Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 IDUN 1891
Plikt?
Skiss af Elena.
Jyl rasan var nedbrunnen. Hon satt och
j’| stirrade in i de glödande kolen och
drömde. Det var sä många underliga
tankar, som rörde sig i hennes själ. Hon
kämpade emot; hon ville icke störas. Hvar-
dagslifvets jämna lugn hade efter hand tystat
ned och döfvat tankar och känslor, som hon
icke ville minnas; de fiugo icke vakna till
lif nu, det var så skönt att glömma. Glöm-
ma! »Rycka med roten upp sitt fagraste
minne, sin lefnads hopp». — Ah nej. Hon
steg hastigt upp och gick ett slag genom
rummet. En sista flackande glöd från de
svartnande kolen återkastades från några för-
gylda ramar och glänsande föremål, annars
var det mörkt öfver allt.
Nej, nu kom den, minnenas hela dunkla
här, den grep henne fast med tusende armar,
hon kunde icke komma bort, det var hopp-
lös strid att kämpa mot längre. Hon ka-
stade sig ned på den låga hvilsoffan med
ansiktet i händerna och lefde om i långa,
kvalfulla minuter, hvad hon under år trängt
undan och tystat ned, men som hon aldrig,
aldrig lyckats rycka bort ur sin själ. — —
Hon hade varit så säker på, att hon höll
honom kär, när hon lät honom sätta den |
glänsande, släta ringen på sitt finger. Men
hon var ung, mycket för ung för att verk-
ligen veta, hvad kärlek var, och så vaknade
hon efter hand, och lifvet syntes henne så
olika, mot hvad hon trott. En stor tomhet
trängde sig in i hennes själ, hennes hjärtas
renaste och bästa dröm föll samman som ett
ömkligt korthus. Den kärlek, hon trott på
såsom stark och verklig, blef så uselt liten ;
det är ej så en kvinna älskar. Hon började
få en aning om, att hon som mogen kvinna
aldrig, aldrig skulle kunna låta sig nöja med,
hvad hon som sjuttonårig flicka tagit emot
som fullödigt guld. En orolig längtan kom
öfver henne efter hand, en längtan efter en
större, djupare känsla, något, som skulle gripa
hela hennes väsen, dana om hela hennes
lif, vidga hennes blick och stärka hennes
kraft.
Under långa, pinsamma månader klarnade
det inom henne; hon kunde icke, hon vågade
icke blifva denne mans hustru, när hon blif-
vit så klart medveten om allt, hvad som
brast i hennes känsla för honom, och ännu
mera när hon kände så klart, att hvad som
här felades låg dock på botten i hennes själ,
och en gång, en gång kanhända, skulle det
pockande vakna upp och kräfva sin rätt att
vecklas ut och taga form och lif.
Denna förfärliga stund, när hon sade ho-
nom allt! Åh, hon skulle aldrig glömma
den ! ■ Efteråt kunde hon ej förstå, hvar hon
tog mod ifrån. Hon visste, att han älskade
henne gränslöst, och att hon grusade hans
lefnads lycka. Han satt alldeles tyst, döfvad,
ur stånd att förstå och fatta, och sedan föll
han på knä för henne, bad, bönföll, som en
dödsdömd, som tigger för sitt lif. Och allt,
hvad hon i ensamheten endast tyckt vara
plikt mot sig själf, alla farhågor för fram-
tiden föllo hop till intet inför denna för-
tviflan, och för andra gången lofvade hon
att blifva hans hustru.
Hvad han då sade brände sig in i hen-
nes minne: bryter du ditt ord, dödar du
mig. —
Så skulle de gifta sig. Och så en dag
kom det förfärliga, hvad hon i ångestfull
klarsynthet nästan väntat på. Stilla, osedt,
smygande hade det tagit henne i besittning,
men förfärande plötsligt hade det blifvit
henne klart. Hon kände sig förlamad, makt-
lös under denna olycka. — Nej, hon hade
icke rätt att bryta sitt gifna ord, hon vå-
gade ej tänka på, hvad följden skulle kunna
blifva. Döda sitt eget jag, uppoffra hela sitt
lif, sitt innersta väsen, var det ej hennes
enda val? Och den andre? Blott Gud ville
gifva, att deras vägar ej korsades, så skulle
hon nog få kraft till uppoffringen.
En vacker vårdag stod hennes bröllop.
De sade så, hon mindes ej själf, om solen
sken och det var fågelsång i blånande luft,
hon kom blott ihåg, att gränslös, dyster för-
tviflan rådde i hennes hjärta, och att hon
midt under vigseln undrade öfver, om han,
som nu var långt borta, visste, att nu stod
hon brud. Men hvad som gjorde henne
stark, var, att hau icke visste, hvad som
bodde i hennes hjärta, och att den långa,
underliga blick, han en gång fäste på henne,
och som gjorde henne blott allt för klok på
sig själf, fick icke, kunde icke hafva den
betydelse, som då som en blixt sköt genom
hennes själ. — —
Tiden gick sin lugna gång. Är följde på
år, och hon återsåg ej sin ungdoms älskade.
Hon sköt undan hvarje tanke på, hvad som
varit och kunnat vara. Glömde hon? Kan-
ske! Hon trodde så nästan själf ibland.
