Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Fredagen den 20 december 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
hållning och skick, som stämplade den som
sådan, hållning och skick från ett bildadt hem.
Hon såg framför sig på det särskilda sätt, som
en menniska begagnar när hon är öfvertygad om, att
hon icke kan möta en enda bekant, men hennes
blick hade intet af det nyfiket intresserade uttryck,
hvarmed en främling betraktar en främmande stad.
Vid hörnet af Fredsgatan vek hon af, gick förbi
Gustaf Adolfs torg och Jakobs kyrka snedt öfver
Kungsträdgården, i hvars alléer folk dref och
lyssnade till den bullrande gralismusiken från Schylla
och Charybdis. Men hon såg hvarken åt höger
eller venster, och gratismusikens toner tycktes icke
locka henne. Hon fortsatte sin väg öfver
Norrmalmstorg och genom Biblioteksgatan ut till
Humlegården, och hon satte sig på en bänk i den
allé, der de lekande barnen helst hålla till.
Der var fullt af småfolk, mest fattigmans barn.
Herrskapen hade tagit sina småttingar ut till
villor och sjöluft, och Humlegården var vid denna
årets lid arbetarbarnens lekstuga.
Men funnos der än icke så många sammetsblusar
som i maj, voro ögonen lika klara och skratten
lika friska. Der rotades med träpinnar i gruset,
der rullades kulor och hoppades hage, der lektes
blindbock och sprangs ta fatt. Man slogs ibland
och var vänskaplig ibland; mellan klagolåt öfver
en i hast undfången knuff ljödo jublande
glädjeskri öfver någon lyckligt utförd mandat eller
någon vunnen seger.
Den bleka fröken satt framåtlutad på sin bänk
och följde hela den lilla verlden med blickar, som
nu fått intresse och lif. En och annan gång, när
något af barnen föll omkull och började gråta,
eller när allvarligare konflikter uppstodo, kunde
hon spritta till med en hastig, orolig rörelse, som
ville hon springa upp och skynda till hjelp. Men
hon beherskade sig alltid, och med ett tveksamt
uttryck i sitt ansigte blef hon qvar i samma
ställning som förr, följande småttningarnes lekar med
spändt intresse. Och när en liten kulting
händelsevis kom nära hennes plats, höll hon andan
och satt alldeles orörlig, som om hon varit rädd
att skrämma en skygg fogel.
Timme efter timme svann, och barnaskaran
glesnade. Fäder och mödrar kommo och
hemtade sina små — en efter en gingo de förbi
bänken, der den hleka fröken satt, och hon följde
med en egendomlig blick af ömhet hvarje litet
blondt eller mörkt hufvud, som passerade förbi.
Men vändes barnets ansigte emot henne och sågo
barnets ögon upp emot hennes egna, slog hon
sina ner liksom förlägen eller skamsen, öfver att
hennes smekande blick ertappats.
Först när det blifvit alldeles tomt omkring henne,
reste hon sig upp och gick till baka samma väg
hon kommit, med samma nervösa steg och samma
trötta uttryck i de mörka ögonen.
*
Hon var 28 år gammal och anstäld i en bank.
Föräldrarne vore döda, syskon hade hon inga,
slägtingar endast få och aflägsna.
Hon hade efter föräldrarnes död gått igenom en
handelsskola och fått vackra vitsord om
uppförande och duglighet. Så hade hon sökt en
bankplats i Stockholm. Att hon fick den, förvånade
just ingen, hur förvånansvärdt det än var, ty det
fans ingen, som intresserade sig för henne så
pass mycket, att man kom att tänka på, om det
var märkvärdigt eller icke.
Hon bodde hos en gammal enkefru, lefde ett
stilla och enformigt lif, kände just inga menniskor
och umgicks med ingen.
Af naturen var hon skygg, och denna
skygghet hade med åren snarare till- än aftagit. I
hemmet hade hon, som enda barnet, under
uppväxtåren fördt ett afskildt och instängdt lif.
Gentemot andra barn, som hon kom i beröring med,
hade hon en känsla som inför något obekant och
märkvärdigt. Det föll henne aldrig in, att de
lekande, skrattande ostyriga ungarne voro väsen af
samma slag som hon. Hon kunde aldrig förmås
att deltaga i deras lekar, men hon tyckte om att
se på dem, helst från en vrå, der hon icke
observerades. I timtal kunde hon stå der med
vidgade ögon, som uttryckte på en gång undran,
förtjusning och en viss respekt.
