Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 I DU N 1800
Ett hem det är, där dina tankar alla där hvarje hjärtats känsla mäktar kalla
Likt barn vid faderns knän ej känna tvång, ett gensvar fram, en högstämd vexelsång.
Henrih Ibsen.
till Wilhelms ära, hvarpå denne själf hof
upp sin röst:
»I bröder — sade han — det är min tröst,
att en finns än, som spelar på min skala,
då jorden snart jag skall min skuld betala.»
»Ja, glada gossar!» — skrek han —»hitmed vin!
Jag har en själsförvandt — i krinolin:
en liten näpen tös, som i pensionen
uti Karlshamn slog an den Braunska tonen.»
Så tog han fram ett manuskript och »las»,
och under ackompagnement af glas,
om hvilkas fyllning Carlo sig beflitar,
vi hörde Leas allra första bitar.
»Det där var kvickt och roligt — intet pjunk!»
skrek nu Carlén och tog en duktig klunk.
Och Westerstrand, vår Premierminister,
brast ut: »det där är ju för brikollister!»
»Du skall förlägga detta, bror Brudin!»
sad’ Blanche. — »Kör till!» — »En skål för flickan
min !»
skrek åter Braun. »Jag företalet skrifver
och min välsignelse på resan gifver.»
Detta var den glada prolog, som för-
kunnade Leas framträdande inför den lä-
sande allmänheten. Framträdandet skedde
medels. Småbitar på vers och prosa af
Lea, försedda med förord af W. v. Braun
och utkommande på Brudins förlag. ’Genom
den friska och glada tonen, den blixtrande
kvickheten, omvexlande med äkta kvinlig
känslofmhet, som kännetecknade denna för-
sta samling, blef Lea. genast vid sitt upp-
trädande på den litterära banan en af all-
mänhetens allra främsta gunstlingar, och
hon intog inom vår litteratur från första
ögonblicket sin ännu alltjämt obestridda
rangplats.
* *
Att lemna någon estetisk analys öfver
Leas författareskap, för det är här ej rätta
platsen. Och en sådan behöfves väl ej
heller för Iduns läsekrets. Detta författare-
skap är ju, som få i våra dagar, kändt i
de svenska hemmen, kändt och älskadt.
1 stället må lemnas några biografiska
uppgifter om jLea.
Hon föddes, dotter af tullinspektören Karl
Gustaf Kjellberg och Ulrika Lundberg, d. 2
september 1830 på en liten egendom, Mar-
gretelund, nära Kristianstad. Hennes upp-
fostran, den bokliga nämligen, fick hon för
det mesta själf sköta om. Hon var begåf-
vad med ett glödande kunskapsbegär och
kastade sig, tämligen både planlöst och utan
urskiljning — säger hon själf — öfver hvad
helst hon i litterär väg öfverkom. Hennes
sunda instinkt och hennes medfödda fin-
känslighet räddade henne emellertid, ur livad
som ej kunde vara godt; det goda däremot
behöll hon som gifven vinst. Tidigt glim-
made den poetiska gnistan fram, och redan
som elfvaårigt barn började hon syssla med
versskrifning samt fortsatte härmed de föl-
jande åren. Ett och annat, som sedan
meddelats i ofvannämnda första diktsamling,
måtte redan tidigt kommit i tryck. Så har
jag t. ex. upptäckt, i en Göteborgspublika-
tion från slutet af 1840-talet med signaturen
Götha under, det ystra, litet . . . ursäkta
öppenheten! . . . slynaktiga poemet »Mina
kjolar». Men det var först, då Josefina
var 16 år, som hon fick en verklig, upp-
muntran, och detta från ett i allo kompe-
tent håll, att fortsätta med sitt poetiska skrift-
ställareskap. Då Wilhelm von Braun 1846
var på besök hos sina i Karlshamn bosatta
föräldrar, visade man en dag för honom
flere af den unga flickans poetiska försök.
Skalden blef öfverraskad öfver de omiss-
känligt stora anlagen och uppmuntrade den
16:åriga att fortsätta. Vid sin afresa från
Karlshamn skänkte han henne Tegnérs
dikter, å hvars försättsblad han skrifvit:
»Denna bok, den första jag hade råd och
vilja att köpa, skänkes åt den unga hopp-
gifvande poetissan Josephine af en liten
broder i Apolio — von Braun. Framåt,
framåt, mitt vackra barn!» Boken förvaras
ännu af Josefina som ett kärt och dyr-
bart minne.
Aderton år gammal tog hon plats som
lärarinna hos en enkefru Malmberg i Jems-
hög, flyttade därifrån efter ett par år till
Ronneby, där hon öppnade en flickskola,-
hvarmed hon sysslade, tills dess hon 1857
ingick äktenskap med d. v. telegrafassisten-
ten, n. m. revisorn i tullstyrelsen Wilhelm
Wettergrund.
