Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 45
och pulver, som hafva samma verkan. Där
finnas medel att gifva hyn en frisk färg, att
göra händerna hvita, att borttaga fläckar i
huden, att svärta ögonbrynen o. s. v. Lika
litet saknas smink, tandpulver, härolja och
pomada. Ovidius har bland annat också
skrifvit ett skaldestycke om skönhetsmedel, af
hvilket vi tyvärr blott ega kvar ett fragment.
Skulle det måhända intressera mina läsarinnor
att få del af några bland de recept han i
klingande verser skänker sin samtids damer?
Se här ett af dem, hvilket visserligen tager
sig matt ut i svensk prosa gent emot origina-
lets stolta hexametrar och pentametrar.
»Lären, huru I, medan sömnen breder sin
domning öfver späda lemmar, mån kunna göra
er hy glänsande. Borttag från det korn, som
skeppats från Libyens nybyggen, agnar och
skal. Sedan det skalats, må det utgöra fulla
två skålpund; lika mycket ervuvi må sedan
fuktas i tio ägg. När allt detta blifvit tor-
kadt i fria luften, så låt den tröga åsnan
krossa det på den skrofliga kvarnen. Sönder-
stöt sedan de första horn, som falla från den
lifliga hjorten, och laga, att fulla sjättedelen
af ett ass användes härtill. Sedan nu detta
blandats med det stoftfina mjölet, sikta sedan
allt i en urhålkad låda. Lägg härtill två
gånger sex narcisslökar utan bark, som af idog
hand stötas i en ren marmormortel. Ett sjätte-
dels ass gummi och nio gånger så mycket
honung må slutligen komma härtill. Den
flicka, som smort sitt anlete med denna salfva,
hon skall öfverträfla sin egen spegel i blixt-
rande glans ...»
Det är väl intet tvifvel underkastadt, att
mer än en romarinna följde den vänliga skal-
dens anvisning, och må vi hoppas, att hon
också fick erfara uppfyllelsen af hans löfte!
I ett annat recept förordar han en salva af
torkade bönor, blyhvitt, soda, ett slags sjö-
skum, honung, rökelse, myrrha och torkade
törnrosblad. Måhända äro ingredienserna i
nutidens alla salvor och skönhetsmedel icke
så särdeles annorlunda beskaffade, men den
stora skillnaden förefinnes dock, att romarinnan
själf skaffade materialet och skickade en slaf
till kvarnen att mala och blanda det, medan
nutidens damer köpa sina toaletthemligheter
i parfymboden — och icke ha en aning om
deras beståndsdelar.
Men så ega ej heller det nittonde århun-
dradets damer en skald, som i sirliga verser
inviger dem i skönhetens mysterier . . .
Men under vårt indiskreta prat om hår-
frisyr och skönhetsmedel, har slafvinnan full-
bordat sitt värf: stolan har redan i fylliga
veck slutit sig kring roraarinnans gestalt, det
fina tyget frasar mot golfvets mosaikinlägg-
ning, den guldbroderade gördeln blixtrar, och
den stolta damen träder öfver marmortröskeln
ur budoaren ut i atriet genom dörren, som
slafvinnan-kammarjungfrun vördnadsfullt öpp-
nar.
Och medan romarinnan åter börjar sin
fjärilsflykt mellan bordets och galanteriets
nöjen, stå vi där ännu kvar ett ögonblick,
bländade af all denna lyx och undrande, om
det är en antik bild vi skådat eller om det
icke är en nutidsdam, klädd i antikens veck-
rika dräkt.
Men det är så: formerna vexla, tiderna
förändras — människonaturen är dock evigt
densamma.
I DU N
Olivia Nordqvist.
v ,
Helt nyligen meddelade de dagliga tidnin-
garna i kort notisform, hurusom en af huf-
vudstadens mest allbekanta och anlitade »in-
stitutioner» räknade en bemärkelsedag, då
nämligen »Allmänna tidningskontoret» vid
Gustaf Adolfs torg förlidne Karlsdag fyllde
sitt 20:de arbetsår. För den gamle stock-
holmaren är »tidningskontoret» och dess ener-
giska innehafvarinna, fröken Olivia Nordqvist,
fullt ut såväl kända som hans »torg», hans
vaktparad, hela hans stad. Ty det är hem-
ligheten med denna affärs framgång och po-
pularitet, att den förstått göra sig till en in-
tegrerande del af bvad man skulle vilja kalla
det specifikt stockholmska. Våra talrika lä-
sarinnor i landsorten känna dock kanske ej
så noga till den verksamhet, som represente-
ras af Olivia Nordqvists namn, men för alla
tro vi det vara kärt att i dag i de svenska
damernas blad möta dragen af en kvinna,
som genom ett energiskt, intelligent och fram-
gångsrikt arbete skapat sig själf en solid
ställning, åt hufvudstaden ett nu snart sagdt
omistligt centralkontor för tidnings- och tid-
skriftförsäljning, biljetthandel och korrespon-
dens.
