Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 27 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 I DUN 189i
Erfarenheten håller en dyr skola, men dårar vilja icke lära i någon annan.
j3. j^RANKLIN.
teatrarnes elevskola. Hon var då tretton år.
Efter någon tid började hoD äfven idka sång-
studier för fru Fredrika Stenhammar och
denna intelligenta sångerska insåg snart hvad
som kunde blifva af detta barnet. Eleven
gjorde också lika snabba som stora framsteg,
och det dröjde ej länge, förr än hon ansågs
färdig att beträda scenen, hvilket först skedde
i några småpartier, bl. a. i Webers roman-
tiska opera »Oberon». Men den verkliga
debuten egde rum den 11 maj 1870, då frö-
ken Grabow uppträddo å Stora teatern såsom
Bertha i »Nürnbergerdockan», hvilket vackra
och lättflytande koloraturparti mycket bra
lämpade sig för hennes böjliga och sonora
stämma. Också var framgången lika full-
ständig som välförtjänt. Åhörarne af denna
minnesvärda föreställning voro fullständigt
hänförda och pressen förutspådde den unga
sångerskan en lysande framtid. En af de
tidningar, som omnämnde debuten, yttrade
därom följande:
»Ändtligen tycks vår scen hafva funnit
den artist, som kan låta operacomiquen å
nyo uppträda på dess tiljor. Fröken Gra-
bows debut berättigar till en sådan förhopp-
ning. Hennes utförande af Berthas parti i
»Nürnbergerdockan» var nämligen något af
det täckaste och mest spirituela, som k. operan
under senare år haft att erbjuda, och röjde
icke blott en färdighet, som fullständigt be-
herskade uppgiften, utan ännu mer anlag af
obestridlig betydenhet. En synnerligen be-
haglig apparition, en stämma, som utan att
vara särdeles stark ovilkorligen väcker sym-
pati och gör sig gällande genom det egen-
domliga och karaktäristiska hos dess välljud,
en redan långt kommen och utan ansträng-
ning konstfärdig koloratur, men framfor allt
förmågan att genom hjärtlighet, naivité och
grace förläna ett parti, sådant som detta,
poetisk lyftning och dramatiskt lif samverkade
här att försätta publiken i jubel och fram-
kalla stormar af bifall. En dylik hyllning
åt det första steget är måhända i allmänhet
en fara för den artist, hvaråt den egnas, men
då den, såsom nu var fallet, tydligen utgår
från hjärtat och ännu mer vittnar om käns-
lans tillfredsställelse än om omdömets gil-
lande, torde den kunna verka endast godt.
Fröken Grabow har instuderat sin debutrol
för fru Stenhammar, och i rikare mått kunde
svårligen någon lärjunge hedra sin mästa-
rinna. »
Den succès, som den 18-åriga sångerskan
med detta parti rönte, gjorde, att hon under
samma spelår fick försöka sig med några an-
dra uppgifter: Pamina i »Trollflöjten», Anna
i »Friskytten» och Fiamrüa i »Hin ondes
lärospån». Äfven i dessa partier tillvann
hon sig kännarnes och den stora allmänhe-
tens bifall.
Men ej nöjd med denna så berättigade
framgång brann den unga sångerskan af åtrå
att göra sig ännu mer förtjänt häraf och i
detta syfte anträdde hon 1872 en utrikes
resa. Målet var Paris och här lyckades hon
erhålla till lärarinna ingen mindre än mada-
me Viardot-Garcia, som, själf en ryktbar sån-
gerska, var i besittning af den italienska
sångskolans bästa traditioner.
Sångstudierna bedrefvos nu med all den
ifver, fröken Grabows vid denna tid rätt vack-
lande helsa tillät. Hon kvarstannade i världs-
staden ända till 1876 och hade under dessa
år den förmånen att knyta bekantskap med
flere af musikens förnämsta utöfvare, däri-
bland Charles Gounod och Ambroise Thomas.
I dessa tonkonstens hofkretsar ådrog sig den
svenska sångerskan stor uppmärksamhet och
man såg i henne en värdig landsmaninna till
Jenny Lind och Kristina Nilsson.
Resultatet af de allvarligt bedrifna stu-
dierna var, att fröken Grabow erhöll anbud
att sjunga å Stora operan i Paris, där hon
äfven vann engagement för en tid af tre år.
Hon uppträdde också på denna scen såsom
drottningen i »Hugenotterna».
Emellertid önskade direktören för italien-
ska operan i Petersburg räkna fröken Gra-
bow bland sina medlemmar och en öfverens-
kommelse i detta syfte ingicks med Stora
operans direktör Halanzier. Mathilda Gra-
bows framtid hägrade nu i den rosigaste da-
ger och hon begaf sig på väg till Ryssland,
därvid passerande sin födelsestad.
Emellertid uthärdade ej hennes svaga kon-
stitution resans strapatser och ombytet af
klimat. Den unga sångerskan insjuknade och
den ingångna öfverenskommelsen om uppträ-
dande i den ryska hufvudstaden måste brytas.
Detta var naturligtvis en stor olycka för
en konstnärinna, som utan tvifvel med sin
rika begåfning skulle småningom hafva till-
kämpat sig en mycket bemärkt plats i de inter-
nationella musikkretsarne. Men det var till
stor fördel för hennes landsmän, som nu fingo
behålla fröken Grabow för sig.
I december 1876 var hon så pass åter-
ställd, att hon kunde låta höra sig af
sina vänner i Stockholm, hvilket skedde vid
en konsert å Stora teatern. Man var all-
mänt öfverens om, att röstens utbildning lem-
nat de allra bästa resultat, man beun-
drade stämmans välljud och smidighet och
man fann, att äfven sångerskans musikaliska
själslif och intelligens vunnit en betydande
utveckling.
Mathilda Grabow stannade i sitt fädernes-
land, och under nästan ett decenium fick
Stockholmspubliken tillfälle att njuta af hen-
nes framställning af ett stort antal lyriska
uppgifter, i hvilka hon som gäst uppträdde
å Stora teatern. Direktionen kunde vara sä-
ker på, att, hur dåliga än tiderna voro och
hur fåtalig operapubliken än eljes måtte vara,
den hade att glädja sig åt fullt hus, så snart
fröken Grabow uppträdde. Och förhållandet
var detsamma, när hon medverkade vid en
konsert eller, hvilket rätt ofta inträffade och
ännu någon gång händer, själf anordnat en
sådan.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
