Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. Fredagen den 29 november 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Triosoarén å Vetenskapsakademien sistlidne
lördag var mycket talrikt besökt, och de uppträdande
konstnärerna, fru Alie Lindberg-Larsen, hrr
Zelterqcistl och Bach, skördade lifligt bifall för
utförandet af de synnerligen anslående numren.
Studentkonserten på lördagen i denna vecka
upptager nu allas tankar. Den torde ock få betraktas
som ett evenement inom musikverlden under detta
spelår. Studentsång är ju alltid gerna hörd, och
då härtill kommer, att kören denna gång blir
öfverväldigande stor — ej mindre än 475 man —
»vil det blive noget av». Att Katarina kyrka blir
fyld till sista plats är gifvet. Konserten gifves
till förmån för director musices Ivar Hedenblad,
som nu i 15 år varit studentsängens anförare i
Upsala. Den 27 nots.
Wt
Literatur och konst.
För alla vänner af Mathilda Langlets
skriftställarskap — oeh till dessa äro vi visse att
främst få räkna Iduns samtliga läsarinnor —
kunna vi medela den fàgnesamma nyhet, att
de inom den närmaste framtiden i bokhandeln
kunna motse ett nytt värderikt arbete af
hennes penna: »På egen hand»; en bok för unga
flickor (C. E. Fritzes förlag). Viskola ej
dröja att återkomma till det intressanta verket,
så snart det utsändts i bokhandeln.
* *
*
»Frihetens sångarätt » i Sverige på 1840-talet;
literaturhistoriska studier af Cecilia Holmberg, f.
Bååth. (Albert Bonniers förlag.) Det kan
ingalunda betecknas som vanligt, att en qvinna egnar
sig åt så djupgående och vidtomfattande
literaturhistoriska forskningar som de, af hvilka fru
Holmberg nu här framlagt resultaten i ett omfångsrikt
och värdefullt arbete på närmare 400 sidor.
Redan. förut har författarinnan gjort sig väl känd på
området genom sin utmärkta studie öfver
Björnstjerne Björnson. Att hon denna gång vändt sin
uppmärksamhet emot inhemska författare
förringar ingalunda arbetets intresse. Helt visst hör
det till de gedignaste inläggen i den rika
jullite-raturen, om det ens rätteligen bör räknas med
bland denna i många stycken något efemära
produktion. Fru H:s verk har ett beståndande värde.
*
A
På Fr. Skoglunds förlag har den populäre
kåsören och novellisten Claes Lundin utsändt en
samling »Stockholmstyper», dem vi förespå afsättning
och tacksamma läsare »i långa banor».
Hufvud-stadsförhållanden och Stockholmspersonnager ha i
alla üder intresserat öfver hela landet; presenteras
de så ytterligare i den eleganta och lättsmälta form,
den vane förf:s penna vetat förläna dem, är
framgången gifven.
* *
En återblick; sociala iakttagelser efter ett
uppvaknande år 2000, af Edward BcUamy. (Looström
comp.-s förlag.) Ett snillrikt och djuptänkt verk,
som i förf:s hemland, Nordamerikas förenta
stater, väckt ett oerhördt uppseende, sedermera
öfversatts till flere europeiska språk och öfverallt utgått
i ofantliga upplagor. På ett fängslande, nästan
berusande sätt upprullar förf. för oss lefvande
taflor ur den sälla framtidsstat, der en gång
klasskampen och de sociala slitningar, som nu qvälja
samhällena, ledt till jemvigt och som resultat fört efter
sig »allas lycka med alla». Arbetet hör ej till den
mer eller mindre innehållslösa
förströelseliteratu-ren, men skall helt visst äfven hos oss finna
vidsträckt erkännande bland de kretsar, som hysa
intressen för djupare, samhälleliga frågor.
