slog han den lilla för någon odygds
skull på handen. I häftigheten lät jag
förleda mig till några skarpa ord, och min mau
slöt sig inne på sitt rum.
Då han om aftonen gick ut, utan att taga
afsked af mig, då trodde jag mig vara den
olyckligaste bland gifta qvinnor på jorden.
Jag älskade ju min man, men vi passade
icke tillsammans. — Lika poler stöta ju
livar andra från sig; våra karaktärer voro
för ensartade, ingendera ville ge vika!
»Du skall vara din man underdånig»,
citerade hau för mig versen ur bibeln en gång
då jag var uppbragt. Detta var ju inte
den moderna tidens ståndpunkt, enligt
hvilken qvinnan ej är mannens slafvinna, utan
jemstälda kamrat. Illa smälta fraser ur
uppsatser och skrifter öfver
qvinnoemancipa-tionen spökade då ännu i mitt stackars
oerfarna hufvud och eggade mig alltjemt på
nytt till motsägelse.
På den der samma aftonen gick jag, sedan
jag ordentligt gråtit ut, in i min mans rum
för att som vanligt städa af.
Då fick jag se ett bref till hans mor ligga
på skrifbordet. Kuvertet var endast helt
löst försegladt och öppnade sig utan
svårighet för min nyfikenhet. —
Jag måste här anmärka, att vi aldrig hade
någon hemlighet för hvar andra, att vi alltid
för hvar andra föreläste ankommande liksom
våra egna bref, och att jag icke kände mig
medveten om någon synnerlig orätt, då jag
på detta sätt gjorde mig underkunnig om
innehållet i hans bref. Jag läste nu följande:
»Älskade moder! Du sade mig en gång,
att äktenskapet ej vore någon lustig lek, att
det vore lönen eller straffet för ett godt eller
ensidigt val, för allvarsfull kärlek eller bristande
manlig mogoad. Smekmånaden vore snart
förbi, och då visade det sig, om kärleken vore
äkta, om kärnan god, om valet vist.
Min Elsa har bestått profvet i alla tre
styckena. Hon älskar mig, hennes hjerta är
rent oeh godt, hon är en mönstergill husmor
— och dock är jag olycklig, outsägligt
olycklig, ty hon törstår ej att behandla mig. Trots
alla hennes goda egenskaper förgår ej en dag,
utan vi att tvista.
Då jag mången gång, förtretad och
uttröttad, kommer hem från mitt embetsrum, och
då under mitt eget tak förtretligheterna
fortplanta sig, så frågar jag mig ofta: »Hade
du kanhända inte gjort bättre i att aldrig
binda någon följeslagarinna vid ditt lif?»
Och dock — hur lycklig skulle jag ej kunna
vara, om min hustru endast skenbart gåfve
efter, om jag endast en enda gång finge höra
de orden: »Du liar rätt, jag skall göra så.»
Rörd skulle jag då svara: »Gör som du
för bäst finner, min hjertans kär!» Och
om hon efter en meningsskiljaktighet komme
till mig och tryckte en kyss på min panna,
borta vore det dåliga lynnet, bekymren,
sor-gemolnen, borta som genom ett trolleri!
I vredens och bitterhetens ställe skulle då
träda ångern öfver min hårdhet, och jag skulle
umgälla hennes smärta med fördubblad kärlek.
. Men detta är drömmar, som väl aldrig se
sin uppfyllelse — — —»
Så långt hade jag läst, då jag hörde min
mans steg i trappan.
Hastigt förseglade jag åter brefvet och ilade
till tamburdörren. Allvarsamt såg han mig
in i ögonen; mig tycktes, som om han der
forskade efter en gnista af ånger.
Knapt hade han dock stängt dörren
bakom sig, förr än jag flög honom om halsen
och tryckte en het kyss på hans mun.
Förvandlingen i hans ansigte skall jag minnas
hela mitt lif — det var, som om ett
öfvermätt af sällhet plötsligt strömmade ned öfver
honom, som om ett under hade skett. Hvad
han skrifvit till sin moder i smärta och
bitterhet, hvad han icke ansett för möjligt,
hade nu plötsligt gått i uppfyllelse: hans
hustru hade för första gången gifvit honom »det
första goda ordet».
Huru blygdes jag icke då! Hvilken
brinnande känsla af ånger fylde ej mitt bröst,
inför min själs ögon trädde så många
tillfallen, då jag onödigtvis hade retat, plågat och
bedröfvat honom. Och från denna dag till
den, som nu är, har ej vår äktenskapliga
lycka grumlats.