I dag räknar Stockholm sina tidningskon-
tor i tjogtal, men då för 20 år sedan arki-
tekten F. B. Ekberg kom på den tanken att
anlägga det Allmänna tidningskontoret, var
detta det första i sitt slag. De uppskakande
världshändelserna under det pågående fransk-
tyska kriget, hvilka med så brinnande in-
tresse här hemma följdes, gjorde den allmänna
efterfrågan efter tidningar och de nyheter, de
kunde bringa, större än någonsin förr. Detta
gaf uppslaget till Stockholms första tidnings-
kontor, ännu i dag det första, äfven med
hänsyn till aflärens omfattning och mång-
sidighet.
Grundläggaren hade lyckan att i den då
ännu knappt tjuguåriga unga flicka, som val-
des till föreståndarinna, finna en person, hvil-
ken genom sin ovanliga arbetsduglighet och
och sitt behagliga väsen var som klippt och
skuren för en dylik post. Olivia Nordqvist
kom redan vid femton års ålder till Stock-
holm för att under broderns, den kände mu-
sikern, numera operadirektören Conrad Nord-
qvists ledning studera musik. Dessa studier
afbrötos dock, då brodern snart nog utnämn-
des till musikdirektör i Karlskrona och dit
afilyttade. Den unga flickan ville emellertid
ej återvända att ligga det torftiga fäderne-
hemmet i Falun till last; hon hade hjärta
och beslutsamhet nog att på egen hand ta
upp lifvets dust och grep med begärlighet det
tillfälle, som erbjöd sig vid den till en bör-
jan helt ringa tidningsaffären.
I hennes hand har densamma på dessa
gångna tjugu år alltjämt utvecklat sig ända
till den betydelse, den i dag eger.
Utom den mängd svenska och utländska
tidningar, som lösnummervis och i prenume-
ration genom kontoret spridas, tjänstgör det
ock, som bekant, som biljettförsäljare för flere
af hufvudstadens teatrar, var det första som
för allmänheten tillhandahöll skrif- och ’läsrum
samt telefon, är en mycket anlitad inlemnings-
byrå för annonssvar och allsköns korrespon-
dens — kort och godt en sorts det flanerande
Stockholms nyhets- och affärsbörs, som det
numera ej skulle kunna tänka sig att und-
vara.
Fröken Nordqvist, som 1880 äfven som
egarinna öfvertog affären, har vetat att genom
det utmärkta sätt, på hvilket hon skött så-
väl densamma som sin kundkrets, alltjämt
låta den förra tidsenligt utveckla sig och den
senare beständigt ökas, på samma gång de
äldsta kunder bibehållits, så att ännu i dag
framför den långa disken presentera sig väl-
kända anleten, som snart sagdt ej en dag
saknats på de tjugu år, Allmänna tidnings-
kontoret nu räknar som sina. I en sådan
trohet från kundkretsens sida ligga det största
erkännande och uppmuntran för fröken Nord-
qvists verksamhet; här är den också ovanligt
välförtjänt, den intelligenta och arbetsamma
duglighetens lön. Heder åt alla kvinnor, som
till ett godt föredöme gå i spetsen att bryta
nya förvärfsvägar för sitt kön !
En praktisk skridskodräkt.
Prisbel. svjir å prisfrågan XLIII
af
»Försöka duger».
<Js!’kulle ej våra sportälskarinnor vänligt vilja taga
i öfvervägande, huruvida icke nedanstående be-
skrifning på skridskodräkt kan anses vara praktisk,
varm och ledig.
Dräkten består af kjol, kofta och benldäder, allt
af samma tyg.
Det mjuka kläde, som nu användes till promenad-
dräkten, lämpar sig bäst med besättning af skinn
eller plysch i lika eller mörkare färg. Yi tänka oss
färgen brun, blågrå eller svart, och börja så med
kjolen.
Denna göres helt- kort, så att den lemnar foten
fullkomligt fri. Vidden 2J à 2| meter. Den sned-
das på vanligt sätt och fodras helst med flanell, i
någon melerad färg; bjärta färger äro olämpliga. För
att rynkor och veck ej skola falla sig klumpiga vid
infällningen i linningen, utklippas vid dessa små
kilar ur fodret, som sedan nätt hopsys ; foderkjolen
kommer då att sitta nästan slät omkring medjan.
Nedomkring garneras kjolen med en decimeters bred
skinn- eller plyschbård.
Skulle en sådan kjol under nu rådande modeför-
hållanden, möjligen anses för kort, för promenaden
ned till isen, så kan en rad stålringar fastsys rundt-
orn vid pass lf decimeter från linningen; ett band
trädes genom ringarne och utdrages på kjolen genom
tvänne languetterade hål, anbragta i ett sidoveck.
Bandets ändar hopsys, hvarigenom det blir lättare
att finna och afknyta det. Härigenom kan kjolen
dragas upp några tum. Kort måste den vara för att
ej vara hinderlig vid åkningen.
Koftan, ej allt för kort, är tillsittande i ryggen ;
framstyckena kunna vara halfvida, om så önskas,
dock alltid så mycket svängda, att de gifva figuren
ett smidigt utseende. Vackrast är kanske dock att
bära koftan helt tillsittande, men i hvarje fall bör
den vara så rymlig, att ett klädningslif kan bäras
under den. Koftan knäppes ända upp till halsen,
förses med krage af samma sort som kjolgarnerin-
gen, livaraf äfven sättes en kant nedomkring samt
kring ärmarne, som bör sluta väl till handlederna.
Förses vidare med en mindre bröstficka för näsduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
