Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 13 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Hvems var felet?
Äktenskapsstudie af Ottar.
Belönad med första pris vid Iduns följetongstäfling.
(Forts.)
^wiktor hade ofta rättat sig efter hennes
åsig-(yVf1 ter, och hvad Nina beträffar, var hon den
mest lättledda menniska i verlden, om man blott
tog henne på rätta sättet. Men det är svårt,
isynnerhet for personer med fast karaktär, att
äfven för en enda gång afvika från sina
grundsatser, och det var derför först, då
hennes besök närmade sig sitt slut, och under
påverkan af den oroande tanken, att kanske
ett ord, utsagdt just nu, skulle kunna
bidraga att hela den remna, som i annat fall
möjligen blefve en oöfverstiglig klyfta, som
hon beslöt sig för att tala öppet med sin
bror. Hon hade dessutom en god
förevändning att bedja honom om ett enskildt samtal
och sade derför helt lugnt vid frukostbordet
dagen innan afresan:
»Har du tid i dag, Viktor, att låta mig
få tala med dig på kontoret? Min man
önskade köpa en egendom, som är till salu och
gränsar intill vår, men egaren vill hafva
kontanter, och Sten har ej så mycket disponibelt.
Affären är utmärkt, och om du kunde låta
mig få beloppet, voro vi tacksamma. Jag
tror nästan, att våra outtagna utdelningar går
till så mycket.»
»Med största nöje, kära Gunilla,» svarade
brodern glädtigt. »Det blir en stor ära för
kontoret att få mottaga den andre
bolagsmannen om jag så får säga.»
»Godt,» nickade Gunilla, »då kommer jag
vid tolftiden, om det passar.»
»Utmärkt.»
Då Gunilla vid den utsatta tiden ankom
till kontoret, voro papperen klara och affären
uppgjordes på några minuter. Sedan dessa
ordnats till hennes fulla belåtenhet, frågade
hou, om brodern hade brådtom, eller om han
kunde skänka henne ännu en stund.
»Vi hafva ju ej talats vid förtroligt en
enda gång under hela min härvaro,»
tillfogade hon.
»Jag står till din disposition, så länge du
önskar,» svarade grosshandlaren. »Jag skall
blott säga till, att jag ej tager emot någon
menniska.» Och dermed gick han ut i den
yttre kontorsvåningen. Samtalet egde
nämligen rum på hans enskilda kontor. Gunilla
satte sig i en soffa och öfvertänkte, huru hon
bäst skulle kunna komma fram, med hvad
hon hade på hjertat. Då Viktor återvändt,
satte han sig bredvid systern och sade
vänligt : »Det var en riktigt god idé af dig det
här att skaffa oss en liten tëte-à-tète. Eller
är det kanske något särskildt, du har att
förkunna?»
»Ja,» svarade Gunilla dröjande, »det är
ej så utan, det.» Och så tystnade hon. Detta
tveksamma sätt var så olikt den annars så
bestämda systern, att Viktor med någon
förvåning frågade: »Nå, hvad är det då?»
Hon afskakade nu sin obeslutsamhet och
vände sig tvärt till brodern med utropet: »Du
vet, att jag alltid tyckt mest om att gå rakt
på saken, och jag vill göra det äfven nu,
ehuru den fråga, jag har att framställa,
verkligen är en af de brydsammaste. Men du får
icke anse mig ogrannlaga, om jag beder att
få veta, hur det är mellan dig och Nina?
Äro ni fullkomligt lyckliga? Förlåt mig,
snälla Viktor,» fortsatte hon, då brodern
gjorde en häftig rörelse, »men jag hyser verk-
ligen allt for stor ömhet for er båda, att jag
ej skulle vilja hjelpa, om det står i min
förmåga. »
Den unge mannen satt en lång stund tyst
och yttrade slutligen sakta:
»Jag hade hoppats, att du ej skulle märka
något under din vistelse här, men jag
betänkte ej,» tillade han bittert, »att icke i
allas ögon frånvaron af öppna tvister är
liktydigt med huslig lycka. Likväl är, gunås,
vårt vanliga lif sådant, att dessa lugna
dagar varit de lyckligaste på långa tider.»
«Men hvad är det som är på tok? Är
Nina svartsjuk?»
»Nej, dertill har jag då ej gifvet dem ens
en skugga af anledning. Det skulle nog
varit en utmärkt trumf på deras hand.»
»Nå, kanske du sjelf då? Nina är ung
och glad och kanske litet obetänksam ...»
»Nej icke det heller. Det ligger icke i
min natur, ehuru jag nästan tror, att de med
flit velat skaffa mig denna åkomma.»
»Så du talar! Det är ju något, som
plågar båda parterna nästan lika mycket. Men
hvarom tvista ni då?»
»Ja, det är icke godt att säga, det är om
nästan allting. De vilja alltid hafva sin
mening gällande, och af ren princip
opponerar jag mig deremot.»
»Det hela reducerar sig slutligen till en
strid, om hvar skåpet skall stå, och då bör
det ej vara obotligt. Men hvarför talar du
alltid om ’de och dem’ ? Det är ju blott
fråga om din hustru.»
»Ja, om det vore så väl, tror äfven jag,
att allt skulle kunna blifva bra igen; men,
ser du, när Nina och jag tvista, talar min
kära svärmor ur hennes mun. Saken är i
korthet den, att de båda ej göra annat än
arbeta på, att jag skall blifva en sådan nolla
som min stackars svärfar, och detta
motarbetar jag naturligtvis af alla krafter.»
»Nå, det undrar jag icke på. Det är
blott fråga om sättet, du använder dervidlag.
