Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 I DU N 1891
Den glömda gnistan, slocknad halft i härden, och glädja alla, hvilkas andedräkt
skall ga med glans och värme ut i världen har denna flamma ur dess aska väckt.
Jj. T’OPEUUS.
banor, lärt henne förstå världen och att mot
plikternas mångfald sätta en handlingskraft
och en andens elasticitet, som få kvinnor ega.
Drottning Elisabet föddes år 1843 i Neu-
wied. Sina barnaår tillbragte den lilla prin-
sessan i ostörd stillhet. Hon var ett lifligt,
vetgirigt barn ; hennes största glädje var att
höra sagor och lyssna till äldres samtal.
Den första sorg, hon fick känna, var år
1850, när hennes moder allvarsamt insjuk-
nade; under många veckor fick bon icke se
henne. Då furstinnan slutligen tillfrisknade,
lemnade Elisabet alla lekar för att alltid
kunna få vara i hennes närhet.
Som hennes yngste broder, prins Otto (född
1850), var sjuklig, flyttade nu den furstliga
familjen från Neuwied till Bonn för att all-
tid hafva de förnämste läkare till hands.
Här omgaf furst Herrmann sig med en krets
af konstnärer och lärde. Prinsessan höll sig
helst i faderns studerkammare, och på henne
hade faderns romantiskt-rationalistiska åskåd-
ning ett obetingadt inflytande. Hon kände
sig lyckligast, när hon fick lyssna till faderns
ord och följa hans tankegång.
Tidigt vaknade hennes lust för pädagogik.
Liksom drottningen ännu i dag själf leder
undervisningen i några flickskolor i Bukarest,
är närvarande vid pröfningarna och utdelar
premierna, så sökte hon redan i sina barn-
domsår att undervisa andra. Sålunda be-
redde hon en fattig gosse, om hvilken hennes
föräldrar tagit vård, till femte klassen på
gymnasiet. Betecknande för hennes sinnes-
riktning är att hon fattade det beslutet att
blifva lärarinna, att grunda ett seminarium
och att helt och hållet egna sig åt kvinnans
utbildning för detta sträfsamma kall.
Men broderns död, som inträffade 1862,
samt förlusten af fadern två år senare mot-
verkade utförandet af denna plan. Den
unga prinsessan egnade sig nu helt och hål-
let åt modern, gjorde med henne resor och
sökte trösta henne öfver det hårda slaget.
Utmärkt vackra äro hennes reseskildringar.
Sålunda skrifver hon från Napoli: »Siroccon
har rasat några dagar, och hafvet skummar af
vilda vågor. Måsarne flyga af och an mel-
lan det uppsprutande skummet; molnen hänga
djupt ner och omhölja Vesuvius. Hafvet är
grönt och grått; det hvita skummet glimmar
som fosfor. O, hur gärna ville jag ej ut i
stormen för att bland vågorna sjunga en vild
sång, som ingen hör, ingen lyssnar till, som
förblefve blott min egendom!»
Sedan prinsessan återvändt hem, kom hon
åter till sin plan att blifva lärarinna. Men
ödet hade bestämt annorlunda. I Köln träffa
damerna tillsammans med furst Karl af Ru-
mänien. »Hvilken ståtlig man han har blif-
vit!» säger prinsessan till sin moder, när
fursten gjort sitt besök.
»Karl af Rumänien är här för att. . . för
att begära din hand,» svarar furstinnan.
»Det är en man, som man måste älska,»
säger då prinsessan med strålande ögon. Re-
dan den följande dagen eklaterades förlof-
ningen.
Prinsessan, som förut afslagit de mest ly-
sande anbud, i det hon halft skämtande,
halft på allvar sagt, att hon säkert skulle
blifva en gammal jungfru, blef nu alldeles
förändrad. Gyllene låg framtiden för henne ;
den önskan att jämte en man, som för henne
var sammanfattningen af all själsstorhet och
mannakraft, få åtaga sig de svåraste plikter,
uppfyllde henne med sann lycka.
Och hur har hon då uppfattat sina plikter
som gemål och landsmoder? Furst Carol
kallar henne sin bättre hälft, den mest ly-
sande klenoden i sin krona; folket blickar
upp till henne som till ett helgon.
Hennes glädje har varit att göra väl. Hon
har grundat hem för de fattiga, folk- och
slöjdskolor, hon har föranstaltat lysande fester,
hvilkas inkomster anslagits till välgörenhets-
anstalter, och under krigsåren var hon out-
tröttlig som diakonissa, i det hon gick om-
kring på lasaretten, lemnade tröst och hjälp
och allt emellanåt själf lade hand vid för-
bindningarna. Då i och med Widdins be-
sättande den rumäniska hären på ett ärorikt
sätt afslutade sitt fälttåg och furst Carol
återvände som lagerkrönt hjälte i spetsen af
sina trupper, var furstinnan lycklig öfver att
få återvända till sitt stilla hem, till sina
blommor, fåglar och böcker. »Jag finner det
vara en anomali och en olycka,» skref hon
då, »om en kvinna tvingas att träda ut i
det offentliga lifvet.»
