Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 6 mars 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 IDUN 1891
pågel penix.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
’ ’Ports.)
«
an satte sig ned på en tom plats och grep
passare samt ritstift. Hvad hans fingrar, nu
mera ovana vid att handtera dem, kändes
stela och styfva! Men det gick öfver, han ritade
snart både säkert och fort. Han steg upp ett
ögonblick och hvilade sig. Han kom därvid att
kasta en blick på en beräkning, den var oriktig.
Han tog en rödkrita och skref — såsom hans
forna kamrater hemma i Sverige ibland plägade
göra för hvarandra — med stora bokstäfver: »All-
deles felaktig!» Sedan satte han sig åter och
fortsatte att rita, tills kontorspersonalen kom in.
Han upphörde ej ens då, utan fortfor med sin
ritning, utan att lyfta upp hufvudet.
»Verkligen ganska bra,» sade en af de unga in-
geniörerna, som voro anställda som biträden.
»Se hit, Johnny, änglarne stiga ned och arbeta
åt dig, medan du äter din biff och dricker din
porter.»
»Om änglarne ritat åt Johnny, så har väl djäf-
vulen varit i färde med min kalkyl,» inföll en
annan ingeniör med harmsen röst.
»Det är jag, som gjort båda delarne,» sade
Gunnar.
»Huru vågade ni det?» sade den ene förbittrad.
»Åh, det var riktigt präktigt gjordt, och jag
tackar er,» sade den andre.
»Jag gjorde det blott för mitt eget nöje, sir,
och det är ingenting att tacka för,» genmälde
Gunnar.
»Men hvem är ni då, som så här oombedd
kommer och gör anmärkningar — obefogade an-
märkningar?» utbrast den förre, allt mera upp-
hetsad.
»Jag är blott en afskedad arbetare, som skulle
få sin resterande aflöning och ett afskedsbetyg.
Men mina anmärkningar voro ej obefogade, och
jag åtager mig att bevisa det.»
Gunnar tog en penna och begynte göra om
hela kalkylen från början. Det hade alltid varit
hans starkaste sida, och hans kalkyler i tekniska
högskolan hade blifvit mycket lofordade. De unga
biträdande ingeniörerna stodo där uppmärksamma,
ja, nästan i spänning. Huru kunde en simpel
arbetare så där flinkt taga ut en så komplicerad
sak? Då Gunnar slutat, utbrusto alla i ett »Bra!
bra !»
»Ja bra! bra!» upprepade en röst ännu efter
de andras. Gunnar vände sig om och såg inge-
niör Finestone stå i dörren emellan de båda
rummen.
»Ursäkta, sir,» sade den unge svensken med
en lätt bugning. »Jag kommer på er kallelse för
att få mitt afskedsbetyg och min resterande aflö-
ning.»
»Ja, visserligen från verkstaden, där ni ej alls
var på er rätta plats,» sade ingeniören ; »men jag
hoppas, att ni i stället låter mig engagera er på
ritbyrån med hundra dollars i månaden att börja
med. Hvilket excentriskt infall af er att vilja
passera för en arbetare! Ni är ju en dålig så-
dan, men ni är, tyckes det, en utmärkt ingeniör.
Nå, antages anbudet, unge man?»
»Naturligtvis, sir, med tacksamhet.»
»Ah, tacksamhet! Det är det kanske ej värdt,
men vi få se framdeles. Tillåt mig nu att betala
er en månad i förskott. Ni torde behöfva utrusta
er något.»
»Han lät kassören uppräkna hundra dollars i
guld och lemna dem åt Gunnar.
»Och nu,» sade mr Finestone, »hoppas jag få
se er på mitt ritkontor om måndag.»
Gunnar tog emot pengarne, han var nästan
utom sig af glädje. Det var ju rikedomen och
lyckan! Strax ville han skrifva hem och skicka
Julia 50 dollars. Det var nu snart vår, och Berta
behöfde rustas ut. Och modern behöfde nya
krusflorssaker ! Han smålog vid denna tanke.
Han behöfde ingenting själf för tillfället. Sina
kläder som gentleman hade han sparat i Ame-
rika, de skulle nu komma förträffligt till pass.
När Gunnar redan var i dörren, ropade mr
Finestone honom tillbaka och sade: »Jag är af
ett gammaldags folk och plägar se mina biträden
till middag en söndag i hvarje månad. Behagar
ni infinna er i morgon kl. 6.»
Gunnar tackade med en bugning och skyndade
hem.
Vid middagen sade mr Finestone till Faithful:
»Du är i alla fall inte så dålig förstådigpåerska,
min kära flicka, din protegé kommer antagligen
att göra dig all heder.»
»Men du sade ju i går, onkel, att han var en
dålig arbetare, som skulle afskedas.»
