Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 19 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
078 I DUN
»Jag har en liten öfverraskning där uppe
i salen — jag ville — ville be, att baron
icke blir ond, utan följer mig dit upp —
ett ögonblick — bara ett ögonblick —»
»Jag är ingen vän af öfverraskningar, det
vet du nog. I alla fall — jag skall göra
dig till viljes!»
Med fasta steg gick han före henne i
trappan, som knarrade under hans fötter.
Gamla Ulrika kände sina knän svikta. Nu
har han handen pâ låsvredet och slår dörren
upp.
Förvånad, bländad stannar han innanför
dörren. Syskonträdet, strålande af ljus —
hvad vill väl detta säga! Han stirrar orör-
lig framför sig, han ser endast de hundra
glänsande små lågorna; de dallra och dansa
framför hans blick, som blir skum, och det
kännes så underligt inom honom. Han
önskade, att han kunde bli vred; han famlar
i sina tankar efter något bistert ord öfver
detta gyckel, men han finner det ej.
Och då — plötsligt rycker han till, vid
att hans namn nämnes, sakta, bedjande i en
ångestfull snyftning. Han ser åt sidan. Denna
svartklädda kvinna, sträckande sina händer
emot honom, dessa två barn, som ängsligt
söka dölja sig undan hans blick . . .
»Knut,» beder det på nytt, »kan kan
du glömma och förlåta–––- »
Han känner en isande kyla gripa sig, d’et
svartnar för hans blick. Elsie — skulle hon
ha vågat?! Det blir så dödstyst, att de
höra lågorna susa i den gröna syskongra-
nen.
Till sist blir det honom dock öfvermäktigt.
Hans hjärta drar sig krampaktigt tillsam-
mans, till dess det brister och öppnas som
den mognade frukten. Och i detsamma ström-
mar en berusande värme genom hans ådror,
hans bröst arbetar, hans ögon fuktas, och
han sträcker ut sina händer med detta enda
ord:
»Elsie ...»
* *
*
Famn i famn vid syskongranen stå de två,
som växte från samma rot likt den. De
känna, att den ännu icke släppt sitt fäste.
Men gamla Ulrika skrattar och gråter om
hvartannat, där hon nere på förstugubron för-
täljer segern för Jakob, som ifrigt väntat hen-
nes första depesch. De båda gamla arbets-
händerna mötas i en lång kraftig tryckning,
och Ulrika nickar hjärtats bifall, när Jakob
ger sin förnöjelse ord:
»Det var ett välsignadt juleträd!»
Om hemmet.
Af J. A. Anneli.
Belönadt med hedersamt omnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
Motto: Gud ske lof för mycket godt,
Som har fallit på min lott!
Mången har väl mera fått
Både utaf stort och smått;
Ack, men hvem
Ett sådant hem?
G. Wennerberg.
f
ijted hemmet kan i inskränkt mening
1/1 förstås, familjens eller den enskildes
bostad; men därmed är begreppet långt
ifrån uttömdt, ty det ligger däruti något sär-
deles tilltalande, som berör våra innersta
och heligaste känslor, ja verkar bestämmande
på både vårt eget och andras lif. Vi förstå
därför med hem i ordets högre mening familjen
eller rättare den ande, förädlande eller förderf-
vande, som därinom gör sig gällande.
Det kan till en början vara nyttigt göra
sig reda för familjens eller hemmets bildande.
Människan, lemnad alldeles ensam åt sig själf,
är snart sagdt den hjälplösaste af alla varelser.
Denna hjälplöshet framträder bjärtast uti barn-
domen, men gör sig äfven sedermera gällande
på mångfaldigt sätt. Det blifver därför en
tvingande nödvändighet för henne att träda
i förening med andra, som äro i stånd att
fylla hennes behof. Detta tillgår så, att hon
antingen bildar eget hem eller ingår såsom
medlem uti andras. Det är för öfrigt grun-
dadt uti hennes natur att lefva så att säga
ett dubbellif, dels alldeles enskildt för sig,
dels i förening med andra. Dessa bägge sidor
af hennes väsen ligga hvarandra ganska nära
och rent af förutsätta hvarandra, ty hon må
till sitt inre vara huru god och ädel som
helst, om detta vore för henne möjligt att
blifva utan andras hjälp, så kan hennes dygd
icke göra sig gällande annat än uti det all-
männa lifvet bland medmänniskor. Den na-
turligaste föreningen är den mellan mannen
och kvinnan, hvilkas förening tager sin vackra
gestalt uti äktenskapet, med hvars ingående
familjen och på samma gång hemmet bildas.
Men det stannar icke därmed. Familjen är
blott den första länken uti en betydelsefull
kedja af föreningar, uti hvilka människan är
bestämd att ingå dels för egen välfärd, dels för
en för andra gagnande verksamhet. Dessa högre
föreningar äro kommunen och staten, hvilka
bägge äro bygda på familjen såsom grund. Är
denna senare undergräfd och vacklande, så ram-
lar snart hela huset, och hvad värre är dess in-
vånare dragas med i fallet. En maskstungen
rot åstadkommer snart hela trädets förvissnande ;
och hvarje träd bär frukt efter sin art. Om
nu staten har att sörja för allt hörande till
det borgerliga lifvet, så har kyrkan samma
uppgift på det andliga området. Hemmet
borde aldrig förgäta, att det är äfven äm-
nadt att vara förgården till templet. Blomstra
inom det förra gudsfrukan, dygd och rena
seder, så gör sig äfven gällande ett friskt
kyrkligt lif, hvilket sprider sina välgörande
verkningar icke blott öfver alla andliga för-
hållanden, utan lika mycket öfver de lekam-
liga.