För att hindra detta, gör du dig till
en oböjlig despot, och väcker kanske just
derigenom den opposition du önskar qväfva.
Vet du, Viktor, du påminner mig om den
der soldaten, som sköt sig qvällen före en
stor drabbning, af fruktan för att bK dödad
dagen derpå. Du, åter igen, fruktar att blifva
olycklig och för att undgå detta, gör du dig
sjelfmant så olycklig som möjligt. Hvarför
följer du ej i stället det, som jag vet vara 1
ditt hjertas röst? Gå henne till mötes,
öfverse med småsaker och använd aldrig
hård-handskarne, om det ej är absolut
nödvändigt. »
»Har jag ej försökt det hundratals gånger
och senast helt nyligen?» Hvarpå han
berättade om deras tvist, hennes inneslutande i
sina rum och till sist det oväntade
uppträdandet på balen. »Hvad skall man göra
med en så oberäknelig menniska?» afslutade
han. »Vänlig och mild ena minuten och den
andra utstuderadt elak, utslungande de
bittraste ord, hvilka hon visste borde såra mig så
mycket djupare, just derför att de påminde
mig om min öfverilning.»
Gunilla skakade på hufvudet.
»Jag kan ej förstå detta, sade hon. Nina
har aldrig varit elak, kanske en smula
häftig och tanklös, men aldrig så verkligt elak,
som detta synes antyda.»
»Nå, jag tror ej heller, att hon är det i
själ oeh hjerta. Jag har ofta tänkt, att hon
blott spelar denna roll för att befordra
framgången af deras planer, och jag försäkrar
dig, att detta icke stämt mig mildare.»
»Se, nu är du åter framme med »deras»
planer, och hvad »de» tänka och göra. Vet
du, kära, kära Viktor, hvad jag tror vara en
betydlig orsak till alla dessa ledsamheter?
Det är just ditt sätt att identifiera Nina med
hennes mor. Det är nog saut, att du fått
en svärmor, som är en riktig typ för de
beryktade, dåliga svärmödrarna, men detta är
väl intet skäl för dig att ständigt hafva henne
i tankarne vid allt, som rör din hustru. Ett
något drastiskt, engelskt ordspåk säger: ’Om
du fått en knippa törnen på din lott,
behöfver du väl derför icke sätta dig på dem.’
Jag vet mer än väl, hur vanskligt svårt det
är att gifva några råd i sådaua här fall,
men skulle jag gifva ett, så vore det:
ignorera- den goda tanten! Öfverraska din lilla
hustru med att hjertligt trycka henne i dina
i armar...»
»Ah, du vet ej,» interfolierade Viktor, »hur
gerna jag skulle göra det, om icke ...»
»Jo, jag vet det,» fortsatte systern allt
lifligare, »och det är just derför jag säger:
bry dig icke om husbondeväldet, gå henne
kärleksfullt tiil mötes, uppfyll hennes små
kapriser och önskningar, så fort du får en aning
derom, och, om jag känner henne rätt, skall
du på detta sätt komma vida längre än
genom att pocka på din rätt. Att sedan så
småningom omärkligt lösgöra henne från
moderns förderfliga inflytande bör ju ej vara
omöjligt.»
»Jag hade tänkt göra en utrikes resa och
då erbjuda henne att följa med,» sade
Viktor lifligt, under det nytt mod och hopp sökte
intränga i hans själ, som börjat intagas af
en till förrviflan gränsande likgiltighet.
»Förträffligt,» instämde Gunilla muntert,
»och då kunna ni göra en ny bröllopsresa
i stället för den förra, som ju ej slog så
väl ut.»
»Nej, deri har du rätt,« genmälde brodern.
»Gud vet. om ej grunden till alltsammans
lades just då. Det finnes bestämdt ingen
dummare sed än att gifva sig ut på resor och
bråka med beskådandet af sköna trakter och
målningsgallerier och annat sådant, just då
man som mest borde lefva i lugn och lära
känna hvar andra. Men,» tillfogade han
åter nedstämd, »hvad tjenar det till? Hvarje
vänlighet komma de att anse som fruktan,
hvaije uppfyld önskan som ett steg till
underkastelse. »
»Se så,» afbröt Gunilla, »är det nu åter
»de» och »dem». Men det är väl ej så lätt
att vänja sig af med en ful vana, förlåt att
jag säger så, men nu har jag yppat miua
tankar. Måhända misstager jag mig, men
du kan ju alltid göra ett försök att följa
mitt råd. Blir det ej bättre deraf, sämre kan
det ju knappast blifva. Skicka barnen hem
till mig, jag skall nog taga vara på dem,
och enlevera sedan din hustru, så att ni få
lära förstå hvar andra och blifva så lyckliga,
som dagen är lång. Jag bjuder er härmed
högtidligen att efter slutad kur komma hem
till oss och hemta barnen, och hoppas jag
då få se edre så lyckliga, som jag önskar.»
(Forts.)
Till följande signaturer finnas svar liggande å Iduns
byrå: »8»; H. E.»; »Hein»; »Nyttig»; »E. L.»;
»Godt hem»; »H. I.»; »I. Å.»; »S. K.»; »19 år»;
»F-a 27"; >Verkligt hem^; »Bohus;» »Gladlynt-;
’Sigrid-; »Musiklärarinna 22 år»; »S. J.»;
»Hil-da>; »I.» Resp. märkesinnehafvare torde
inom december månad öfvérsända adress och
dubbelt porto, enär vi till det nya året nödgas
makulera alla oafhemtade annonssvar.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
