- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
77

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1891 IDUN 77
Det är numera nästan endast damerna, som
gifva dylika tillställningar sin karaktär; antalet
herrmasker reduceras för hvarje år, och man
skulle nog kunna med tämligen stor säkerhet
räkna ut den tidpunkt, då hillebardierna äro
de enda manspersoner på karnevalen, som icke
presentera sig i svart frack och livita skjort-
bröst. Det var därför en fullkomligt riktig-
tanke att göra den glänsande fonddekorationens
hufvudfigur till kvinna, ty prins Karneval har
icke det kön, som man skulle kunna tro, om
man blott dömde efter hans titel. Prins Kar-
neval är i själfva verket prinsessan Karneval:
G1est la femme — oui, la femme —
Qui fait le carneval !
* * *
Vi göra en promenad rundt kring stora sa-
longen för att orientera oss en smula och taga
en första öfverblick öfver folkvimlet. Här finns
godt om förtjusande dräkter, men jag skulle
vilja hålla ett litet vad på, att de flesta af
maskerna skulle blifva oss svaret skyldiga, ifall
vi frågade dem, hvad de egentligen skola före-
ställa. Dock — hvartill skulle ett dylikt exa-
minerande egentligen tjäna? Det gäller om
maskeraddräkten, som man förr i världen, me-
dan idealismen ännu stod i kurs, påstod om
konsten: den är sitt eget ändamål. Hvarför
skulle man icke, då man komponerar sin kostym,
få följa sina infall, utan att känna sig bunden
af trohet mot stil och traditioner etc.? En
karneval är en tillställning, då troheten vanligen
suspenderas både i det ena och det andra af-
seendet. Det är regellöshetens triumf som firas,
det är friheten, den sorts frihet som har ett
omisskänneligt släkttycke med själfsvåld, hvilken
för spiran för aftonen, så väl när det gäller
dräkter som i fråga om konversation, diet och
umgänge.
Medgif i alla fall, att sådan nu karnevalen
en gång ter sig, så ger den ett präktigt intryck.
Denna brokiga blandning af färgskalans alla
nyanser; denna orediga symfoni af röster i alla
möjliga och omöjliga klangfärger och modula-
tioner ; dessa besatta infall, som förkroppsligat
sig i kostymer och masker af ett utseende,
om hvilket ingen, möjligen med undantag af
bärarinnan själf, kunnat drömma; denna rika
belysning i de praktfullt ornerade salongerna
och ieke minst medvetandet om, att under alla
dessa fantastiska masker döljer sig folk af de
mest skilda samhällställningar, tycken, vanor
och böjelser, folk som lemnat sin hvardags-
människa hemma och stämt möte här för att
få vara riktigt uppsluppna och roa sig grundligt
en afton — allt detta gör hela tillställningen
till någonting särdeles retande och pikant.
Etablissementets förträffliga orkester spelar
upp, och de danslystne träda inom den kordong,
som bildas af hillebardiererna. Det är si rch
så med utrymmet, man knuffas och knuffar
igen, klingande skratt och små förtrytsamma
utrop aflösa hvarandra, men förtrytelsen jagas
ögonblickligen bort af skrattet: prinsessan Kar-
neval tål ingen misstämning, den fläktar hon
bort med sin stora, röda solfjäder.
Så småningom vänjer man sig vid virrvarret,
man börjar att observera detaljerna, fästa sig
vid vissa kostymer, som försvinna i vimlet,
men som man känner igen, när de framdeles
då och då dyka upp. Den ståtliga dragonflickan
i den vackra hvita vapenrocken och hjälmen
drager alltid uppmärksamhet till sig med sin
präktiga hållning, och ni kan vara öfvertygad
om, att hon har repliker så träffsäkra som en
karbinkula. Förtjusande små kvinnor i Bianca-
hattar är det godt om, men hon, den långa i
»imperialoktavformat», synes dock hufvudet
högre än allt folket. När morgondagen kommer
och allt återtager sitt vanliga utseende, har hon
kanske mera tycke af en dragonlöjtnant än vår
skönhet i hvita vapenrocken.
En mefisto i eldröd mask tränger sig fram
till trappan, som leder upp till de götiska
rummen :
»Uff!» mumlar han, »den här temperaturen
är högre, än jag är van vid ! »
En stor karamell går omkring och ser söt
ut, och ett par kräftor marschera — dock icke
baklänges — i spåren efter en champagnebutelj.