Det var 1858 som hennes första samling
dikter och berättelser, såsom ofvan nämnts
på v. Brauns tillskyndan, utgåfvos. De ha
under årens lopp följts af »Nya småbitar
på vers och prosa» (flere samlingar), »Tant
Fridas minnesblad», »Blommor för dagen»,
»Ur tant Ullas efterlemnade anteckningar»
samt en mängd strödda bidrag på vers och
prosa i allehanda tidningar, tidskrifter och
kalendrar. De båda senaste uppsatserna,
som flutit ur hennes penna — biografien i
»Idun» öfver författarinnan fru Schwartz
samt skizzen »De genuina» i kalendern
»Nornan» för 1890 —vittna, att hon ännu
alltjämt står på höjdpunkten af sin friska
alstringsförmåga.
Sedan hon några år vistats å sin mans
verksamhetsorter, Ystad och Kalmar, bo-
satte sig fru Wettergrund i slutet af 1860-
talet i Stockholm. Ett par år redige-
rade hon »Aftonbladets» följetongsafdelning
samt utgaf åren 1872—75 den illustrerade
tidningen »Svalan», med biträde af den
tidens flesta framstående kvinliga författare
samt dessutom Onkel Adam, Elias Sehlstedt,
Herman Sälherberg, Johan Nybom, Ridder-
stad, Karl Wetterhoff, signaturen Bias, den
då knappast mer än 20-årige Aiigust Strind-
berg m. fl. I vår vitterhets häfder skall
»Svalan» alltid bibehålla en standardplats.
Man anmärkte visserligen från visst håll
den tiden, att »Svalan» aldrig innehöll något
demonstrativt i striden för »kvinnans sociala
rättigheter». Men detta öfverensstämde emel-
lertid med Leas uppfattning af lifvet. För
henne är kvinnan framför allt kvinna, och
först när kvinnan ej i hemmet kunnat uppnå
ett verksamhetsfält, bör hon gifva sig ut
på världens vimlande, oroliga marknads-
plats.
Åsikterna i denna sak må nu vara de-
lade: säkert är, att Leas hållning i »kvinno-
frågan» icke förminskat de varma sympatier,
man i de svenska hemmen städse hyst för’
henne och hennes författareskap.
»Jag var i går hos Lea och hennes man
och söp grymt med toddy» — skref från
Ystad den 10 maj 1860 Wilhelm von
Braun på sitt ogenerade ungkarlsmanér till
vännen Brudin. — »Hon har glas, som går
ett halfstop uti, slipade och strålande som
hennes egna ögon.»
Leas »halfstopsglas» äro väl för länge
se’n gångna all världens väg, men ögonen
äro ännu hos den 60:åriga lika strålande,
som de voro i ungdomens år. Huldhet och
godhet blicka ut ur dessa själens speglar,
och bland nämnda båda genier tittar allt
som oftast fram en liten, liten satyr med
skälmaktigt leende.
Birger Schöldström.
ÅÄ
(Med 117 7 procent
har Iduns postupplaga ökats från den 31 ja-
nuari i fjol till samma dag i år, d. v. s.
mer än fördubblats. Postupplagan, som nämnda
dag i fjol utgjorde 5,554 exemplar och vid
1889 års utgång stigit till 7,709, belöpte sig
nämligen nu den 31 sistl. januari till 12,091
exemplar. Prenumerationen fortfar dock ännu
ovanligt lifiigt, så att postupplagan, som redan
den 3 dennes ökats med ytterligare mer än
400 exemplar, i dag fredag säkerligen ej står
långt under 13,000. Lägges till ofvan anförda
siffror antalet af de ex., som utgå inom Stock-
holm samt till utlandet, visar sig att Iduns hela
upplaga för närvarande utgör 18- à 19,000
exemplar. Ingen annan tidning har ens närmel-
sevis rönt en sådan uppmuntran.
För denna ovanliga framgång, hvilken väckt
uppseende inom hela den svenska pressen, hafva
vi otvifvelaktigt att till stor del tacka våra
ärade läsarinnor, hvilka med så lifiigt intresse
arbetat på spridningen af »damernas egen tid-
ning». Där ser man, att »för kvinnan är
ingenting omöjligt». Tänken, ärade läsarin-
nor, om vi skulle slå oss tillsummans och för-
våna världen ännu mera genom att under årets
lopp ytterligare fördubbla Iduns igyplaga! Om
hvarje nuvarande abonnent blott skaffade en
enda ny, så vore ju målet vunnet. Och livad
blefve följden, tron I? Jo, att ldun till ett
kommande år skulle kunna framträda rikare
och skönare till såväl utstyrsel som innehåll.
Således komma vi ju öfverens om, ärade
läsarinnor, att flitigt och nitiskt arbeta hand’
i hand med hvarandra — alli Ull ömsesidig
nytta och trefnad. Vi å vår sida skola åt-
minstone uppbjuda allt för att så mycket som
möjligt gå våra läsarinnors önskningar till
mötes.
Med utmärkt högaktning
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