Strax då hon blifvit vuxen, kom denna känsla
för barnen i bakgrunden — medan det unga
hjertats första allvarliga kärleksdikt långsamt dog
hän. Men under de sista arbetsamma och
ensamma åren hade den trängt sig fram på nytt.
När hon stod framför ett barn, kände hon nu
alltid något af detsamma, som hon då känt inför
den man, kring hvilken hennes tankar lönligen
kretsade. Hon var skygg, vågade knappast se på
barnungen, fick hjertklappning om han kom henne
nära, och hade på samma gång en våldsam läng-
tan att stryka med sin hand öfver hans hår eller
känna hans mjuka kind mot sin.
*
Hennes lilla rum vette med sitt enda fönster
mot gården. Ute hade det varit nästan fullt
dagsljus, men här inne låg skymningen redan och
drömde öfver möblerna. Hon satte sig i
hvilo-stolen borta vid fönstret och stirrade ut med en
underligt frånvarande blick.
Länge blef hon sittande i samma ställning och
med samma tomma blick. Men så reste hon sig
hastigt med en energisk liten kastning på
hufvudet, tände lampan, rullade ner gardinen och
började syssla med ett skrifarbete, som hon tagit
hem från banken.
Och pennan gled fram öfver papperet, hastigt
och rutineradt med säkra slängar, feberaktigt som
ville den skrifvande jaga undan onda tankar.
Onda, derför att de voro lockande, rusande,
slappande tankar — tankar som alstrade missmod
och trötthet, och hon fick ej vara trött, hon
måste se till att hålla sig spänstig och rask, ty i
morgon kom det åter en dag — en arbetsdag.
Ett drag af beslutsamhet fäste sig kring
munnen och ett nålfint veck mellan ögonbrynen;
pennan flög fram öfver papperet, och rad fvldes
efter rad. Ett litet guldur låg framför henne på
bordet; den långa visaren kröp taflan rundt och
ännu skälfde pennskaftet i hennes hand, en liten
arbetsvan hand, mindre fyllig än haremshanden,
men icke mindre hvit.
Lampskenet föll öfver ansigte och hår;
vecket mellan ögonen hade småningom strukits
bort, och draget kring munnen mjuknade. Hon
lade pennan på bordet och lutade sig långsamt
med händerna sysslolösa i sina knän till baka i
stolen; ögonen tycktes oemotståndligt attraherade
af någonting utanför lampskenet, någonting som
var långt, långt borta, någonting som blicken icke
kunde nå — –
Nej, hon kunde icke komma ifrån dem, de följde
henne öfverallt, dessa blonda och mörka
hufvuden. Barnaögon, bruna och blå, sågo på henne
från hvarje vrå, barnaskratt och barnagråt fylde
sjelfva tystnaden omkring henne.
Hon var åter i Humlegården, satt framåtlutad
på sin bänk, och en efter en drogo småttingarne
henne förbi. Och för hvar och en särskild, som
kom, fick hennes ansigtes uttryck en särskild
nyans af ömhet, skiftade de mörka ögonen som en
skogstjärn i olika belysning, spelade leendet kring
hennes mun, än starkt, än blekt, som solskenet
en aprildag mellan snöfylda moln.
Der är den lille tidningspojken, han, som
set-så ängsligt bortkommen ut i hopen af alla de
andra.
Det fins något i hans ansigte, som kommer
henne att tänka på, att han tryckts ner hela sitt
korta lif igenom, att han måst hålla till baka sitt
skratt och hålla till baka sina tårar.
Stackars liten tolfåring, så rädd och jagad och
förskrämd han ser ut! Just en sådan liten
varelse, som han, skulle hon vilja ha rätt att hålla
af, att värma i sin famn och lugna med sin röst.
En sådan förfrusen stackare — hur skulle han
icke se upp till henne, tacksamt och gladt, vid
smekningen af hennes hand och klangen af en
vänlig qvinnoröst –-åh, hon skulle stryka
öfver hans panna så sakta och varligt tills han
förstod, att han kunde lägga sitt hufvud
förtroen-fullt intill hennes bröst — —
Hennes ansigtsuttryck skiftade, det kom ett
hurtigt drag kring munnen, och ögonen fingo glans
som vid en häftig kroppsrörelse.
Det är en liten präktig gosse, hon ser, en stark
pojke med röda kinder och ett öppet frimodigt
ansigte. Hon tar honom på sina armar och
hissar honom högt i luften, så alt han skriker af
glädje och hans ögon stråla–—
Men så tultar en liten flicka fram i sin korta
kjol — uttrycket skiftade på nytt — Hon lyfter
den lilla upp i sitt knä, och lillan ser med
undrande barnaögon in i den bleka tantens ansigte.