En gräshoppa struttar muntert omkring, men
någon myra kan jag icke upptäcka. Hvad
skulle också flitens och ordentlighetens symbol
göra på denna tillställning?
En pigg och resolut kolportör bjuder ut
Börstidningen och pläderar för sin vara med
stor munvighet och slagfärdighet. Hon sköter
den muntliga polemiken med en sådan talang,
att själfve Jörgen känner sig en smula förlägen.
Uppe på gallerierna och i Götiska rummen
flödar champagnen, trängseln är stor, men gläd-
jen är ännu större. Man bildar kotterier, fån-
gar upp bekanta eller obekanta och dricker
med dem, tror sig vara skarpsynt och känna
igen maskerna, men begår förtviflade misstag
och blir själf föremål för nojs och drift. Ytter-
ligare en anledning att tömma ett glas. Man
kan ju taga miste om sina vänner, men Avalan
och Pomery’n känner man alltid igen.
* *
Skaparen och ledaren af hela tillställningen,
hr Ossian Hamrin, tyckes vara allestädes när-
varande; glad förbindlig och vaksam ordnar
han allt och ställer allt till rätta med sin
stab, marskalkarne. Men det faller knappast
någon in att förvåna sig öfver hans outslitlig-
het och förmåga att räcka till öfverallt, ty
man är van vid det sedan många år tillbaka.
Yid midnatt börjar det bli lif i den min-
dre salongen, och borden ockuperas af supé-
rande masker, interfolierade med svarta frac-
kar. Hur äter man på karnevalerna hos Berns?
— Ja, det beror på. Förträffligt, säga som-
liga. Så där — la la — säga andra.
För min egen del skulle jag visserligen ha
lust att säga några elakheter om en gammal
höna, som gjorde ett högst misslyckadt försök
att få mig att tro, att hon var en Hamburger-
kyckling. Men — de mortuis nihil nisi bene
— man skall aldrig tala illa om de döda,
och detta genom sina år vördnadsbjudande
fjäderfä lyckades dessutom aldrig ett ögonblick
dupera mig hvarken i fråga om sin ålder el-
ler sin nationalitet. Je vous connais beau
masque !
* *

*


När balen afblåstes, vet jag icke så noga,
men ett faktum var, att ännu kl. .6 dansades
det efter en något reducerad orkesters toner.
Hufvudinstrumentet var trumma, tror jag, men
jag skall akta mig for att säga det säkert.
Tillställningen började få en smula anstryk-
ning af orgie, och man skymtar faunens bock-
fot oftare, än man ser gratiens leende. Det
är bacchanternas timme. Jag tror, vet ni
min nådiga, att vi tänka på att dra oss hem.
Er kostym ser med förlof en smula derange-
rad ut, och själf är ni bestämdt trött. Tillå-
ter ni, att jag säger till om vagnen, medan ni
söker upp edert sällskap?
Farväl! Om lyckan är god, kanske vi träf-
fas på ännu en karneval, innan lindarne löf-
vats.
Au revoir! Scœvo/a.
Linneskåpet och dess vård.
Prisbelönadt svar på frågan XLVI
af Frida N. N.
Jjjjjfom det ligger ett icke ringa kapital uti ett väl-
försedt linneförråd, är det af stor vikt att
praktiskt och ordentligt sköta detsamma; först i
andra rummet kommer: »att ordna och montera
linneskåpet».
Om vi därför börja från början, må vi först tala
om inköp af linne, tillklippning, hur man bör sy
och märka m. m. Har man tillfälle, bör man köpa
hellinne till full uppsättning, men kan godt äfvenle-
des begagna kyper bomullsväf till lakan och örn-
gott, icke gärna till handdukar likvisst; dessa få
dock aldrig smutsas så mycket som sådana af hel-
linne. Vid inköp af väfnader skall man se till att
få af bästa kvalité, helst i gult stötande, ty blå-
hvita väfnader kunna alltid misstänkas vara blekta
i klor, hvilket visst icke skadar väfven, om det go-
res med omsorg, men i motsatt fall alldeles kan för-
störa ett tygstycke, så att det inom kort faller. i
trasor. Sådant har ock händt köpare och blir ju
en stor förlust. Den gulaktiga väfven blir fullkom-
ligt vacker efter några lak. Norrköpings bomulls-
väfnader äro af gammalt välkända, och köper man
ett stycke kypert, dubbel bredd, får man ’/z dussin
lakan samt 1 dito örngott; priset är 96 öre metern
f. n. med 10 °/o rabatt vid extra kontant och om
helt stycke tages.
