Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 91
1891
kommet och hon betraktade dem med en
kall, förnäm blick, blott kunde bedja, att
jorden skulle öppna sig och uppsluka dem,
innan saken utvecklat sig vidare. Det var
en riktig skärseld, och säkert är, att ingen
världslig rang eller ställning kunde pä min-
sta sätt bidraga till att minska dess allvar.
 andra sidan gjorde denna ideella håll-
ning af »att hafva sig ålagd en mission»,
att »societeten» förekom henne högst mot-
bjudande. Hon kunde aldrig på minsta sätt
fråga efter den såsom sådan; hon hatade
dess tomma förströelser, dess futtiga sätt att
umgås på, dess tröttande vanor; den hade
ingenting tilldragande för henne. Hon älskade
»förtrogna vänner». Och då »societeten»
mottog henne, kände den därför aldrig, att
den bevisade henne någon stor vänlighet, eller
att hon var synnerligt angelägen om dess
ynnestbevis. Snarare kände den, att hos
henne fanns något, som gjorde alla utmärkel-
ser i sällskapslifvet till rena obetydligheter.
Ty den måttstock för bedömandet, hvilken
genom hennes närvaro trädde fram i första
ledet, var icke det vanliga umgängeslifvets,
utan moralens och idealitetens. Det var
omöjligt att föra ett samtal med henne, utan
att bli varse detta, och ur synpunkten af
denna måttstock var det hon, som bevisade
ära, icke societeten, som förlänade den. »Det
finns ingen», skrifver mrs Stanley år 1847,
»som icke känner, att det var en ära för
biskopen att hafva gifvit henne skydd i detta
hus.»
Med ett sådant sinnelag af moralisk själf-
ständighet öfvergick hon från sina molnhöljda
barndomsstrider till det fulla solljuset af sina
framgångar i ostörd frid, utan en skugga af
betyngande medvetande, utan att en fläkt af
världssinne någonsin krusat hennes själs spegel.
Hon bibehöll till och med utan hvarje ansträng-
ning all sin inneboende och medfödda enkel-
het, sin friskhet, sin oförsagda uppriktighet.
Aldrig ett ögonblick gaf hon efter i sin for-
dran, att människors värde helt och ytterst må
uppskattas efter deras moraliska beskaffenhet.
Aldrig ett ögonblick kunde det konventionella
lifvets töcken fördunkla hennes blick eller
förvilla hennes uppfattning. Hon hade en
sats vikter, och blott en. Hon tycktes icke
heller någonsin kännt sig frestad att utbyta
dem. Af den plötsligt framstörtande vågen
af en öfverväldigande framgång ryckt upp
ur obemärkthet till ett vänskapligt umgänge
med prinsar och konungar, bevarade denna
flicka i oskyldig jungfrulighet ett samvete så
troget och rent som guld. Intet falskt sken
förvillade henne, ingen världslig glans kunde
någonsin missleda henne. Fel af annat slag
kunde läggas henne till last. Hon kunde
vara förhastad och ibland hård i sina om-
dömen. Hon missförstod människor lätt.
Hon leddes af häftiga impulser och lika häf-
tiga omslag, hvilka voro egnade att hos dem,
som föga kände henne, väcka föreställningen
om en nyckfull oberäknelighet i hennes karak-
tär. Hon kunde göra små förseelser till
stora synder. En viss ideell högdragenhet
fanns hos henne, en viss misstänksamhet
rörande de bevekelsegrunder, af hvilka hennes
egen bittra erfarenhet lärt henne att människor
allt för ofta bestämmas i sina handlingar.
Allt detta bör icke fördöljas. Men en sak
var det alldeles omöjligt, till och med för en
fiende, att tänka sig: att Jenny Lind någonsin
nedlät sig att förändra de fasta normer, efter
hvilka hon bedömde allt mänskligt värde,
hos den höge eller läge, den rike eller fattige.
Hon kunde ej någonsin i egentlig mening
Klllllll
■nwwrw
PpiUjiiiw’ p;
f| .i _■
ISStC
mi 1/
kallas en »mästare i konversation». Hennes
tal var icke sammanhängande nog för att få
en sådan karaktär. Hennes bristfälliga lite-
rära och vetenskapliga uppfostran förhindrade
det. Hon talade såsom en konstnär, icke
så som en kåsör. Hon lät undfalla sig en
slående tanke, en skarp anmärkning; hon
framkastade helt plötsligt ett briljaut uttryck;
hon satte åhörarne in i en hel situation genom
en åtbörd, en hänsyftning, men hon fullföljde
icke ett ämne eller ett bevis, hon förde icke
en tankegång vidare eller bidrog icke att
leda konversationens tråd till en konsekvent
slutföljd. Detta var icke hennes sak. Hon
kunde vara dramatisk, abrupt, inträngande,
men hon kunde icke foga sig efter gången
af ett allmänt meningsutbyte, förande det
framåt i en logisk tankekedja, enligt det
sokratiska idealet för ett samtal.
