Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
IDUN
oss, besvarade vi frågan något dröjande: »Oui
mon Père ! Très bien ! fort bien ! — bief sva-
ret — och förmodligen genast uppfattande
situationen, meddelade oss den liflige, intelli-
gente fransosen, att munkarna i tur och ord-
ning utförde ciceronskapet i kyrkorna, att den
Helige Fadern den dagen gifvit dem tillåtelse
att bryta sitt tysthetslöfte. Den belåtenhet han
visade med denna förordning föranledde oss att
tänka, det han ej strängt kritiserade utvikelsen,
utan njöt han i stället i fulla drag därutaf ; ty
från det ögonblicket blef det ej lätt att inflika
en fråga eller begära en förklaring. Som en
länge tillbakahållen ström forsar fram, då hindret
blifvit undanröjdt, så forsade äfven ordets ström
fram öfver hans tunna läppar. Med god smak
och uppfattning beskref han ställets märkvär-
digheter, men upprullade samtidigt en innehålls-
rik bild af det försakande lif, som fördes inom
orden. Han resonnerade dessutom i kyrkliga och
religiösa ämnen, och hela hans sätt och språk
röjde den bildade mannen, hvars alla intressen
dock uppgått i den sak han tjänade, ty han
framställde aldrig någon fråga om det lif, som
fördes utom klostermurarna. Ovedersägligen njöt
dock mannen af att höra sin egen röst, att få
tala om sina egna intressen och det mål, hvaråt
han och hans bröder egnat sitt lif.
Med hvilken kärlek han omfattade de före-
mål, som han förevisade, bevisas af följande. I
en af kyrkorna visas den pelare, vid hvilken
aposteln led martyrdöden, och legenden berät-
tar, att då hufvudet skildes från kroppen, gjorde
detsamma tre språng, hvarje gång vidrörande
jorden, -— genast runno klara källor upp där,
och i verkligheten finnas också trenne källor
på kort afstånd från hvarandra. Munken tog
en bägare och bjöd mig dricka — men upp-
skrämd som jag var af alla berättelser om stäl-
lets ohelsosamma beskaffenhet, förekom mig ej
drycken inbjudande, hvarför jag vänligt afböjde
den med förklaringen, att jag ej vore törstig.
En ljungande stråle ur det mörka ögonparet
mötte min blick, och med en skymt af öfver-
lägsenhet i tonen upplyste han mig: »Ah, ma-
dame, ce n’est pas pour le soif qu’on bois
ici», (O, min fru, det är icke för att släcka
törsten, som man dricker här), vände sig därpå
om och gick vidare.
Då vi utkommit i det fria, förde han oss om-
kring för att bese något af de torrlagda träsken
samt planteringarna, som till mesta delen bestodo
af det blå gummiträdet (Eucalyptus globulus),
hvilket träd i synnerhet har den egenskapen att
uppsuga fuktighet och skadliga dunster. Jag tog
ett blad af växten, stack det i munnen och njöt
af dess aromatiska smak, allt detta utan någon
vidare tanke därpå.
Ännu en stund språkade vi med den vän-
lige mannen, som nu troligen, äfven han, sofver
den sista sömnen på den stilla kyrkogården,
sida vid sida med sina bröder, starka såsom
han i tro och kärlek! —
Återfärden anträddes, och vi gingo tysta vid
hvarandras sida, begrundande de intryck vi er-
farit. Hela morgonen hade jag plågats af huf-
vudvärk, men på en gång känner jag en obe-
skriflig lättnad och märker, att densamma för-
svunnit.
»Jag tror jaglemnat hufvudvärken i klostret»,
utbrister jag glad. »Har man så kunnat förtala
luften därute?»
Min man, förtjust öfver promenadens goda
inverkan, undrar, om ej den af Eucalyptusträdens
starkt aromatiska doft mättade luften varit hel-
sosam, och jag påminner mig då, att jag upp-
ätit ett blad af trädet. Men nya intryck kommo
snart hela händelsen att falla i glömska.
Detta var mitt minne från klostret vid randen
af de Pontinska träsken.
Jag är ej längre ung, har färdats vidt om-
kring i världen, men har ofta haft påhelsniDg
af min mera trogna än kära ungdomsvän ■—
hufvudvärken. I mitt hem har jag ständigt
några exemplar af »Eucalyptus», och dess blad
bringa mig framgent lindring mot nämnda li-
dande. Säkerligen finnes bland Iduns läsarin-
nor mera än en, som i likhet med mig lider
af denna ledsamma åkomma och däremot för-
sökt många medel. Skulle dessa, genom att
vilja följa mitt exempel, finna någon lindring
ja, då har jag måhända ej förgäfves fram-
tagit denna enkla blomma ur mina gamla min-
nens herbarium. £
Som våra läsarinnor finna, hafva vi från och
med det nya året vidtagit ett par förändrin-
gar i tidningens uppställning, hvilka vi hop-
pas med tillfredställelse skola mottagas, af
vår publik- Så kommer hufvudnumret att
hädanefter alltid innehålla 8 fulla textsidor,
ograverade af alla annonser. Större delen af
den mängd praktiska råd oeh rön, som hit-
tills meddelats på de smala spalterna, ordnas
hädanefter sa, att de medfölja minst
hvartannat n;r pa ett särskildt blad, som vid
arets slut kan afskiljas och inbindas som en
ytterst rikhaltig upplagsbok: »Iduns hjälpreda,»
till förhöjande af hvars värde vi ytterligare
komma att lemna ett utförligt sakregister. De
sedvanliga textspalterna på annonssidorna
komma därför ej att saknas, utan upptaga
matsedeln för veckan »Frågor oeh svar,»
»Läkarråd» m. m.
