Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 21 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 IDUN 1890
Naturen själf oss gifver denna lära: Man skall på jorden jordens börda bära,
Allt slute sig tillsamman, stort som smått. Man verka skall och ej betrakta blott.
j^RÉD. j^ALUDAN-jViÜLLER.
ocli fyllighet, men på samma gång den vackra
röstens eleganta smidighet, dess uttrycksfull-
het, dess omfång, dess förmåga att kunna föra
fram t. ex. en verkligt vacker bunden fras.
Så mycket ger icke naturen ensam, men
den har varit mycket frikostig mot fröken
N. Redan då hon växte upp i sitt hem i
Stockholm, där hennes fader ännu är verk-
sam i en sockerbruksaflar, visade sig utpräg-
lad begåfning och intresse för musik. Lyck-
ligtvis blefvo de tillvaratagna, och 1880 gjorde
fröken N. sitt inträde vid Musikaliska aka-
demiens konservatorium. Den unga sånger-
skan beträdde genast den väg, dit hennes
ovanliga anlag pekade: hon studerade solo-
sång. Men kontinenten och musiklifvet där-
ute vidgade sångerskans vyer och drogo henne
dit. Hösten 1883 begaf hon sig till Paris
och började studera för fru Marchesi.
Dessa studier för fru Marchesi och seder-
mera för fru Kenneth ha tvifvelsutan högst
väsentligt bidragit till utbildningen af fröken
N:s stämma, och särskildt torde det vara
härifrån hon fått sina starka, fylliga och
vackra höjdtoner, så ovanliga hos röster, hvilka
såsom fröken Nordgrens,- strängt taget, ega
altkaraktär. Måhända har det just varit un-
der detta utbildningsarbete, som rösten börjat
öfvergå från alt till mezzosopran; vinsten på
höjdtonerna blef dock ej alldeles utan inver-
kan på det lägsta registret, som ej helt
hållet kunnat följa med röstens starka fDk
vackra utveckling i öfrigt.
Här hemma hörde vi under dessa år föga
af fröken Nordgren. En och annan gång
meddelade Paristidningarna, att hon låtit höra
sig på privata soaréer, alltid med bifall, men
därvid stannade också underrättelserna. Men
en vacker dag på hösten 1S86 kom fröken
N. tillbaka till Stockholm, och den 5 okto-
ber samma år trädde hon fram för allmän-
heten såsom konsertsångerska. Ehuru fröken
N. vid detta tillfälle visst lät höra sig såsom
vis- och romanssångerska — och hennes ovan-
liga röstmedel, begåfning och goda bildning
göra henne framstående äfven i denna branche
— tycktes dock alla vara ense om, att ope-
ran var sångerskans rätta verksamhetsfält,
och kritiken konstaterade, att sångerskan egde
ett ovanligt färgrikt dramatiskt föredrag och
en känslig uppfattning.
Fröken Nordgren höll sig vid sitt första
uppträdande till visan och romansen ; hon
föredrog sålunda sånger af Grieg, Olsen, Sjö-
gren samt åtskilliga moderna franska visor,
af hvilka Délibes bekanta »Les filles de Ca-
diz» blifvit ett af sångerskans bästa nummer.
Ehuru af öfvervägande dramatiskt skaplyn-
ne är fröken Nordgren äfven en mycket fram-
stående romanssångerska, och Edvard Griegs
loford, afgifna under fröken N:s vistelse i
Danmark 1888, torde i detta fall kunna till-
mätas ojäfaktig vikt. Det var under sin vi-
stelse i Danmark som fröken N. vid en hof-
konsert å Eredensborgs slott fick sjunga för
tyske kejsaren, hvarvid sångerskan föredrog
en sedermera utgifven sång: »Wiegenlied» af
Hans Harthan.
Vid denna period hade emellertid fröken
N. betydligt vidgat området för sin musika-
liska verksamhet. Redan 1887, då hon bland
annat biträdde vid Filharmoniska sällskapets
och Cäciliaföreningens konserter, hade hon ta-
git fatt på större och allvarligare uppgifter
(solopartiet i Gades »Korsfararne» och »Li-
ber scriptus» ur Verdis Requiem). Hon bör-
jade allt mera närma sig den dramatiska mu-
siken och upptog på sin repertoar flere mo-
derna och klassiska operaarier. Vi erinra
särskildt om den stora arian ur Massenets
opera L’Hérodiade, där fröken Nordgrens
liffulla föredrag firade en liten triumf och
gjorde den eljes något träaktiga kompositio-
nen njutbar, ja, nästan intressant.