När Rumänien den 24 mars 1881 förkla-
rades för konungarike, begynte en ny æra.
Drottningen trodde på sin lyckas stjärna.
»Plikttrohet, pliktkänsla och uppfyllandet af
våra plikter,» sade hon, »kunna ensamt bi-
behålla vår stjärna i hennes glans.»
Ehuru hon med förkärlek egnade sig åt
konst och literatur, glömde hon intet ögon-
blick den uppgift hon hade som landets mo-
der. Asyle Hélène, ett hem för fader- och
moderlösa, i hvilket nära 500 flickor ega ett
hem och få undervisning i vetenskap, språk,
bokföring och handarbete, har att glädja sig
åt hennes synnerliga omvårdnad.
Omkring 80 de mest fattiga flickor äro
upptagna i den af drottningen själf under-
hållna Seola Elisabeta Doamna. De blifva
undervisade i läsning, skrifning, räkning och
handarbete, tills de själfva kunna föda sig.
Société Elisabeta, likaledes grundad af drott-
ningen, har till ändamål att om vintern ut-
dela ved bland de fattiga. Albina sysselsät-
ter mer än 1000 fattiga flickor, som få sy-
och stickmaskiner.
Mycket har drottningen uträttat för den
nationella industrien; hon bär själf med för-
kärlek den rumäniska nationalkostymen, vär-
derar nationelt arbete och har därigenom bi-
behållit inom landet stora summor, hvilka
förut gått till utlandet som offer för det fran-
ska modet.
På drottningens föranstaltande hafva kam-
rarne beviljat 200,000 francs till byggandet
af en väf- och industriskola, väfstolar lem-
nas gratis åt flitiga arbeterskor, mullbärsplan-
tager anläggas för att öka silkesodlingen o.
s. v., öfverallt, där det är möjligt, söker
drottningen att öppna nya förvärfskällor för
sitt folk. Hon har förmågan — något som
är sällsynt hos en kvinna — att oaktadt all
idealitet hafva blicken öppen för det prak-
tiska lifvet.
Drottningens literära verksamhet har ganska
länge varit uppmärksammad. Hon skrifver
på ett enkelt, okonstladt språk; klara och
klockrena äro tankarna, som hon bringar till
uttryck.
Hennes första arbeten utkommo under sig-
naturen »E. Wedi» i »Magazin für die Li-
teratur des Auslandes und der Gegenwart»
(1878), och kritiken var mycket gynnsam.
Snart därpå utkommo Sappho, Hammerstein,
Ueber den Wassern, Lidandets jordevandring
och Pelesch-sagorna. Drottningens produk-
tionsförmåga satte världen i förvåning. Hvart
verk var ett helt, i hvart och ett var ett
framåtskridande märkbart. 1883 utgaf hon
en samling sagor, »Ur Carmen Sylva’s ko-
nungarike», af hvilken man kan se, huru
fastad hon blifvit vid sitt nya hem, det half-
asiatiska landet. Hennes slott Sinaia besö-
kes gärna af konstnärer och lärde, som dit
ofta inbjudas; här är hon diktarinna, konst-
när, husfru och gemål i ordets ädlaste be-
tydelse. Hvar och en som lär känna henne,
talar med beundran om hennes snillrikhet
och älskvärdhet.
I dessa lysande cirklar har, som nämndt,
ock det svenska namnet företrädts af en vär-
dig representant, kompositören professor Ivar
Hallström, som flere gånger gästat drottning
Elisabet på Sinaia. Till flere af drottningens
diktverk har Ivar Hallström satt en förtju-
sande musik; det förnämsta alstret af denna
samverkan mellan tvänne så rika konstnärs-
naturer är den kända operan »Neaga», som
uppfördes i Stockholm år 1884. Vår bekante
sångare Arvid Ödmann har ock varit drott-
ning Elisabets gäst.
Kejsarinnan Elisabet af Österrike, som för
ett par år sedan besökte den rumäniska drott-
ningen på Sinaia, sade efteråt, att man icke
kunde föreställa sig något idealare än denna
kvinna i sin omgifning.
—k.
Straffet.
Af Carmen Sylva.
straffade mitt larn. — jtiur svag
jag är:
mitt hjärta smärtar det så!
Jag han ej lida dess tåresvall,
jag ser det med oro gå!
Skall han väl vända sig lort från mig
och mig en främling lli?
Skall han mig frakta? — 0 nej■
jSj vore det rätt däri!
dfanhända var jag väl dock for hård? —
fjag ro-par honom hit ned! —
Jf,ej, nej, hvad vore det för ett sätt
att icke visa sig vred!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