Och tant berättar vackra sagor — »en till» och
»en till» — tills barnaögonen slutas och lillan
somnar med munnen halföppen af förvåning ännu
i sömnen. Så böjer hon sig ner och kysser
barnets panna — hennes ansigte blef så vekt och
hennes ögon fuktiga —.
Men der kommer hennes egen gosse, hennes
älsklingsbarn. Han är blek som hon sjelf, och
de stora mörkgrå ögonen äro sorgsna och
allvarliga. Han är sjuk. Hon har sett, att hans
händer äro vaxgula, hon tycker sig nästan kunna ,
känna, hur feberheta de äro, och hon hör hans
torra skrällande hosta, som skär henne i bröstet.
Han ser så klok ut. Han är icke heller hen
nes barn på samma sätt som alla de andra; han
är hennes vän och kamrat. Hon tycker sig i
slägt med det der lilla sjuka barnet, och hon har
så ofta känt sig frestad att — som nu — draga
honom till sig och anförtro honom, hur innerligt
hon håller af honom — hans bleka ansigte, hans
kloka, allvarliga ögon och det sorgmodiga draget
kring hans mun —.
Hon hade lagt båda armarne på bordet och
böjt sitt hufvud ner emot dem. — — — Friska
skratt, klara öppna ögon, mjuka händer och fina
kinder, barnaglädje och barnasmärta — minnena
blandade sig inom henne till ett oredigt virrvarr,
ur hvilket en tårfyld, medveten längtan långsamt
arbetade sig fram som ett regnmoln på himmelen
en sensommardag.
Molnet växte och tätnade, bredde ut sig till en
ångestfull, tryckande känsla af ensamhet — —
och regnskuren bröt lös.
När hon åter lyfte upp hufvudet, glimmade
hennes mörka ögonfransar likt fuktigt gräs.
Och åter stirrade hon framför sig med samma
trötta och tomma blick, som intet såg. Tankarne
voro fjerran, långt borta.
En solig, öppen himmel hvälfver sig öfver en
vid slätt, der gulnade hvetefält vaja. Än är det
sommar, än äro ängarne gröna, än blommar
vildrosen i landsvägsdiket. Men borta under en pil
står en lång, mager man med en lie på sin axel
och väntar på, att hans dagsverke skall begynna.
Mannen med lien är icke döden; han är hösten.
Icke förintelsen, utan förgängelsen.
An skall det komma mången solskens dag, i
september och i oktober. Men mannen med lien
skall då ha börjat sitt arbete.
Och när han slutat? När intet af sommarens
fägring fins qvar?
Hon ryste till, men med ett energiskt uttryck
i sitt ansigte grep hon åter efter pennan; oc.h
åter jagade den fram öfver pappet — flyende för
onda tankar — tills klockan i Klara torn
långsamt slog elfva slag.
Då började hon kläda af sig. Hon behöfde
hvila; i morgon kom ju åter en arbetsdag.
Anna Christenson.
Försumma ej att i tid prenumerera på Idun
med Modetidningen! Endast
lfih för qvartal, G,r,o för helår.
Qvinnovänskap.
MM|I]et är en icke försvinnande del af de
É^J®? millioner bref, som genom postverket
årligen befordras, som kunna rubriceras
under, hvad man i dagligt tal kallar
»fruntimmersbref» . Dessa kunna nog äfven i ett och
annat beröra affärer; framför allt utgöres etl.
oroväckande stort antal af mer eller mindre
s. k. »kommissionsbref», men det mest
omfattande antalet är dock känslobref,
innehållande tusen sinom tusen pikanta hemligheter,
förtroenden, gömda minnen och väckta
förhoppningar. Det är dessa, ständigt med
ifver efterlängtade skrifvelser, ofta på finaste
elfenbenspapper och med eleganta monogram
samt på flere ark, som med en aldrig
tröttnande energi vexlas mellan »väninnor».
Dessa qvinliga vänskapsband, många gånger
rent af rörande i sin naivitet, knytas ofta
redan de första dagarna, den lilla flickan
intagit sin plats på skolbänken och med på en
gång skygga och förtroendefulla blickar
betraktar de främmande barnaanleten, som
möta henne vid hennes första utträde i
lifvet. Och hur det är, så fins der alltid ett
par glada, goda barnaögon, som väcka
hennes sympati, och inom kort ser man de små
smyga till hvar andra i frukostlofvet och, med
armarna om hvar andras lif, liviska sina små
förtroenden och berätta om sina fröjder och
»sorger».
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0482.html