Det dröjde dock någon tid, innan sånger-
skan lät höra sig från scenen. Efter en kon-
sertturné i Norge 1888, där fröken N. skör-
dade entusiastiskt bifall, återkom hon i slu-
tet af året till den svenska hufvudstaden,
och den 10 januari 1889 uppträdde hon för
första gången på scenen, återgifvande prin-
sessan Amneris i Verdis opera »Aida». Af-
ven i dessa ovanligt debutrika tider framstår
detta fröken Nordgrens första uppträdande
såsom synnerligen vackert och lofvande.
Vid ett senare återgifvande af rollen har
också sångerskan visat, att hon förstått full-
komna och utveckla mycket af det, som vid
ett första uppträdande af debutåntens ovana
och rädsla sköts undan. På våren samma
år grep sig fröken N. an med en vokalt och
dramatiskt ännu mer betydande uppgift: Or-
trud i »Lohengrin». Med fröken Nordgrens
rika resurser var framgången här gifven: hon
gaf oss en Ortrud lika imponerande genom
sin gestalt som genom det breda, lidelsefulla
sångföredraget, den kraftiga dramatiska fram-
ställningen. Man skulle ju kunna tro dessa
loford vara öfverdrifna, dikterade af national-
fåfängan, som ofta vid dylika tillfällen får
ett ord med i laget. Dem, som tro sådant,
hänvisa vi till de omdömen, som egnades
Ellen Nordgren, då hon innevarande höst
återgaf dessa två roller på Kungl. teatern i
Köbenhavn. En framstående dansk musik-
krititer yttrade då på tal om hennes Ortrud:
»Den enhet i vokal och dramatisk aktion,
som Wagner mer än någon annan kräfver,
har fröken Nordgren medfödd», och han ut-
talade såsom sin åsikt, att fröken Nordgrens
begåfning särskildt lämpade sig för Wagner-
partier. Fröken Nordgren och Köbenhavns-
operan synas ha tagit denna vink ad notam.
Sångerskans tredje roll blir Brünhilde i Wag-
ners »Die Walküre», hvilken på nyåret skall
gå öfver scenen på Köbenhavns opera, så
framt ej de en gång gjorda bestämmelserna
nu bli förändrade.
Amneris, Ortrud, Brünhilde — det är ett
vackert klöfverblad, förvärfvadt under två år
af en börjande bana såsom dramatisk sån-
gerska. Hvad skall icke då fortsättningen
blifva? Finnas icke stora skäl för det på
samma gång vemodiga och glädjande anta-
gandet, att Ellen Nordgrens konst skall kal-
las till större och mera vexlande verksam-
hetsfält än förhållandena här hemma förmå
erbjuda den?
H. L. Victorin.
M-
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Idyll.
J/ä önskade jag vor kapten -—
enåvnsioncrad gammal Ijörn -
odelade mig en stuga sen,
där del var jinl i alla hörn.
fin hustru skulle ock jag ha —
e/i liten finhvllt, smidig cn,
som hjälpte mig att hördan dra
och var i last och nöd min vän.
fflär vintern kom med snö och storm,
vi höllo skpmning med hvarann —
jag, i min ■ gamla uniform,
var världens Ipckligaste man.
fy mot mitt Iröst låg hennes kind,
och i ett ögonpar jag såg,
hvars hlick var mild som sommarvind
och lika klar som häckens våg . . .
dfär våren kom med lind i hlom
och fågelsång i hult och snår,
fick soffan i mitt rum stå tom:
vi strejkade för sol och vår.
jDär ute under lindens tak
en hänk af eke skulle slå
och enligt herr kaptenens smak
ett hord med punschkaraffen på.
~Qch i mitt knä i ljus musslin
min vackra lilla hustru satt
och tände pipan med cn min,
som egarn narrade till skratt.
Daniel Fallström.
Mannen är styrkan, kvinnan är skönheten;
han är fönuftet, som herskar, hon är visheten,
som förmildrar; den ena kan ej ega bestånd
utan den andra, därför har Herren skapat
dem livar för sig till ett gemensamt mål
Vedas.
Det är mannens ära att vara kvinnans
hufvud, men det är kvinnans ära att vara
mannens hjärta, och den ena bördan är icke
tyngre än den andra, utan båda äro lätta
och fria som hjärtats glädje, när de bäras
i kärlek och gudsfruktan.
/. Fähiger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