Där ligger mycket i en kvinnas hjärta, och
tiden döfvar ungdomens heta kraf och oro-
liga längtan. Lifvet lefves lättare, när dröm-
men om lycka icke längre kräfver sitt rum,
när hvardagslifvet stund för stund lägger be-
slag på sinnet, och när man börjar nöjas
med, hvad lifvet är, och icke hvad det kunde
vara.
Men i dag efter långa, lugna år hade
hon sett en glimt af ett välbekant ansikte
i folkmassan, en enda glimt ; kanske hon
också sett fel, men det var nog att i ett
enda ögonblick rifva upp ett gammalt sår,
att vältra öfver henne minnet af årslång
sorg.
»Glömma, rycka med roten opp
sitt fagraste minne, sin lefnads hopp,
det lätt öfver tungan glider —»
Hvad hade hon gjort? Hvad? Sin plikt!
Hon var ej ung längre, nu borde hon kunna
döma, om hon handlat rätt, om hon fyllt en
plikt.
Glömma! Glömma! — Hon låg alldeles
stilla och stirrade ut i mörkret. Nej, en
kvinna glömmer icke.
Hustruns rättsliga ställning en-
ligt nu gällande lag.
Efter Anna Bugge Wicksells föredrag den 16 d:S.
JTågan om ett tidsenligt reformerande af
’ den nu gällande äktenskapslagstiftningen
har ganska länge varit brännande, ett
nummer på dagordningen som dryftats i pres-
sen, på allehanda möten och föreningar, ja,
inom lagkomitéer och riksförsamling. Af
allt detta arbete, skulle man tänka sig, har
väl en hel del beaktansvärda resultat blifvit
en följd; men tyvärr — hvad som vunnits
visar sig vid närmare skärskådande rätt illu-
soriskt. Ett har framgått ur detta myckna
planlösa dryftande fram och åter: en oreda
och ovisshet i de allmänna begreppen inför
denna fråga, som måste anses högst beklag-
lig. Reformifrarne själfva veta knappast
längre, hvad de vilja; de sakna ett bestämdt
program.
Den mäktigaste orsaken till allt detta lig-
ger utan tvifvel därutinnan, att den verkligt
sakkunniga diskussionen förts i en allt för
litet populär form. Härigenom har den stora
mängden så att säga hållits utom frågan; rö-
relsen har öfvergått till att bli en uteslutande
öfverklassrörelse.
För att ens kunna antyda den riktning, i
hvilken reformer inom äktenskapslagstiftnin-
gen vore önskvärda, fordras först och främst
att öfverskåda de bestämmelser, som gälla
enligt nu rådande lag. Dessa bestämmelser
angående hustruns rättsliga ställning inom
äktenskapet sönderfalla af sig själft i tre ka-
tegorier: de ekonomiska, de som röra hennes
ställning till barnen, och sist lagstiftningen
angående separation och skilsmessa. Som en
röd tråd genom det hela går frågan om hust-
runs omyndighet.
Inom de tre skandinaviska landen är äk-
tenskapslagstiftningen till det väsentliga täm-
ligen enahanda. Teoretiskt stå man och
hustru inom boet som meddelegare; men denna
teoretiska »likhet inför lag» är blott en blå
dunst, är knappast gifven, förrän den genast
upphäfves af de praktiska detaljbestämmel-
serna. I allt som gäller den ekonomiska dis-
positionsrätten har mannen ett förkrossande
öfvertag. För också hustrun med sig en al-
drig så stor förmögenhet, blir det dock man-
nen, som praktiskt besitter den. Lagligen
kan hustrun ej sälja något, ej köpa, ej pant-
sätta, ej låna. Mannen ensam förfogar öfver
allt hennes så som öfver allt sitt, och hon
står hjälp- och maktlös inför själft det van-
vettigaste slöseri, den mest ruinerande för-
skingring. I Sverige medgifver visserligen la-
gen som en motvikt häremot s. k. boskillnad,
men de skyddsbestämmelser, som förknippas
med denna, visa sig i praktiken oftast så
ogenomförbara, att en gift kvinna sällan ens
önskar dem.
Enligt svensk och norsk lag — det är
sannt — skall hustrun disponera öfver hvad
hon själf förvärfvar. Detta medgifvande stäl-
ler sig dock så ologiskt inför andan i rätts-
förhållandena i sin helhet, att det som en ny
klut på det gamla klädet endast kommer för-
argelse åstad. Förvärfvar hon alltså något
själf genom sitt eget arbete — ja, bevars,
hon kan skänka bort sina penningar, eller,
kanske så gärna, kasta dem i sjön ; hon kan
också använda dem till inköp ! Men om hon
köper, då är den förvärfvade varan ej längre
hennes, utan ingår i gemensamhetsboet, och
därmed inträder ock mannens dispositionsrätt
öfver densamma.
En gift musiklärarinna, för att nu taga
ett exempel, skaffar sig utväg att af sina
små bespariDgar sent omsider köpa sig ett
nytt instrument. Om det så skulle behaga
mannen att dagen därpå, i samma stund det
komme inom hemmets murar sälja det eller
sätta det i pant — hon kan intet göra där-
vid. Den absurditeten är alltså gällande, att
om hustrun vill behålla själfbestämmelsen öf-
ver sitt eget förvärf, måste hon hålla det
utom familjen. I samma ögonblick hon till-
godogör det för dennas, för gemensamt, för
mannens, för barnens behof, råder hon ej
längre däröfver.
För öfrigt har mannen i sin makt att, om
han så finner, snart sagdt absolut hindra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
