Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
att lägga den i lilla arbetskorgeu på
sybordet.
Julhelgen hade gått in!
Det knackade temligen hårdt på dörren.
Ett stadsbud frågade: »Bor fröken
Eckstein här?»
Hon bejakade frågan.
»Jag skulle lemna ett paket från
kanslirådet Eckstein.»
Dörren stängdes ånyo.
Hon gick fram till bordet for att öppna
det stora, tunga paketet.
De skrumpna fingrarne löste med nervös
brådska upp omslagen, vände och vred på
hvarje paket, utan att likväl öppna dem.
Der låg också ett försegladt kuvert. Hon
bröt det hastigt.
»Som vanligt inte en rad,» mumlade hon,
och hennes hand släpte åter den
tiokronse-del, hon tagit upp ur omslaget.
Ingen julönskan, ingen helsning till gamla
syster!
Det kom tårar i hennes ögon.
Hon lutade hufvudet mot den stoppade
soffkarmen och grät, grät så öfvergifvet
bittert, som blott den gör, hvilken ej eger mera
af lifvet än sina minnen, och äfven dessa
svika.
Det var hennes ende, så outsägligt
älskade bror. Hon mindes, som hade det varit i
går, hans studentexamen, det prydligt
smyckade hemmet och, som en dyster bakgrund,
den mörka, instängda atelieren. Det var
länge sedan nu; lifvet hade skilt dem från
hvar andra.
Hon hade blifvit efter i uppförsbaeken och
helt anfådd stannat vid första afsatsen. Han
hade gått framåt, utan att ens se sig om.
Hon gick till den lilla kupiga byrån med
sin rena, hvita duk och omsorgsfullt vårdade
uppsättning af i sig sjelfva ganska tarfliga
toalettsaker.
Hon tog fram ett album. Här var det ej
svårt att finna igen de kära dragen af
föräldrar och bror.
Föräldrarnes död hade upplöst hemmet
och ändrat Edvards framtidsplan. Han egde
goda relationer till statens verk genom
ansedda slägtingar, och på detta sätt hade han
svingat sig upp till den plats, han nu
innehade.
Hon betraktade länge det rena, öppna
gossansigtet, med den talande trofasta
blicken.
Något af manlig kraft låg förborgadt
bakom den breda pannan.
Hon vände mekaniskt ett blad; der var
åter igen han och vid hans sida bilden
af en ung qvinna, den rike slägtingens
dotter.
Han hade kommit till henne också för att
presentera sin fästmö.
Det var en julafton som nu, men för
tjugutvå långa år sedan.
De hade kommit in i det lilla varma
rummet och obetänksamt skakat snön af sig
på det nyskurade golfvet.
Den unga damen såg stelt och förnämt,
med stora, mörka ögon, på den tarfliga
systern.
Hon gjorde ej ens det ringaste försök att
visa en vänlighet, som tydligen var henne
helt och hållet främmande.
Läpparne voro hårdt slutna, och de
be-handskade händerna hvilade afgjordt viljelösa
i hennes knä.
När de efter en helt kort visit gingo, var
det för att aldrig mera återkomma.
Hon torkade bort de mörka, grumliga
fläckarne, som den upptinade snön
efterlemnat vid dörren, men i halsen brände det som
eld af återhållna tårar. De ville tränga
fram, men hon tvingade dem till baka, ty
hvarför skulle hon gråta, det var ju
verldens gång.
Hon knäpte tankfullt ihop albumet och
lade ned det i öfversta byrålådan, arkivet,
som hon kallade den. Här hade hon många
kära småsaker, minnen från barndoms- och
ungdomstiden. Bref från brodern, då han
var på kondition. En liten blekskär luktdyna
spred en fin doft omkring sig. Den hade
form af ett hjerta.
»Till min systers stod det på asken, i
hvilken den förvarades.
»Sidenhjertat håller sig längre än
menniskohjertat», tänkte hon vemodigt.
Men hon kunde likväl ej döma så
strängt.
Alla de forna glada stunderna vaknade i
hennes minne.
Julgranen, som de hjelptes åt att kläda
och sedan försökte nå omkring; bara de två
och hennes stora docka.
Och julklapparne! När han blef äldre,
skulle han alltid läsa upp deviserna, och så
länge han kunde sitta och vända på dem,
endast för att retas litet med henue!
Hon smålog, den gamla, men helt flyktigt.
Tänk, om hon hade fått säga sitt »mins
du» åt honom! Men alla dessa hågkomster
egde väl ej längre värde för verldsinannen.
Han var ju ej mera hennes Edvard!
Med en tung suck tillslöt hon lådan och
gick för att undersöka sitt paket. Det var
inlindadt i en tidning från föregående dag.
Hennes blick fängslades af en rubrik med
fetstil:
»Välgörenhet.
Kanslirådet Eckstein har denna dag
lemnat en summa af 500 kronor till
församlingens fattigvårdsstyrelse att i morgoa, på
julaftonen, utdelas bland de fattiga.
Den ädle människovännen har äfven
under flere föregående år lika rikligt sörjt för
de nödstäldas julhelg.»
Det var således hennes julhelsning! Allt
det förtryckta och kufvade reste sig inom
henne.
Hvad hon fick till lön för all sin kärlek
var litet af de nådegåfvor, som tillföllo
församlingens fattiga.
Broderskänslan var stum. Det var det
allmänna medlidandet, pligten, som bjöd
honom att lemna några smulor af sitt
öfverflöd.
