Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 23 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 IDUN 1891
dessa uppskrifna bitar betinga, frågar man
icke: hvarifrån kommer all nöd?
Blefve det en allmän regel, att husmodern
vid städjandet af sina tjänarinnor förbehölle
sig att få insätta i sparbank eller på annat
ställe ett visst belopp af lönen för deras
räkning och’ därjämte föreginge med exempel
att betala allting kontant, då kunde man ju
hoppas att erfarenheten snart nog lärde äf-
ven dessa kvinnor fördelen af att undvika
kreditens förderfliga tillämpning.
Och månne det icke är allas skyldighet
att på alla områden se till, hvad som kan göras,
för att de för oss arbetande klasserna måtte
komma till en sorgfriare ekonomisk existens?
Månne icke detta vore äfven för oss fördel-
aktigt, att de på denna väg i rätt tid hjälp-
tes och leddes af vänliga händer? De skulle
därigenom blifva bättre människor i moraliskt
afseende, ty den nu allmänna oredan och
däraf uppkomna bristen uti arbetarens hem
och dagliga lif, med bitterhet och misströstan
till följd, äro en rot till mycket ondt, och vi
fingo genom en bättre sakernas ställning
mindre nöd att lindra, mindre brott att befara.
Kvinnan inom arbetarnes led och hennes
verksamhet i hemmet ha ett större inflytande
på det ekonomiska, än mången, som endast
på afstånd tager notis härom, kan föreställa
sig; därför ligger det vikt uppå, att husmo-
dern i bättre lottade hem blir en föresyn
och välvilligt ledande rådgifvarinna åt sina
tjänarinnor.
Låtom oss, hvar på sin plats, inom alla
stånd, alla förmögenhetsvilkor, arbeta på kre-
ditens inskränkning till minsta möjliga be-
gagnande. Yi borde anse den som en led
fiende och beväpna oss mot den till hvad
pris som helst. Möjligen kan det då hända,
att männen »draga öronen åt sig», taga vårt
exempel i öfvervägande och följa det, hvilket
vore mycket uppmuntrande för oss kvinnor
och säkert fördelaktigt äfven för — det hela.
Ur spåret.
Skiss af Richard Mdander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
olens sken var nu icke fullt så skarpt
Ofej/ som på morgonen. Man kunde egent-
’’S ligen icke se, att någon disighet fanns
i luften, men det liksom kändes på solske-
net, Temperaturen hade nog sjunkit en smula
till någonting behagligt svalare. Men hafvet
rullade jämnt in mot stranden och tycktes
mer än vanligt blått. En och annan fiskmås
tog sin väg öfver ön och skrek gällt. Karl
Andersson stannade en gång efter fruntim-
merna och följde skarpt med ögonen en måses
flykt, men då de vände sig om för att se
efter honom, hade hans blick intet ovanligt
uttryck.
Snäckan låg klar, och de voro snart i färd,
medan modern stod kvar och viftade med
parasollen. Han skötte rodret och båda seg-
lens skot, och hon satt ett par tofter ifrån
honom och besvarade moderns viftningar.
Båten sköt skarp fart, och seglen glänste
bländhvita i solljuset, med hans och hennes
skuggbilder bestämdt aftecknade vid storseg-
lets undre kant. Ett godt stycke uppe i
land på en klipphäll stod en liten grupp af
folk och åsåg seglatsen. Vid ett tillfälle
gjorde en af männen en rörelse med sin arm
liksom för att peka på eller utvisa en större
sträcka på himlen borta i öster. — Efter en
stund gick snäckan öfver på andra bogen,
och modern såg Lisen böja sig ned under
seglet för att kunna se. På den bogen
sträckte de nu, tills ett skär skred skym-
mande emellan. En liten stund syntes det
öfre af seglen kila framåt utefter den sti-
gande konturen af ett berg. Slutligen för-
svann äfven masttoppen. Och nu gick mo-
dern långsamt hemåt. . .
Icke förr än nu, då hon förlorat moderns
bild, hade fröken Lisen tänkt på det något
sällsamma i sin belägenhet. Hon satt där
innanför två båtrelingar ensam med en ung
man, som hon egentligen alls icke kände mer
än till utseendet. Hafvet trängde sig från
alla håll in på dem och liksom tvang dem
närmare hvarandra. Snäckans rörelser, som
de båda måste följa med sin kropp, ledde
deras iakttagelser gång på gång omedvetet
åt samma håll. Kölen under dem bar dem
framåt utefter alldeles samma linie, och här
fanns nu ingen möjlighet att för stunden slita
omständigheternas band. Men lika hastigt,
som dessa intryck och tankar flammat upp i
hennes sinne, släckte hon ut dem — för att
strax åter få släcka andra af samma art.
Hon förargade sig på sig själf, tog för några
minuter hela seglatsen helt praktiskt, kastade
grillerna som en hel karl öfver bord, men
sjöarna kommo stigande och rullande och
skummande efter båten och hade grillerna
med sig åt henne, tills hon blef rent uttröt-
tad på sådana barnsligheter och under en ny
och stark ingifvelse plötsligt flyttade sig till
snäckans aktersäte samt bad att få styra.
