Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 I DUN 1891
&±££££±£**AMÉÉÉ£ÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉàÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÊÉÉÉÉÉàÉÊÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÊ?tÊÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÊÉÉÉÉÉ
Sök i allt blott själfva kärnan; Finner du den rätta stjärnan,
skal är allt, som bräcks. följ den, tills hon släcks!
p. y/. ^ÖTTIQER.
’
44’
4444444444444444444444444444444444444’
44444444444444444444444444444444444444<?444444444444444
alltid blef henne synnerligt kärt,Joch som hon
till och med i ålderns dagar med virtuositet
behandlade.
Då Ottilia Löfvander växt upp till en vac-
ker och blomstrande ungmö, och då den äkta
pärlan af hennes musikaliska naturanlag genom
studier och handledning fått en värdig infatt-
ning, blef hon själen och lifvet, icke allenast
i sin familj, utan i hela sin umgängeskrets.
Öfverallt förvärfvade hon sig vänner, enkel
och okonstlad som hon var, och färdig att med
sin musik glädja alla, den obemärkte såväl
som den högst uppsatte.
Så blef hon vid unga år trolofvad med en
framstående ung man, Ludvig Andersson, mu-
sikdirektör och känd som lycklig kompositör.
De bägge unga hängåfvo sig med glädje och
hopp åt sina vackra framtidsdrömmar, bröllo-
pet tillreddes, bruddräkten låg färdig, bjud-
ningskort till blifvande fester hade redan ut-
gått, då — på andra lysningsdagens morgon
underrättelse kom, att brudgummen plötsligen
dött till följd af hjärtförlamning.. Det delta-
gande, som från när och fjärran kom den
öfvergifna unga bruden till del, kunde ej lin-
dra hennes smärta ; det var blott vid sin harpa
och försjunken i musikens drömlif hon kunde
bortjaga den skugga, som fördystrat hennes
lefnads morgon, och som öfver hennes sinne
jade en sordin, hvilken aldrig fullständigt
vek därifrån.
Någon tid härefter blef hon vid ett besök
i hufvudstaden genom Adolf Lindblad sam-
manförd med Jenny Lind, som hon på sin
harpa fick ackompagnera till sånger af Geijer
och Lindblad. Förtjust och öfverraskad kom
Jenny Lind snart med ett förslag: »Vill mam-
sell Löfvander lära mig spela harpa, så lem-
nar jag undervisning i sång i stället?» Om
mamsell Löfvander ville! Vexeltimmarne togo
mycket riktigt sin början, men snart förkla-
rade sig Jenny ej hafva »tålamod med har-
pan». Annat var det att utbilda en röst,
mjuk och klangfull som hennes egen och ledd
af ett sannt, hvarje textens skiftning följande
själsuttryck.
Ottilia, som nu började låta höra af sig i
hufvudstadens framstående kretsar, fick snart
från flere håll emottaga den ena uppmaningen
efter den andra att icke egna sin ovanliga be-
gåfning åt ett blott dilettantskap, utan utbilda
sig till scenisk konstnär. En morgon, under
en lektion för Jenny Lind, framkastade hon
sitt möjliga förslag att gå in vid operan, men
då grep Jenny henne i armen och utropade
häftigt :
»Bed Gud bevara dig, barn! Det finnes
ingenting mörkare än lifvet bakom kulisserna.»
Jenny Linds råd, som var förestafvadt af
en varm vänskap, gjorde djupt intryck på
Ottilia och kom henne att genast afstå från
hvarje tanke på scenen.
En helt annan verksamhetskrets var den
unga musikälskarinnan förbehållen. Hos en
af sina vänner gjorde hon bekantskap med då-
varande prosten, sedermera teologie doktorn,
Runsten. Denne, som, äfven han, i sitt hjärta
bar minnet af en tidigt förlorad och djupt
sörjd ungdomskärlek, kände sig genast dragen
till den älskliga, blida sångerskan; han och
Ottilia, hvilka hvar och en på sitt håll fått
smaka pröfningens luttrande inflytande, funno
i hvarandra besläktade andar, och resultatet af
deras bekantskap blef, att Ottilia Löfvander
inom kort som doktor Runstens maka följde
honom till hans hem i Sollefteå prestgård vid
Ångermanälfven.
I sitt nya hem, liksom i det gamla, blef
Ottilia solen, som lifvade och värmde. För
prestgården blef hon den Marta, som med out-
tröttlig omsorg deltog i det stora hushållets
många detaljer; för doktor Runsten blef hon
den Maria, som förstod hans andes flykt, jäm-
nade hans väg, stod vid hans sida i de glada
som i de mörka stunderna.
Kring de lyckliga makarne uppväxte snart
en förhoppningsfull ungdomsskara. Trenne sö-
ner skördades af döden, men fem blomstrande,
unga flickor, hvilka alla i mer eller mindre
grad ärft sin moders begåfning, blefvo hem-
mets prydnad och glädje.
Med Ottilia hade så småningom i och om-
kring prestgården uppstått liksom en musika-
lisk atmosfer. Där drömde, som skalden sjunger,
»— — — toner utan tal
i vind, i strå, bland berg och dal.»
