Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 8 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hällas ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon I P\ I I Kl Idun, erhålles ett gratlsoxemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nanter. »om samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro desamlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
när hon tänker på det bländande ljuset
derborta.
Och barnen sen? Är det rätt att hos
dem grundlägga smak för schweitzerilif?
Dermed följer förakt och leda för familjelifvct,
när de växa upp. Och nog kunna vi
medgifva, att dessa nöjen äro skäligen tarfliga.
Musiken kan nog vara bra, men jag undrar,
huru många uppmärksamt lyssna till den.
Åhnej, man befolkar musiklokalerna endast
för att fördrifva qvällen utomhus. Visst är,
att för familjeandan är detta utelif
depraverande. Den tänkande och bildade hustrun
skall aldrig medgifva sin familj deltagandet
i dessa s. k. nöjen. Om mannen ej förmår
öfvervinna sin smak för dem, så må det
vara hans ensak, men må hon hålla sig
derifrån. Musik och konst, förädlande och sann,
bjuder operan på, och här är familjernas plats,
då de söka ett värdigt nöje.
Ja, här äro två små skisserade taflor, och
troligen skola de flesta gillande nicka åt den
förra, huru enkel den är. Deu är också så
lätt att åstadkomma. Materialet är så
lätthandterlig!. Det behöfs blott litet
förnöjsamhet, sann kärlek, goda ord och ett varmt
leende. Fäll ned gardinerna, täud brasan och
låt den muntert spraka och sprida sin
värme och, till sist, täud den väl putsade
aftonlampan — i dess klara sken ter sig det rätta
familjelifvet bäst.
Adolf Hellander.
t
Caroline Ashurst Biggs. *
Septemberhäftet af den engelska
qvinno-tidningen »English Woman’s Review» kom
utstyrdt med sorgkant till sina läsare. Det
hade att förtälja, att tidskriftens redaktör
hade afgått med döden, ett budskap som vi
tro skall bringa sorg till alla, som arbeta
för qvinnornas sak öfver hela verlden — allt
ifrån Sverige till Indien och Australien.
Caroline Ashurst Biggs var med bland, de
qvinnor, som lade den första breda och
solida grunden för qvinuorörelseu i England;
hon har utmärkt sig som talare och
organisatör, men det är i synnerhet deu ypperliga
tidskrift, hvilken hon ledt sedan januari 1871,
som kommer att bli det bästa monumentet
öfver hennes graf. Sådan den nu, band efter
band, föreligger, är den en guldgrufva for
alla, som söka upplysning om den mäktiga
rörelsen, ej blott i England, utan öfver hela
verlden. De största till de minsta fakta äro
upptecknade med en otrolig samvetsgrannhet,
och en klarsynt och omfattande intelligens
ses stå på post mot hvarje öfvergrepp.
Tidskriften hör ej till de
filosofiskt-esletiska, ej till förströelseliteraturen, den är
agitatorisk, men ej synnerligen polemisk —
agitation genom kunskap och orienterande
upplysningar.
I politiskt häuseeude var bladet strängt
neutralt.
En af medarbetarne, Jessie Boucherett,
uttalar sig som följer: »Under alla de år, som
jag arbetat tillsammans med Caroline Biggs,
har aldrig rådt någon oenighet oss emellan
med afseende på tidningen. Hon var liberal
till sina åsigter, och jag är konservativ, men
* Ur den norska tidskriften »Nylænde» tillåta vi
oss hemta ofvanstående uppsats,
vi kände och förstodo båda, att den orättvisa,
som qvinnorna lida under, är långt större än
den, skilda klasser af män inom de förenade
kungarikena ha grund att beklaga sig öfver.
All oenighet i politiken lade vi derför å sido,
och tidskriften leddes i strängt opartisk anda.»
Caroline Biggs har visat sig vara i
besittning af en insigt oeh eu grundlig lärdom på
de praktiska, politiska, sociala och literära
områdena, som det ej skulle vara möjligt —
det bära förhållandena med sig — att finna
hos någon qvinna i vårt land, och huru
tillbakadragen ställning än hon personligen
intagit i sin tidskrift, låter det ej fördölja sig,
att det är en ovanligt ädel personlighet man
har framför sig, eu af de menniskor med
djup andlig bildning, dem man får leta med
lykta efter både bland män och qvinnor här
hemma.
Alla de många nekrologerna öfver henne,
skrifna af personligen bekanta, framhålla
särskildt hennes karaktärsstyrka, hennes
trofasthet och frimodighet, hennes sympati med alla
och allt, hennes älskvärdhet och blidhet.
»Hon var», säger miss Helen Blackburu
— som till följd af den aflicluas önskan nu
öfvertagit redaktörsskapet för tidningen —■
»genomsyrad af den kärlek, som lider och
fördrager allt, den kärlek, som intet ondt tänker.»
En af nekrologerna i ■»English Woman’s
Review» ger i korthet följande yttre drag af
hennes lif.
Caroline Ashurst Biggs är född i Leicester
i Augusti 1840. Hennes farfar, mr V. H.
Ashurst, var en framstående jurist, och hans
hus var centrum för starka politiska intressen
och hög bildning. Lloyd Garrison, deu
ryktbare abolitionisten, var en af mr Ashursts
intimaste vänner, och i hennes fars, mr Biggs
hus voro Emerson och Longfellow ofta sedda
gäster.