Af det nu sagda framgår familjens eller
hemmets djupa betydelse, ja nödvändighet så-
som rot och grund för all välfärd. Äro de-
larne d. v. s. de särskilda hemmen förderf-
vade, så kan icke det hela d. v. s. staten
och kyrkan vara bättre. Det gäller därför
tillse, att denna första viktiga förening erhål-
ler sin helgd både vid sin tillkomst och sedan
under hela sin tillvaro, hvilket endast kan
ske uti det fullt lagliga äkenskapet, då ma-
karne känna sig såsom ett, liksom hemmet
är ett, och hafva allt gemensamt. Historien
visar tydligt, att alla folk varit starka, så
länge de stått kvar på fullt sedlig grund och
hållit familjelifvet okränkt, men att de snart
fallit, då dessa grundvalar blifvit undergräfda.
Man hör i våra dagar oförsynt framhållas lä-
ran om den så kallade fria kärleken, då
mannen och kvinnan ingå tillfälliga förening-
ar, hvilka lika lätt kunna upplösas, som de
blifvit lättsinnigt knutna. Men hurudant skall
ett sådant hem gestalta sig, omöjliggöres icke
därigenom all uppfostran? Denna lära har
omöjligt kunnat komma ifrån kvinnan, utan från
mannen. Det råder nämligen en psykologisk
skillnad mellan könen beträffande kärleksför-
ISÖÖ
bindelser, ity att mannen ej besitter samma
känslodjup som kvinnan. Hans kärlek, då
den beträder känslans område, öfvergår lätt
till passion, men lägger sig tämligen snart;
sedermera älskar han sin maka af plikt och
högaktning. Kvinnan åter uppgår med hela
sitt väsen uti kärleken och dess föremål.
Hela hennes styrka, men ock all hennes svag-
het samla sig här liksom uti en enda punkt.
Att en ytlig, pliktförgäten och lättsinnig man
kan förfäkta läran om den fria kärleken, är
tänkbart; men att någon enda kvinna med
känsla för eget värde kan hysa dylika åsik-
ter, är i högsta måtto förunderligt och utgör
ett af tidens mest sorgliga tecken, ty hon
blifver i alla händelser den förlorande parten.
Det talas ju mycket om emancipation ; men
skall denna bestå uti kränkande af de heli-
gaste känslor, så må kvinnan så snart som
möjligt ’ taga saken uti sin egen hand och
emancipera sig från all förnedring, allt lätt-
sinne och all fåfänga. Därigenom skulle hon
rädda sig själf, sina barn, ja hela fädernes-
landet från det moraliska elände, som tyvärr
tyckes mer och mer utbreda sig och åstad-
komma sönderslitenhet på alla områden.
Af skäl, som strax skola nämnas, tro vi,
att kvinnan, och särskildt den svenska, till
hvilken dessa ord riktas, har just i våra
tider en synnerligt skön uppgift att lösa; och
, vi tveka ej uttala den bestämda öfvertygelsen,
att vårt fäderneslands framtida väl ligger uti
hennes hand. Man talar så ofta om refor-
mer; här kan behöfvas en verklig reforma-
tion, hvilken företrädesvis bör vända sig mot
allt osundt i tänke- och handlingssätt inom
många af de svenska hemmen. Ingen annan
är mera lämplig till reformator än kvinnan,
som på samma gång är maka och moder;
men må hon först börja med sig själf. Hon
har också numera alla förutsättningar för
ett sådant ädelt kall, ty bildningen undan-
hålles henne icke, lagstiftningen har mer och
mer slagit in på den rätta riktningen att
borttaga allt förmynderskap, skydda hennes
person och egendom samt göra henne fullt
själfständig, och slutligen hafva gamla för-
domar brutits, att hon icke skulle kunna an-
ständigtvis egna sina krafter och förmåga åt
något annat än de inomhus förefallande göro-
målen. Nu står ett stort antal banor öppna
för henne, hvarigenom hon kan förvärfva sig
sitt lefvebröd, ifall det ej skulle förunnas henne
bilda eget hem eller, om så har skett, dess
öfriga förvärfskällor utsinat. Denna sunda
emancipations välsignelser komma henne nu
till del, och hennes ord och handlingssätt böra
därför väga tungt i vågskålen. Ack, om alla
svenska kvinnor, framför allt de gifta, betänkte
sin höga kallelse att reformera hemmen och
ej läte bedåra sig af en farlig tidsandas si-
rénsånger.
Hustrun må aldrig glömma, att hon är
den ena hufvudpersonen inom hemmet med
en sådans både rätt, förpliktelser och ansvar.
Emedan hennes verksamhet i vanliga fall är
förlagd uteslutande till detta hem, så borde
hon vara dess sol, som förlänade ljus och
värme åt det hela. Men detta ljus finge ej
vara ett irrbloss, som vid vissa tillfällen lade
i dagen en och annan talang, och värmen ej
bestå uti en falsk sentimentalitet, som be-
skärmade sig öfver det onda i hem eller sam-
hälle och ej sökte motarbeta detsamma. Vid
en något djupare blick in i förhållandena
måste man bäfva för den ytlighet, som nästan
öfverallt gör sig gällande. Äro våra hem helge-
domar, dit vi kunna taga vår tillflykt från det
yttre lifvets larm, oro, strid, egoism och synder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0680.html