Han såg för ett ögonblick öfverraskad ut
och därtill tveksam, men gaf henne rorpin-
nen och intog genast hennes plats. Det sista
undgick icke hennes reflexion, och den nyss
vunna frimodigheten gick med detsamma öf-
ver bord. Hafvet hade nu ändrat färg, tyck-
tes det, från det förra djupt mörkblå till
någonting grått, men båtens fart hade omärk-
ligt aftagit. En och annan gång klappade
storseglet några slag mot spriet, liksom om
vinden icke rätt visste, hvad han ville. Då
blef hon otålig och slängde med rodret för
att åter få fullt. Härvid kunde Karl An-
dersson le en sekunds löje, men riktigt godt.
Fyrtornet stod där ute i hafvet, glänsande
hvitt, och från skäret steg gång på gång en
ännu hvitare skumpelare. De skulle nu falla
af och hålla fullt ned mot skäret. Men
fröken Lisen var förtjust i bidevindssegling
och ville visa honom, att hon kunde hålla
I snäckan högt, utan att få back.
»Jag tror det blir kyligt,» sade hon; »får
jag min regnkappa, ä’ Karl snäll!»
Han skulle räcka henne kappan, men bör-
jade med detsamma borsta något hvitt från
dess ena ärm.
»Det kommer salt från sjön,» sade han.
»O — nej, låt det sitta! Jag skulle vilja
ha det kvar för alltid som ett minne från
— från den förtjusande skärgården här.»
Nu fick hon back i focken.
»Kanske fröken -— kanske herrskapet kom-
mer hit igen till ett annat år,» sade han
med nästan likgiltig ’ton och vred sig om för
att se för-öfver.
»Beror det bara på mej, så — nej hu så’nt
otäckt stort djur!»
»Det ä’ en tumlare, vi kallar. Den ä’
inte farlig. Släck lite’ på skotet, fröken!»
»Släcka, va’ det,» repeterade hon skämt-
samt och försökte hala an det styfvare. Karl
Andersson var redan akterut hos henne för
att rätta, men hon förekom honom samt skrat-
tade hjärtligt åt sin dumhet.
»O, den som jämt finge fara på sjön!
Jag skulle aldrig begära mera än att bara
få segla — segla långt, långt bort från allt
det här societetslifvet med dess fjäsk och
tokigheter. »
»Fröken skulle nog snart vilja hem igen —»
Hon uppfångade hans nästan skygga blick
— och fick åter back i focken. Det kunde
icke hjälpas, att samtalet rörde sig litet trögt.
Långa pauser trängde sig emellan de enstaka
yttrandena. Under tiden hade de alltmer
aflägsnat sig från fyren. Men tornet tycktes
framskina ännu skarpare hvitt. Himlen bak-
om detsamma hade också blifvit allt mör-
kare blå, men det var icke den klara rym-
dens färg, utan något ogenomskinligt, sam-
manpackadt, mot hvilket då och då kring-
flygande fiskmåsar blänkte krithvita i det nu
knappt märkbara solskenet.
Nu skulle hon falla af mot skäret. Sjön
vräkte och stänkte och gnistrade, men gick
äfven toppig och gjorde därigenom snäckans
rörelser hårda och obehagliga. Skotet slet
och ryckte, och hon hade svårt att hålla kurs,
ty båten ville icke riktigt lyda roder. Karl
Andersson hade bytt plats med henne.
»Det ä’ stormen, som sätter emot,» sade
han. »Yi skulle kanske inte seglat bort så
mycket sjö. Han mojnar ut, tror jag nästan.»
»Ä’ det farligt?» frågade hon allvarsamt
och såg stadigt på honom.
»Ånej, det tror jag väl inte — fast det
hade nog varit —»
»Bättre, om inte jag styrt åt andra hållet,
menar Karl!»
»För allt i världen, fröken! Vinden ska’
väl stå ännu en stund, tänker jag.»
Åter följde en stunds tystnad. Hon satt
vänd åt fyren, men kände, att hans blickar
hvilade på henne. Sjön stänkte gång på
gång öfver hennes kappa, ty snäckan hann
icke undan. Det kunde nu vara en half
mil fram till fyren. Skäret, där de bodde,
var undanskymdt af höga, långsträckta, kala
bergholmar.
Luften var nu kyligare och molnväfnaden
öfver dem hade tätnat, så att solskifvan syn-
tes endast svagt som ett mattslipadt glas.
Men sjön blänkte på ett underligt och oro-
ligt sätt. Här och där kunde man se, hur
strömmen skar sig igenom och emot sjön med
egna små taggiga vågor, hvilka porlade och
bubblade som bäckar. Vinden kom nu en-
dast stötvis. Dessemellan hängde seglen slappa
och storeskot släpade långa stunder i vattnet.
Måsarne kretsade och skreko och tycktes icke
veta, åt hvilket håll de skulle flyga. Flere
tumlare syntes här och där höja sin mörka
kropp öfver vattnet och göra oupphörliga
kullerbyttor. Ännu ett stycke af afståndet
till fyren var tillryggalagdt...
Då kom en vindstöt för-ifrån, som kastade
öfver storseglet och ref hatten från hennes
hufvud. Strax därpå kom en annan kåre
och kammade af sjöarnas toppar, så att en
hel liten skur af stänk stod in öfver snäc-
kan. Fröken Lisen hade redan flyttat upp
sina fötter, ty vattnet i båtens botten skval-
pade uppåt spanten. Lotsen hade snabbt
halat an skoten på andra sidan och lagt
snäckan bidevind. Han såg nästan strängt
allvarsam ut. Vindstötarna samlade sig till
häftig bris, som pressade båten, så att de
båda måste flytta sig högt till lovart.
»Fröken!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