»Ja visst, ja visst,» sade morbrodern förnöjd.
»Han har blifvit afskedad från verkstaden och
antagen på ritkontoret. Ja, så förhåller det sig,
miss Faithful, och i morgon kommer han hit för
att äta middag — kommer hit som en af mina
biträden, förstår du.»
»Men, onkel, en simpel arbetare, hvars närvaro
i salongen du fann så stötande!»
»Ja, det förstås, det var då,» sade ingeniören.
»Men nu hoppas jag, att du tager emot honom
såsom en af mina mest lofvande unga biträden,
af hvilken jag lofvar mig den allra största nytta.»
»Jag hoppas då, att du blir mig tacksam för
denna värdefulla ackvisition,» sade Faithful skrat-
tande.
»Visserligen, lilla trollslända,» sade morbrodern.
»Du skall få titel af spåkvinna, och jag skall
bedja verkmästaren fråga dig till råds, innan han
antager någon.»
»Åh nej, den unge svensken var ju en dålig
arbetare. Jag vill hafva mycket få och kortvariga
konferenser med din verkmästare, morbror, ty han
luktar tobak och spottar,» sade Faithful med en
rynkning på näsan.
* *
*
Gunnar satt i -sitt rum och skref hem. »Jag
har nu passerat graderna vid mr Finestones verk-
stad,» yttrade han. »Det har varit svåra dagar,
jag vill icke neka det mer, då de nu äro förbi.
Det kommer att förblifva en tid, hvilken jag icke
kan minnas utan en rysning, när jag ser tillbaka
på alla de obehag, jag lidit. Men nu, älskade
lilla mamma, är allt bra. Jag har fått förhöjd
aflöning och hoppas kunna skicka hem omkring
30 dollars i månaden. Och då, älskade mamma,
skall du skona dig, ej förstöra dina ögon med
att sy eller dina fingrar med stickning. Kanske
skulle du också kunna tänka på en rymligare bo-
stad, ty möjligen blir jag inom kort tid i stånd
att sända dig mer —»
Hvilken njutning att åter få komma tillsam-
mans med bildade människor! Gunnar klädde
sig i svart frack. Den var nog litet trång, ty han
hade lagt ut mycket i Amerika. Men han såg
ändå ut som en gentleman, det sade honom hans
anspråkslösa spegel, innan han gick, och miss
Faithfuls ögon, då han kom in i ingeniörens sa-
long. Han var den förste af de väntade inbjud-
ne, och hon kom emot honom ifrån vinterträd-
gården med friska granatblommor i håret och vid
bröstet.
Hon var mycket intagande — dock, intagande
är ej rätta ordet, hon intog honom visst icke.
Det var något fritt, alltför fritt, ja, själfständigt i
hennes sätt. Hon föreföll honom stundom nära
nog obehaglig. Men vacker var hon — ingen re-
gelbunden skönhet, ingen typ skulle passa på detta
ansikte med sina djärfva linier, sina blixtrande
ögon och beslutsamma mun. Det var något allt-
för kraftfullt, alltför otämdt, som stötte Gunnar
tillbaka, men ändå fängslade honom såsom något
nytt och ursprungligt. Hennes bröstkorg hade
aldrig känt ett snörlifs tvång och hennes fotter
buro mjuka skor, nästan utan klackar. Detta för-
länade hennes rörelser ett visst något, som på-
minde om ett vildt djur i skogen, smidigt och
otämdt. Man såg, att hon visste, hvad hon ville,
och handlade därefter. Och nu ville hon visa sig
vänlig mot Gunnar.
Archibald såg med motvilja och förargelse sin
kusin anmoda Gunnar att föra henne in i mat-
salen och taga plats vid bordet bredvid henne.
Han såg, huru hon under hela måltiden nästan
uteslutande underhöll sig med Gunnar. Därefter
visade hon denne vinterträdgården, där en Tac-
sonia med purpurröda blommor mest fängslade
hans blickar. Det var brist på smak, tyckte miss
Faithful. Hon anade ej, att det var därför, att
en dylik blomma en gång smyckat hans mors
fönster.
Hon visade honom de praktfulla orchideerna
och vattenväxter, hemtade från Nicaraguasjön,
hvilka inneslötos i ett terrarium — kolossalt för
att vara ett sådant. Det var en liten tropikvärld
i smått, och miss Faithful prisade dessa näjder
såsom de skönaste på jorden och detta terrarium
såsom en liten profbit af paradiset. Små brokiga
ödlor lekte emellan stenarne vid kanten af bassän-
gen, som fanns i terrariet, och öfver den hvälfde
sig en liten palm, i hvars krona ett kolibripar
hade sitt bo.
»Kunna de lefva i fångenskapen?» frågade
Gunnar.
»Nej,» svarade miss Faithful; »de stå ej länge
ut, de dö efter några veckor, och man måste er-
sätta dem med nya.»