* iie
Baronessan; sedemålning af E. de Molenes och
C. Delisle. (P. G. Bjurströms förlag.) Den
franska romanliteraturen företer åtskilligt af tvätydigt
värde, så väl hvad framställningskonst som
moral angår. Till undantagen kan man dock trygt
räkna föreliggande arbete, en rätt märklig och
underhållande sedemålning från det moderna
Frankrike. Stilen kännetecknas af äkta fransk esprit.
Boken förtjenar väl läsas.
* *
Författaren till »Striden om Rom , Felix Dahn,
är redan så känd och uppburen, att en ny roman
från hans hand alltid kan påräkna ett varmt mot-
tagande. Bissula, en skildring från
folkvandringarnas tidehvarf, som nyligen utkommit på Wilhelm
Billes förlag, står ej sina föregångare efter i
målande, liffull stil och historiskt trogen
framställ-| ning. Den kommer också helt visst att ej
förbises i julmarknaden.
Hvems var felet?
Äktenskapsstudie af Ottar.
Belönad med första pris vid Iduns följetongstäfling.
(Forts.)
Mila
dessa tankar nedtryckte honom, och
Stel» det var med foga glada känslor, han
gjorde sig i ordning att bevista en lysande
bal i stora verlden. Ett ögonblick tänkte
han sända återbud, men så tyckte han det
vara nödvändigt att åtminstone visa sig och
sjelf framföra sin hustrus ursäkt. På detta
sätt stäfjades sqvallret, om det möjligen redan
fått tag i de båda unga makarnes skilda
lefnadssätt.
Han kom sent, och dansen var i full gång.
Värden mottog honom hjertligt, men såg högst
förvånad ut, då han hörde talas om fru
Hiin-ters opasslighet.
»Men hon är ju här, käre vän, strålande
och vacker, som alltid,» sade han.
Viktor qväfde det utrop, som ville tränga
sig öfver hans läppar, och sade lugnt: »Nå,
det var roligt, att hon blifvit bättre. I morgse
var hon rätt klen.»
»Det synes minsann inte nu,» log värden
och förde den förbluffade mannen ut i
balsalen, der han genast upptäckte sin lidande
maka, dansande en liflig polka med en ung
officer. Viktor kände, hur det sjöd till inom
honom, men blott för ett ögonblick. Vid
närmare eftertanke var detta försök att såra och
reta honom alltför genomskinligt och groft
ihopkommet, att det skulle vara värdt mer
än en ögonblicklig förargelse. Värre var
nästan hans hustrus markerade koketteri med
sin synbarligen ytterst förtjuste kavaljer.
Månne äfven detta ingick i damernas program,
ty att kära svärmor var med om
iscensättningen af denna lilla komedi, derom var han
så viss, som om han sett de skrifna rollerna.
För öfrigt var detta det bästa, som kunnat
hända, ty nu slapp han bråka och gifva
Nina tillfälle att uppträda som martyr. Han
kunde nu helt lugnt gå fram till henne och
högt omtala systerns ankomst, och hon skulle
få svårt att hitta på någon förevändning att
slippa mottaga sin svägerska, då hon i qväll
kunde med lif och lust bevista en bal.
Dansen slutade emellertid, och den flämtande Nina
fördes af sin kavaljer mot en angränsande
salong, i hvars dörröppning Viktor först nu
upptäckte sin svärmors lysande gestalt. Om
han behöft någon bekräftelse på sina
misstankar om en hopspunnen komplott, skulle
han genast funnit den vid första blicken på
den gamle damens på en gång intresserade
och gäckande min. Hon hade förmodligen
iakttagit honom ända från hans inträde i
balsalen och då ej kunnat undgå att märka
hans bistra uppsyn. Hon vände sig nu om
och följde efter de dansande. Viktor gjorde
äfven så oeh kom just lagom att se sin
hustru slå sig ned med modern på ena sidan
oeh den unge militären på den andra. Han
var likväl nu fullt på det klara med
situationen och gick derför med ett leende på
läpparne och utbytande helsningar till höger och
venster fram till gruppen.