Och här måste vi, då vi tala om det in-
tryck hon gjorde i sällskapslifvet, äfven vid-
röra hennes yttre utseende. Dock, hur gagn-
löst synes icke detta vara! Inga ord kunna
väljas, som icke skola göra ett skeft eller
öfverdrifvet intryck på dem, hvilka aldrig
sett henne; och för dem, som sett och kännt
henne, behöfvas inga ord. Hennes drag voro
kraftiga och hvardagliga, mycket rörliga och
uttrycksfulla, i synnerhet kring näsan och
munnen; och det var denna uttrycksfulla
rörlighet, som gjorde, att de kunde på ett
så sällsamt och förtjusande sätt byta om ut-
tryck, då de från hvila öfvergingo till verk-
samhet. I början var, skulle man säga, ut-
seendet alldagligt, men sedermera kunde det
i ovanlig grad uttrycka flickålderns intagande
enkelhet och friskhet. Det var fullt af lif,
och däri ingick dessutom alltid det egendom-
liga behaget i hennes hållning och rörelser.
Det var ett utseende, som det var en fröjd
att uppmärksamt betrakta. Det kunde ut-
trycka allting med en så påtaglig åskådlighet,
att den kom en att skratta af oblandad glädje.
Det kunde flöda öfver af munterhet; det
visade en oemotståndlig skalkaktighet, då hon
var road ; det var mäktigt af ett nästan skräck-
injagande allvar, och det kunde, då hon var
misstrogen och på sin vakt, bli alldeles för-
stenande. Ett verkligt genomskinligt ansikts-
uttryck, i hvilket hvarje sinnesrörelse fram-
trädde med naturnödvändighetens omedelbarhet.
Det var hennes själs ständigt skiftande spegel
och väckte därför intresse; ett talande ut-
seende, hvilket kunde intaga genom sin öfver-
flödande liflighet, tills det bief en fröjd att
iakttaga och minnas det för dess egen skull,
och detta ljus inifrån, i förening med de lätta,
spänstiga rörelserna i hela hennes gestalt,
gaf åt henne både på och utom scenen, då
hon var lifvad, detta verkliga behag, denna
personliga tjusningskraft, som i allmänhet
står skönheten nära.
Hon själf var fast öfvertygad om sitt ut-
seendes alldaglighet. Mr Parker Willis an-
märker, att hon var fullkomligt likgiltig för
de fotografier, som togos af henne, och tillät
»med obekymrad beredvillighet målare och
daguerrotypister att göra af henne hvad de
ville.» Måhända är det denna likgiltighet,
som gör det så rörande att få en liten vink
om, att hon ändå fann ett okonstladt nöje i,
att man sade en artighet om hennes utseende.
Det var vid ett tillfälle, då hon i ett säll-
skap i Stockholm uppträdde i en tableau-
vivant såsom Carlo Dolces S:ta Cecilia. Det
yttrades då, att hon hade en utomordentlig
likhet med porträttet. Hon fann en särskild
glädje i denna personliga likhet med S:ta
Cecilia, och efter hennes död fann man i
hennes enskilda samling af små minnen det
sminkkort, som begagnades vid tablån, med
hennes egen inskrift bakpå, som angaf, att
hon fått det af Fredrika Bremer såsom ett
minne af denna afton.
Hon var ungefär en meter och 6 decim.
lång, men höll sitt hufvud så rakt och hade
så omsorgsfullt öfvat sig i att stå och gå,
att hon föreföll mycket längre.
Alla porträtt af henne framhålla den vackra
formen på hennes armar och särskildt deras
karaktäristiska ställning i hvila, med händerna
hopknäppta i skötet. Under sin vistelse i
Stockholm bar hon sitt hår i långa lockar
på ömse sidor om pannan. Omkring år 1844
synes hon hafva börjat stryka ned håret i
vågor långt ned omkring öronen, hvilket blef
ett så vanligt och utmärkande kännetecken
på hennes utseende, att detta ensamt var nog
att göra ett porträtt henne likt. Så snart
linierna af hennes hår voro återgifna, visste man
åtminstone, hvem det var meningen att afbilda.
De väsentliga dragen i hennes karakter
liksom i hennes ansiktstyp voro i grunden na-
tionella. Hon var upp i dagen en typisk
svenska. Hon älskade att utbreda sig öfver
de konstnärliga anlagen hos sitt folk, hvilket
hon hade att tacka för sitt eget känsliga
sinne, sin lifliga och mottagliga inbil!nings-
kraft, sitt rörliga temperament. Hon ansåg,
att häri lågo alla förutsättningar för att bli
konstnär jämte alla därmed följande faror.
Och med hänsyn till dessa faror, för hvilka
alla sådana begåfvade naturer måste vara
blottställda, är det att anmärka, att hon inom
denna sin karaktärs nationella grundstomme
inneslöt en djup, moralisk stadga, en fond af
allvar, som skulle vara sällsynt hos hvilket
folk som helst; och med detta hade hon dess-
utom en hårdnackenhet, en envishet, som bland
de skandinaviska folken traditionsvis tilläg-
ges finnarne. Och likasom hon egde sitt folks
liflighet, så hade hon äfven därifrån ärft de
häftiga, passionerade känslorna och böjelserna,
hvilka i Sverige göra släktskapsbanden så in-
nerliga, samt äfvenledes denna dämpade stäm-
ning af melankoli, till hvilken en sådan konst-
närskänslighet är så fallen för att öfvergå —
en stämning, som tyckes, lik sucken ur en
sargad själ, smyga sig fram ur de svenska
furuskogarnas mörka inre och sväfva öfver
insjöarnas vida vattenspeglar. Sådana uttryck
af en djup, mäktig känsla ligga äfven i hen
nes folks visor, och hon tecknade sin genom
svenska natur, då hon skref om sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