Än hörde man under vackra sommarkvällar
eller vintertiden vid skymningsbrasan harpans
svärmiska, ljufva toner; än ljöd från prestgår-
den en präktig kyrkoaria, utförd med artistisk
kraft och säkerhet; än kommo från strykkam-
maren eller från den s. k. »lunden», en skogs-
dunge strax bredvid, friska studentsånger,
sjungna i stämmor af fem ungdomliga röster.
Ty flickorna Runsten sjöngo icke allenast på
sina fristunder; äfven arbetet ■— och till ar-
bete höllos de ganska strängt — brukade de
ackompagnera med sina kvartetter, af hvilka
de hade en nästan outtömlig repertoar.
»Hvilket besvär doktorinnan måste haft med
att inöfva alla dessa stämmor,» sade en gång
Josephson efter åhörandet af ett par kvartet-
ter. Doktorinnan skrattade. »Jag har icke
lärt dem en ton,» svarade hon, »de sjunga
som fågel i skog af sig själfva, hvilken stämma
ni behagar.»
Men icke endast familjen och de närmast
stående fingo godt af Ottilias talang. Out-
tröttliga voro hennes bemödanden att i sin
mans församling sprida kunskap om och sätta
lif i musiken. Hon uppspanade alla, som hade
öra och röst — och vackra röster ,är det godt
om i Norrland —- samlade dem hos sig och
inöfvade dem att fyrstämmigt och utan led-
ning af orgel sjunga koraler, hvilket naturligt-
vis i hög grad bidrog att försköna gudstjän-
sten och höja andakten.
För sin mans församling var fru Runsten
äfven en huld moder, som deltog i allas be-
kymmer, och till hvilken gubbar och gummor
från när och fjärran gärna kommo för att få
råd och tröst. De blefvo alltid vänligt emot-
tagna och, sedan de mera praktiska förhand-
lingarna voro öfver, förda upp i salongen för
att en stund lyssna på musik från orgeln eller
»Davidsharpan».
Äfven som värdinna hade fru Runsten ett
värf att uppfylla. Under åren 1846—1870, då
Sollefteå ännu ej var så ordnadt för turistlif
som nu, gästades prestgården af otaliga re-
sande. Förutom våra bägge sista konungar
fick fru Runsten som värdinna helsa en mängd
af Sveriges på den tiden mest betydande per-
sonligheter, såsom Fredrika Bremer, Jenny
Lind, Elias Sehlstedt, August Sohlman, Lud
vig Josephson m. fl. Det är lätt att förstå’
att den andliga frändskap, som fanns mellan
värdfolket och sådana gäster som de ofvan-
nämnde, skulle å ömse håll kvarlemna ett var-
aktigt minne.
Redan år 1871 upplöstes genom doktor Run-
stens död det sällsynt lyckliga äktenskapet.
Doktorinnan Runsten flyttade då till Söder-
telge, där hon uppslog sitt hem, men under de
sista åren har hon för det mesta turvis vistats
hos någon af sina fem gifta döttrar.
Hennes literära och musikaliska intressen
bibehöllos oförminskade till det sista. Till
och med af den moderna literaturen tog hon
ibland del, men den väckte ofta hennes ogil-
lande, och hon återvände då till sin Funcke
eller — bäst af allt — till dessa skriftens
heliga böcker, hvilka i alla tider varit för
henne »ett dagligt gästabud».
Öfver hela hennes personlighet och uppfatt-
ning af lifvet hvilade något af detta barnsligt
omedvetna, som är karaktäriserande för konst-
närsnaturer. Hon såg icke männiksor och för-
hållanden sådana de voro, utan sådana de
tedde sig för hennes rena, välvilliga sinne.
Man hörde henne också aldrig fälla ett ondt
ord om någon ; hade ett fel begåtts, förstod
hon alltid att leta ut en ursäkt därför. En
viss osäkerhet i omdömet blef naturligtvis följ-
den af denna ideella riktning, och många af
dem som ej förstå konsten att låta personlig-
hetens totalbild förklara de enstaka dragen,
uppfattade henne icke.
Bland hennes döttrar — alla, som sagdt,
rikt begåfvade i musikaliskt afseende — är
en den för sina barnberättelser kända och
uppburna författarinnan Laura Fitinghoff, som
i »En liten bild från fjällen» friskt och lifligt
skildrat sitt barndomshem i Norrland. Äfven
en annan dotter, fru Bråkenhielm, har försökt
sig på skriftställeri. För Iduns läsarinnor torde
särskildt den förstnämnda vara väl bekant.
Den 16 november förlidet år afsomnade Ot-
tilia Runsten, vårdad af sina döttrar, hvilka
ända in i det sista mottogo väckande intryck
af hennes högsinta och dock så kristligt öd-
mjuka ande. Hennes stoft fördes upp till Ån-
germanland, där hon nu på Sollefteå kyrko-
gård hvilar vid sidan af sin make och sina
söner. Mathilda Roos.
I kälkbacken.
Æ » hej» och. » hallå.» det stormade vildt
i lacken utanför tullen;
dit drac/it ur staden hvar enda pilt
att åka kälke från kullen.
Så käckt och så friskt som den vintriga vind
det lekfulla lifvet Irusar;
med llixtrande öga och helsoröd kind
man pilsnallt utföre susar.
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