I denna intellektuella atmosfär lefde
Caroline Biggs aina första barnaår. Då moderns
helsa började svigta, flyttade familjen år 1850
till Italien och stannade der ett år. Mazzini
och andra italienska patrioter blefvo dess
umgängesvänner. Då de kommo tillbaka till
Eugland, flyttade familjeu till eu egendom
på landet och år 1867 efter moderns död
till London.
Det omvexlande lif, som Caroline Biggs
på detta sätt kom att föra, och de rika
erfarenheter, hon skördade, ha helt visst
bidragit att gifva henne den bredd i karaktären,
som utmärkte henne, och som satte henue i
stånd att sympatisera med personer af de
mest skiljaktiga samhällsklasser och af vidt
motsatta meningar och åskådningssätt. Från
det hon kom till London och ända till sin
död har hon varit en otröttlig arbetare för
qvinnornas sak. Frågan om qvinnans
rösträtt blef hennes första intresse, och den
betraktade hon som hufvudhörnsteneu i hela
det praktiska arbetet; men i alla riktningar,
der det fans hjelp att lemna, gaf hon villigt
och utan anspråk på någon lön sin tid oeh
sina krafter. Den invärtes sjukdom, som de
sista åren tärde på hennes kraft, sökte hon
hålla stången genom ihärdigt arbete; hon
afled den 4 september, och det häfte af hennes
tidskrift, som är dateradt den 15 augusti,
är från hennes egen hand. — Caroline Biggs
var ogift och bodde i sin fars hus i ett
vackert hem och en lycklig familjekrets. Sina
somrar tillbringade hon tidigare på resor,
mest i Sverige, Norge och Daumark, men
under de sista åren stannade hon hemma för
att vara hos fadern.
Vi, sota arbeta för vår sak här hemma,
ha lidit en mycket stor förlust genom miss
Biggs död. Hon kände svenska och norska
förhållanden, hade studerat våra språk och
literatur. Och hennes tidskrift, som egde
spridning öfver all verlden, innehöll en mängd
lcorreläa meddelanden om Sverige, Norge,
Danmark och Finland. G. K.
I forsén.
Skiss af Elsa W.
. I^f on hade kalla, klara, bruna ögon, sora
likgiltigt skådade ut i verlden. Hvad
brydde hon sig om verldeu! Den hade ju
aldrig brytt sig om henne. Det hade alltid
legat som en tung stämning öfver hennes lif:
hennes fulhet. Hon hade ingen mor. En
mor öfverser dock med så mycket. Hon
glömmer allt, utom ett — att det är hennes
barn, och hon älskar mer, ju mer andra
förakta och förbise.
Då hon, som barn bruka, kom till
främmande för att kyssas och smekas, var der
ingen, som brydde sig om henne. »Hvem
är den der fula ungen», var på sin höjd den
euda fråga, man slösade på henne. Så kom
det sig, att detta växte samman med henne
sjelf. Hon ville icke mera smekas, utan
gick skyggt undan för främmande. Hennes
sätt blef kantigt och frånstötande. Hon
hvarken sökte eller mottog vänskap och
tillgifvenhet. Hon var och förblef ensam —
stelnad till, hård. . .
Men hon lefde äudock, studerade lifvet
omkring sig och sådant det skildrades i hennes
böcker och bildade sig deraf ett omdöme,
kanske litet egendomligt, men sant oeh naket,
utan den ungdomens vårglöd, den solglans,
som plägar hvila öfver 18 år. Hon kände
sig på sätt och vis lycklig — om lugn är
lycka — längtade efter iutet, väntade intet
af lifvet och var glad, att det en gång skulle
bli slut.
Sådan var lise Ahl, då hon kom som
guvernant till brukspatron Stenbergs på
Ham-maråkra. Der trädde hon iu i en helt ny
lifsluft, något som hon dock mottog likgiltigt,
som allting annat.
Redan i första ögonblicket slog henne den
egendomliga stämningen i de stora, höga
rummen med de många menniskorna, som
pratade om hvar andra. Hon var ej van vid
så många menniskor omkring sig. Mestadels
hade hon varit ensam.
Frun i huset kom emot henne, stor och
ståtlig, lade armen om hennes lif, »hoppades
hon skulle trifvas» och presenterade henne.
Der voro lierrn3 syster och svåger och två
systerbarn, hans mor och husmansellen samt
slutligen hennes elev, sonen, en frodig och
lätjefull, bortskämd liten pojke. Sedan så
lise var iune i hela slägthistorien, fick hon
sköta sig bäst hon ville, och den allmänna
konservationen var åter i full gång. Den
intresserade henne föga. Hon brydde sig så
litet om, hvad andra pratade. Hon tog ett
album och bläddrade deri.
»God middag», hördes en klar, manlig
stämma. lise såg upp. Det var
brukspatronen. Nu först kom hon ihåg, att hon ej
förr sett honom.
Ett par vänliga, kloka, grå ögon mötte
hennes kalla, likgiltiga blick. Hur de
fängslade henne, dessa ögon! Hon kunde
omöjligt se bort från dem och blef sittande, utan
att svara på helsningen. Då drog ett
vänligt leende öfver de manliga dragen, och ett:
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