Sitt linneförråd bör man från början ordna sa,
att man har både gröfre och finare, olika för sär-
skilda medlemmar i hushållet, särskilda lakan och
örngott för gäster och framför allt tillräckligt med
handdukar för köket både för tjänstfolket och di-
sken. Örngott måste finnas minst 2 st. till hvarje
par lakan, synnerligast till dem, som hvardagligen
begagnas — därtill komma, om man så vill, sma
örngott, 30 cmtr. höga och 45 cmtr breda.
Bland allt annat, en husmoder måste se till, att
det ej fattas, äro s. k. grytvantar, som flere gånger
varit omnämnda uti Idun; de äro särdeles hand-
duksbesparande och därför att anbefalla. . I min
ego finnas 6 st., som voro bland mina lysningspre-
senter och varit till större nytta, än alla både möj-
liga och omöjliga »klutar», ens flickbekanta vid dy-
lika tillfällen bruka komma med. Köksorna taga
nog beklagligen i allmänhet hellre till handduken,
äfven om det är den sotigaste gryta, som skall af,
än den för detta ändamål bestämda grytvanten ;
men finns den i köket, kan man ju alltid vaga hop-
pas, att de med tiden skola inse dess nytta, helst
om man ej lemnar ut handdukar dussinvis samt
ibland tillser, hur de tilltygas. I ett bushåll på t.
ex. 8 personer är det alldeles tillräckligt att lemna
ut 2 st., en gröfre och en finare, hvarje onsdag och
lördag, och de behöfva ej då blifva det minsta, hårdt
smutsade. Dam- och lamphanddukar, saväl .virkade
som af tyg, räknar jag till inventarierna i linneskå-
pet. 1 och för lampornas renhållning böra näml.
finnas särskilta »don», som till intet annat fa an-
vändas. _ . ..
Nu kanske vi kunna tala litet om tillklippning
och sömnad af linne. Först och främst måste iakt-
tagas att klippa samt vika alla bredare fållar full-
komligt trådrakt; bäst är, för att kunna detta samt
spara ögonen, att göra sig det lilla besväret att dra-
ga ur en tråd, som sedan följes. Äfven iakttages
att alltid klippa efter t. ex. samma handduk, om
de ej äro afdelade med bårder, och är detta ett
råd som vid all dylik tillklippning bör följas, ty el-
jes kan det hända, att den sista handduken, eller
hvad det nu är, blir betydligt längre än den första,
ja, att kanske knappt två befinnas fullkomligt lika,
oaktadt vi tyckt oss vara ytterst noggranna. Alla
dukar och bättre handdukar, servieter naturligtvis
också, böra fållas för hand och mycket tätt. Förr
i världen brukade man vika fållen tillbaka mot rät-
sidan, föra kanten uppåt emot afvigsidan och nä-
stan kasta densamma, hvilket ju tydligen är allde-
les obehöfiigt. Då man ej begagnar hel l.akans-
bredd, kastar man längderna jämt och. väl tillsam-
mans, syr ej tillsammans dem pa maskin.
Breda virkade spetsar på lakan vill jag ej rekom-
mendera, såvida de ej äro ytterst ordentligt virkade,
och i så fall blott på bomullslakan, hvilka kanske
i mångens tycke därigenom fa ett visst värde. Där-
emot är en fingersbred spets, imiterande hålsöm, med
en minst 10 cmtr bred fall utanför, ganska vackert;
är man därtill svag för »grannlåt», kan man ju an-
bringa en vacker uddspets i kanten — det prakti-
ska däruti lemna vi dock därhän. Att lakan och
örngott »monteras» i samma stil, är väl nästan öf-
verflödigt att påpeka. Man kan äfven sy tva ra-
der s. k. perlhålsöm på ll/a à 2 cmtrs afstånd och
på mellanrummet sy ett litet mönster med linne-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free