Gunnar erfor en obehaglig känsla vid dessa ord.
»Att ni vill hafva dem då?» sade han.
»Utan dem skulle terrariet vara så dödt,,» gen-
mälde hon likgiltigt.
»Men de tvina ju bort, de lida, de dö i brist
på frihet.»
»Ni skulle väl inte händelsevis vara sentimen-
tal, sir?» sade Faithful skrattande. »Det är ej
mera på modet. Man är sig själf närmast, ser
ni. I grund och botten har man alltid varit det,
men man ville inte erkänna det. Man talade så
vackert om själfuppoffring, liksom om någon klok
människa offrade sig själf.»
»Måhända har ni rätt,» sade Gunnar med ett
leende; »måhända är det oklokt, men man skulle
ju ändå kunna tänka, att man älskade ett annat
väsen så högt, att man för det glömde sig själf.»
Hon såg forskande på honom. Hvad hennes
klara svarta ögon voro genomträngande, och de
hade en sådan glans, skarp och kall såsom norr-
skenets.
»Talar ni om fågel Fenix, sir?» frågade hon.
»Och vill ni med detsamma låta förstå, att ni
är detta underdjur?»
»Visst icke, miss Faithful. Men jag känner en
sådan fågel Fenix.»
»Ack, presentera denna förtjusande fågel för
mig!» sade hon gäckande.
»Den finns icke här i landet.»
»Åh, ni gör undanflykter.»
»Nej. Men om jag skulle döma efter min er-
farenhet, så är denna fågel okänd här i Amerika.
Men hemma i Sverige finnes den.»
»Hvad finnes i Sverige?» frågade Archibald,
som, då han icke påträffat sin kusin i salongen,
nu kom ut i vinterträdgården.
»Åh, där finns väl mycket,» svarade Faithful;
»men vi talade om en fågelart. Jag önskade, att
ni ville skaffa mig ett exemplar däraf.»
»Det vill jag icke. Ni skulle stänga in den i
någon grannt utstyrd bur. Den skulle ej trifvas
där, utan dö, och så skulle ni ersätta den med
någon annan om några veckor. Ni måste nöja
er med kolibris.»
ȁh, jag torde kunna skaffa mig den utan er
hjälp.»
»Försök !»
»Ni trotsar mig.»
»Bevare mig därifrån!» Gunnar bugade sig.
»Akta er, sir!» sade Faithful och hotade ho-
nom lekfullt med fingret. »Jag kan, hvad jag
vill — säger man.»
»Utan tvifvel. Det kan hvar och en — men
icke hvar och en har tålamod och ihärdighet
därtill.»
På aftonen gjordes musik. Archibald och An-
nie sjöngo duetter, och Faithful ackompagnerade
dem på pianot. Hon spelade kraftfullt samt med
mycken färdighet och korrekthet. Men hon ac-
kompagnerade ej bra och saknade helt och hållet
röst. Ett par af de unga ingeniörerna sjöngo
glada sånger, som amerikanarne älska.
»Kanske ni också förstår musik?» sade miss
Faithful och närmade sig Gunnar.
»Jag känner blott mitt hemlands vemodsfulla
melodier,» svarade han. »De passa icke här.»
»Ah, sjung blott, sjung dem!» sade Annie.
Faithful erbjöd sig att ackompagnera, men Gun-
nar afböjde det. Han slog an några enkla ackor-
der och sjöng: »Högt upp på himmelens fäste,
där sitta de stjärnor små.» — Det var Julias älsk-
lingssång, och tanken på systern gaf åt sången
en så varm klang, att alla tilltalades däraf. Då
han sjungit, reste han sig hastigt från pianot.
Faithful skyndade till honom, hon hade tårar i
ögonen.
»Ni har rätt,» sade hon; »det var en sorglig
sång. Så måste fågel Fenix sjunga, då han
offrar sig själf — men jag tackar er varmt för
er sång.» (Forts.)
&&
Innehållsförteckning:
Elisabeth Kallstenius, »Stenia». (Med porträtt.) — Koh-
i-noor ; poem af Rudolf Svensén. — Den unga moderns dag-
bok; af Stenia. — Ny literär pristäflan. — I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade af Mathilda Langlet.
6 : Klockarfar, han skall nu allting bestyra. — Iduns panop-
tikon, af Sccevola. — Linneskåpet och dess vård; prisbel. svar
â frågan XLYI af Frida N. IV. — Från antikens kvinnovärld;
tre skisser för Idun af Vilh. Lundström. II : Äktenskapet. —
— Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. —
Fågel Fenix; ber. för Idun af Mathilda Lönnberg. Bel. med
heders, omn. vid Iduns stora pristäfling.
De smycken, som fortfarande for den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0088.html