Att gifva vanligt kött smak af
vildt.
Hedersomn. svar å prisfrågan XL.
B
årkött är det, som mest lämpar sig att på
konstgjord väg förvandlas till villebråd. En
uthuggen fårstek behandlas för detta ändamål
pa följande sätt. Allt fett aflägsnas sorgfälligt,
och med träklubba bultas köttet från alla sidor
minst en kvarts timme. Därpå bortskäres med
hvass knif skinnet på stekens öfversida, så att
förstör själfva köttet: marinaden tränger
da bättre igenom och steken kan lättare späckas
innan den kommer i stekpannan. (Man skulle
kunna tro, att en fårstek krymper mera, om man
tar bort skinnet, emedan saften då kan fritt rinna
ut; detta är dock knappt fallet, utan krympnin-
gen beror på att man har kött af ett alldeles för
ungt, omoget kreatur; steken af ett välgödt får
lär näppeligen krympa, vare sig man låter
skinnet sitta på eller ej.) Efter bultningen ingni-
des köttstycket med grofstött peppar och krossade
enbär ej med salt; detta tillsättes ej förr än
vid tillagningen. En i ättika doppad linneduk
sias omkring; den bör hållas fuktig under 8
dagars tid, hvarunder det inlindade köttet dagli-
gen vändes. Om någon påspädning behöfs, d.
v. s. om duken kännes torr, kan detta ske genom
godt dricka, i st. för ättika, och fatet kan med
fördel öfvertäckas tjockt med gran- eller enris.
Ett annat sätt att förbereda köttet är att in-
gnida den bultade stekbiten med litet salt, pep-
par, kryddnejlikor och en knifsudd pulveriserad
citronsyra, linda grankvistar rundt omkring och
nedlägga den i en kruka med lock. Efter 6 da-
gar är köttet färdigt att begagnas; med den ut-
runna saften spädes vid stekningen.
Ännu ett annat förfarande består i att endast
gnida den förberedda fårsteken med krossade en-
bär och låta den ligga 8—14 dagar i skummad
mjölk, hvarefter den späckas och stekes. Smör
och sur grädde bör ej sparas med.
/ Frankrike brukar man göra falsk rådjursstek
salunda. Den nyslaktade fårsteken befrias genast
fran fett och skinn, inslås i en torr linneduk eller
pase och manglas på klädmangeln, tills köttet känns
riktigt mjukt. Förvaras hängande i påsen tills
början af haut goût inställer sig; först då lägges
det i en kall marinad af hvitt vin (eller ättika)
peppar, nejlikor och lagerbärsblad. Efter 5 dagar
lagas steken med grädde och kapris.
Vill man tillaga falsk vildstek, utan attbehöfva
ha köttet förut en tid i marinad, kan man göra
pa följande sätt. Den bultade, skinnade, magra
farsteken späckas med både fläsk- och sill- (resp.
sardelfö strimlor, beströs med grofstött stark- och
kryddpeppar, enbär och lagerbärsblad samt
angstekes i litet utspädd ättika. Först när
ättiksspadet till det närmaste insugits, fräses smör
brunt och köttet stekes färdigt under påspädning
af rödvin och sur grädde. Litet rifven sandost
ger god smak åt såsen.
Att gifva en färsk grisstek smak af vildsvin går
ungefär till på samma sätt. En färsk skinka ma-
rinerad 6 dagar i vin eller ättika med peppar,
lök och enbär, kokas sedan 1 timme i den silade
marinaden samt stekes därefter färdig i smör.
Svålen aftages naturligtvis före serveringen och
ytan beströs med rödt rifvebröd.
Stenia.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Den kvinliga pristagarinnan vid Svenska
akademien, fröken Charlotte Lindholm, som på
högtidsdagen erhöll dess andra pris för en religiös
diktcykel, benämd Veronica, bör ingalunda vara
obekant för Iduns läsarinnor, som vid skilda till-
fällen mött alstren af hennes penna i sin egen tid-
ning. Senast till det nyss gångna årets sista num-
mer, som lades i press ungefär samtidigt med frö-
ken Lindholms akademiska utmärkelse, hade hon
bidragit med en vacker dikt. Fröken L. är bördig
från Norrköping, där hennes föräldrar (eller kan-
ske rättare fosterföräldrar) tillhörde arbetsklassen
och under många år voro boende i det s. k. Midtina,
hvarest de egde en gård. Fröken Lindholm, som
redan i barndomen visade poetiska anlag, är för
närvarande anstäld som lärarinna vid kvinnotan-
gelset å Norrmalm i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