Nina såg honom komma, men kunde icke,
en smula närsynt som hon var, uppfatta hans
ansigtsuttryck. Medveten om det orätta i
sitt uppförande, bäfvade hon för det
stun-J dande mötet och skulle i detta nu helst
velat ligga på sin soffa igen, så ledsamt detta
| än var.
Hur angenämt öfverraskad blef hon ej
derför, att höra den vänliga ton, hvarmed
mannen helsade henne och uttryckte sin glädje
öfver, att hon blifvit återstäld. En tacksam
och vänlig blick, den första sedan lång tid
tillbaka, träffade maken oeh kom honom att
känna sig helt varm om hjertat. Hon var
ändå bra söt, hans lilla hustru, och han
undrade ej på, att den unge, nyss så strålande
officern nu med ett djupt olyckligt utseende
försvann, sedan hans lånta skatt af rätta
egaren blifvit återtagen. Han vexlade derför
några vänliga ord med den bortgående och
gaf derigenom fru revisorskan tid att hviska
till dottern: »Ser du, så bra det går. Han
mjuknar redan. Stå nu bara på dig.»
Viktor slog sig nu ned på den lediga
stolen vid hustruns sida och tänkte riktigt
njuta af det sköna solskenet efter det långvariga,
hårda ovädret. Men solen tycktes redan
återgått i moln. Med en häftig rörelse drog
Nina åt sig sin klädning, som kommit under
• hans fot och sade stickande:
»Tycker inte du också, att sådant här
siden är för dyrbart till matta? För min del
tänker jag vara rädd om mina kläder
hädanefter. »
För att ännu en gång begagna bilden om
solen — har ni en kulen höstdag sett den
verkan en oförmodadt framträngande solglimt
haft? Huru allt lyst och strålat i yppiga
färger, huru i sjelfva regndusket blir en
regnbåge och en liten diamant af hvarje på de
våta grenarne hängande droppe? Men så
ställer sig en tjock molnvägg, laddad med
nya, kalla regnskurar, framför solen, och allt
blir lika grått och ruskigt som förut. Nej,
icke lika, utan värre, ty om ej den der
solglimten kommit, hade man ju icke vetat af
något bättre, än man redan vant sig vid
sedan morgonen eller kanske flere dagar förut.
Så såg det ut i Viktors inre. Han var
resignerad, han hade föresatt sig att göra det
bästa af omständigheterna oeh befann sig
nästan vid godt lynne, då den vänliga blicken
ur hustruns öga, lät honom ana möjligheten
af något bättre. Så mycket bittrare kändes
det, då hon, som det tycktes utan anledning,
helt tvärt återgick till den vanliga, bitande
tonen. Om han ej haft den lilla
förhoppningen, hade han ju icke väntat bättre, men
nu....
Med en röst, som ej eftergaf hennes i
skärpa, yttrade han, som om hade han icke hört
hennes ord: »jag gläder mig särskildt åt, att du
så oförmodadt återfått dina krafter, emedan
jag fått bref från Gunilla, att hon kommer
hit om några dagar. Hon bor naturligtvis
hemma hos oss, och jag ber dig vara god
styra om hennes rum. Oeh framför allt
hoppas jag, att du ej får något recidiv af din
sjukdom,» tillfogade han oeh gaf dervid fru
rovisorskan Rosengren en blick, som kom
detta finkänsliga fruntimmer att bokstafligen
rygga tillbaka. Derpå reste han sig, helsade
artigt, lemnade rummet och strax derefter
hela festen.
Då han gått, utbytte mor och dotter en
blick, hvari en viss häpnad målade sig. Om
det fans någon menniska i verlden, som fru
revisorskan hyste fruktan för, så var detta
friherrinnan Gunilla, hvars klara, lugna blick
nedträngde i den värda fruns innersta och
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0438.html