Ack! han kunde behållit dem också.
Det var kärlek, lcärlek, hon trånade efter.
Ett enda fattigt ord på det vapenprydda
kuvertet.
Ja, hon var nog barnslig att önska, det
paketet åtminstone varit lackadt.
Den lilla doftande röda fläcken innebär
alltid en jultanke, men, nej! Det stela
gråpapperet sammanhölls af segelgarn och icke
ens hennes namn stod.
Endast bodherrarne hade med slarfvig,
brådskande handstil skrifvit på — kaffe, socker,
risgryn o. s. v.
Det sved i det stackars gamla hjertat, och
tårarne kommo på nytt.
Hon stod der så ensam och bortglömd: en
skärande kontrast till den fröjdefulla
julhels-ningen, »ära vare Gud i höjden, frid på
jorden, menniskorna en god vilje.»
Elisabeth Kuylenstierna.
Hvad damerna talade om.
Skiss af
Gewg Nordensvan.
I.
»_y]T~J a ni hört nyheten?»
Wi »Förlofning? Hvem? Är det Sigrid?
^ Ellen, Lissi?»
»Det kan väl aldrig vara Klas?»
»Ah, låt mig bara se på poststämpeln, skall jag
genast säga. Hangö! Ellen, det är Ellen >
»Alldeles! Ellen är förlofvad. Med en baron v. X.»
»Hvilken Ellen?»
»Ellen Sundel, ja du känner henne inte.»
Man slog genast efter baron’von X. i
adelskalendern.
»Hvad stackars Bose skall vara glad! Nu får hon
sin dotter försörjd. För han har naturligtvis
förmögenhet, efter han vågar fria till en fattig flicka. Står
det i brefvet?»
»Han har en liten förmögenhet. Men mycket goda
inkomster. Han är byråchef och har dessutom en
egendom.»
»Fyrtio år gammal. Se här står han.»
Och en af damerna läste upp, hvad »boken» hade
att säga om baron von X.
»Vi måste genast telegrafera och lyckönska.»
»Modern ? Öfver att hon blifvit af med flickungen?
»Ah fy, tant, du är alltid stygg!»
Tant blef hvarken ond eller skrattade. Hon var
van vid att opponera sig och få till svar, att hon
var stygg.
»Ni sade ju sjelfva, att Bose är glad öfver att få
dottern placerad. ’Försörjd’, som det heter. Hon
har min själ ansträngt sig också, så jag uppriktigt
har skämts på hennes vägnar. Har hon inte bjudit
ut sin dotter inför hela verlden, och det allt se’n
flickungen gick och läste — det är då inte så
särdeles länge se’n ...»
»Ah, så vacker som Ellen är". ..»
»Vacker eller inte vacker, hvad hör det hit! Har
inte det arma barnet tillbragt dessa sista år med att
flänga omkring på baler och till badorter, och jag
vet inte allt hvart! Och hon har vetat lika bra som
jag, hvad det gälde; för det dolde modern inte för
henne. Det var nog, att hon inte annonserade!»
»Nej, nu blir du för stygg! Tror du inte, att
Ellen var road af att vara ute och att göra bekant
skaper och roa sig ? Man skulle tro — efter din
beskrifning — att hon hvarken hade känslor eller ...
eller hufvud,» o
»Hufvud?» Tant gjorde en liten grimas. »Åh,
det allra som sötaste lilla hufvnd.»
»Och ögonen, tant! O, sådana ögon! Ja, det säger
jag, att vore jag karl!»
»Hi hi hi, Majken!» fnittrade de andra flickorna.
»Jag gitter inte höra på er,» brummade tant.
»Saken vore löjlig, om den inte vore så ynklig.
Och vore det lönt att förarga sig, skulle jag göra
det. Ja, det gör jag också för resten.»
»Men hvarför är det ynkligt?»
Det var en af de andra flickorna, som nu lade sig
i frågan.
»Ja, tant, hvarför skulle inte det liär kunna bli
bra? Hur vet du, att han inte är en hygglig karl,
hennes baron?»
»Och om de tycka om hvarann, — som de
naturligtvis göra...»
»Jag har inte den äran att känna ’hennes baron’.
Jag tillåter mig bara finna det ynkligt, att min kära
Bose uppfostrat sin dotter, så som hon gjort.»
»Hur då?»
»Till att bli gift och till att bli en förmaksmöbel.
Och det efter att hon sjelf. . .
Jaså, ni känner inte till historien, flickor små.
Då ska ni minsann höra ! Det gör alltid godt i
någon skrynka.
Någon roman är det inte. Men det är så
oresonligt, allt samman, så tyckte jag inte synd om dem,
skulle jag min själ läsa lagen för herrskapet.
Der hade Bose växt upp i öfverflöd, men på
nåder hos sina rika slägtingar i Stockholm, medan
hennes mor drog sig fram genom att sy för
betalning uppe i sin lilla småstad.
Hvasa? Fadern? Han dog tidigt. Honom har
jag aldrig sett. Han sköt sig på en jagt, och det
lär inte precis ha varit ett vådaskott.
Och då skulle Bose få. bo hos slägtingarna i
Stockholm, medan hon gick i pensionen.
Det var ett hus, der man kunde roa sig. Lefde
som hvar dag varit den sista Och der stannade
hon, tills hon blef förlofvad med Kille Sundel, ett
kräk till karl, men en oförarglig gosse för resten,
som kanske kunnat bli folk, om han inte varit full
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