Den vissheten har nu blifvit min: »Ville
du ha en toffelhjelte, som i allt faller undan
för dig, som underordnar sig dina nycker, då
skulle du ha valt dig en annan make. Din
kärlek till din man fordrar, att du gör hans
lif angenämt, att du hjelper honom bära
sorgerna, att du med tålamod öfverser med hans
egenheter, hans lynne, att du öfvar
sjelfför-nekelse! Lönen finner du inom dig och i din
makas innerliga hängifvenhet. Då är din
kärlek äkta, ditt hjerta godt; då är du en
sann hustru.»
Och derefter rättar jag mig.
Fru Rose.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
(Iduns sjunde pristäfling
har så utfallit, att det stora följetongspriset å
60 kronor tillerkänts äktenskapsstudien:
»Hvems var felet?»
Förf, som ej bifogat någon namnsedel,
behagade omgående för Redaktionen gifva sig till
känna. Jf de öfriga sju insända
läflings-skriflerna utmärkas följande tre med mention
och hedersdiplom:
Räddad af Elena; Emellan vår och höst af
Vera; »Över ev nen af Aramis.
Införandet af den prisbelönade följetongen
lager sin början i något af de närmaste numren.
Wt
Ett farligt mode.
(Srin Köbenbavnstidning innehåller följande
märk-Æ liga uppsats om de nu som clievelyrprydnad så
moderna »sköldpaddss-kammarne:
Älskvärda läsarinna! Ni anar ej, att den kam,
sora ni framför spegeln laster i ert vackra hår, utan
minsta oförsigtighet från er sida skall kunna
förvandla ert hufvud till en brinnande fackla!
Ni följer modet, och en af dess lagar har länge
varit uppåtstruket nackhår, liten, spetsig frisyr och
öfverst i »toppen» en kam. Ni bar trott, att
kammen, ni använde, var af sköldpadd eller horn, ocli
sorglöst har ni smyckat ert hår med ett lömskt,
mordiskt föremål, farligare än en krutpatron.
Hör då och darra, och ryck kammen ur håret!
När ni hört, skall ni skänka ert förrädiska hårsmycke
till tjensteflicka^ att använda som
upptändningsme-del i köket. Är ni ekonomiskt anlagd, ålägger ni
henne blott att begagna cn tand af kaminen, hvarje
gång hon skall göra upp eld — det är alldeles
tillräckligt.
Då den, som skrifver dessa rader, fick reda på, för
hvilken fara våra damer, utan att veta om det,
utsätta sig, hade ban ingen ro, förrän ett dussin vackra
kammar, inköpta hos olika galanterihandlande, lågo
i hans rockficka.
Och så blef det intressanta profvet företaget.
Resultatet var, att af tolf kammar kunde blott en
motstå elden, d. v. s. blott en var af horn. Nästan
öfverallt säldea de för hornkammar; blott i en butik
svarades på förfrågan, af hvad materiel de voro:
»Dessa äro af horn; men dessa af celluloid. — och
de äro dyrast.»
Celluloidkammen var verkligen 50 procent dyrare
än hornkammen; och af celluloid är det, som dessa
massor af brännbara kammar äro tillverkade.
Man må nu icke tro, att en sådan kams
bränn-barhet inskränker sin dertill, att den lätt fattar eld,
då den flyktigt berör en låga. Det är icke ens
nödvändigt, att den kommer mycket nära elden, för
att den skall antändas.
Redan hettan öfver en lampa skall få den att
blossa upp. Till och med på ett afstånd öfver
lampglaset af ungefär I aln — der alltså håret och au •
sigtet nog kunna en smula tåla vid hettan — skall
kammen, som sitter i håret, efter ett ögonblicks
förlopp slå ut i höga lågor.
Vackra läsarinna! Se er väl för, innan ni köper
en kam till ert hår. Böj er lilla vackra trubbnäsa
ned mot innehållet af galanterihandlandens askar;
och slår er till mötes en doft af kamfer, så skjut
asken åt sidan och lemna i vredesmod det ställe,
der man utför attentat mot qvinnans vackraste
prydnad.
Men lider ni, beklagansvärda läsarinna, af snufva
— det vore ju möjligt i dessa höstens fuktiga
dagar — så försök att böja kammens tänder, och äro
de mycket sega och mjuka, lägg då tvst kammen
ned igen i asken och säg farväl och tack!
Gör ni det, skola de nätta, men farliga
celluloid-kammarne hastigt försvinna.
Om förvaring af mat.
^QtüI man vara uppriktig, skall nian helt visst ge
ejjyV mig rätt, när jag säger, att ofta till och med
den ordentligaste husmoder, hos hvilken allt
från det största till det minsta i rum, kök, bodar
och källare är skinande och blankt, visar en otrolig
sorglöshet med hänsyn till förvaringen at mat, såväl
den i rått tillstånd som den öfverblifna. Tittar man
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
