Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
99
svinna alla de små motigheterna och blott det
enda sköna minnet af föräldrarnes aldrig svi-
kande kärlek står kvar, och det är det minnet
som aldrig förbleknar.
Hur mängen yngling har ej tanken på hem-
met räddat från fördärfvet, och hur mången
skeppsbruten har ej återvändt dit, för att i
hemmet söka det öfverseende och den förlå-
telse, som blott där kan skänkas honom. Hvem
skulle då ej vilja grunda åt barnen ett hem
så sundt, varmt och godt, att det blefve dem
ett soligt minne för hela lifvet och ett värn
för alla frestelser, de möta därute.
Man har sagt att exemplet är ett af huf-
vudmomenten i uppfostran, och alla föräldrar,
som ej äro helt och hållet lättsinniga, söka
väl med mer eller mindre framgång lägga hand
på sina dåliga vanor och föregå barnen med
goda exempel, och dock ser man ofta barn
från allvarliga, arbetsamma, strängt sedliga,
sanna hem, blifva lata, lättsinniga och lögn-
aktiga. Detta inträffar mycket oftare än till
exempel att musikaliska föräldrar ej erhålla
barn med sinne för musik, eller, där föräldrar-
ne hafva kärlek till naturen, att ej barnen skulle
hysa ömhet mot djur och plaDtor. Och dock
borde ju exemplet i det ena fallet verka lika
så väl som i det andra.
Det finnes likväl en skillnad vid dessa olika
fall. Då man sjunger eller spelar, gifva för-
äldrarne redan i musiken barnen en del af
sin själ; man kan ej hysa intresse för naturen,
utan att ovilkorligt meddela sig med andra,
närmast barnen. I många allvarliga, arbet-
samma hem inträffar det däremot ganska ofta,
att föräldrarne, upptagna af arbete, ej komma
sig före att gifva barnen någon del af sitt
själslif. Barnen blifva naturligtvis äfven vana
vid arbete, men under den trägna verksamhe-
ten hinner man ej alltför mycket meddela sig
med barnen. Ofta händer det äfven, att för-
äldrarne ej gifva sig tid att låta barnen utfö-
ra en del af arbetet, emedan de finna, att det
går fortare att göra det själfva; sålunda skjutas
barnen än längre bort från det, åt hvilket för-
äldrarne egna sitt intresse. Far och mor haf-
va ej tid till annat än att öfvervaka lexorna,
se till att barnen få mat och kläder o. s. v.,
eller att söka samla för barnen en liten för-
mögenhet, då föräldrarne ej mera finnas.
De älska ändå så ömt sina barn, och de
veta så väl, att barnen behöfva nöje lika nöd-
vändigt som arbete. De söka därför med
kärleksfull omsorg skaffa dem goda kamrater,
de ställa till små bjudningar, de låta barnen
deltaga i ferievandringar m. m., och allt detta
är godt och väl, ty en god kamrat är ett godt
stöd, då man kommer ut i världen. Men alla
dessa nöjen hafva dock en stor olägenhet: de
föra barnen mer eller mindre bort från för-
äldrarne.
Det är för vännen, som gossen omtalar sina
bedrifter i skog och mark, sin ledsnad öfver
förmenta oförrätter i skolan ; det är till vän-
nen, som flickan anförtror sina små dockolyc-
kor, sin oro öfver en illa öfverläst lexa o. s.
v.; och vännen, lika litet utvecklad, deltager i
deras glädje och sorg, men kan ej därtill gifva
dem några råd eller tillämpningar för lifvet.
Sedan, då gossen blifvit yngling, är det till
vännen han anförtror sina tillfälliga heders-
skulder, sina frestelser bland lättsinniga kam-
rater; och vännen, lika ung och oerfaren som
han själf, kan ej råda någon verklig bot, utan
söker kanske att betäcka skulden samt att,
genom att själf deltaga i samkvämen, skydda
kamraten, och slutet blir bådas fall.
Den uppvuxna ungmön, som lefver i föräldra-
hemmet, är väl ej utsatt för sådana faror,
I DU N
men det är dock väninnan, som får lära känna
hennes små hjärtehemligheter; och väninnan,
lika ung som hon, har ej heller större erfa-
renhet, och så har kanske det unga hjärtat
skänkt hela sin första kärleks varma rikedom
åt en fullkomligt ovärdig, hvaremot en klok
mor i tid hade kunnat aflägsna faran och leda
det unga sinnet på andra tankar.
Exemplet är visserligen ett viktigt moment
i uppfostran ; men nöjena tillsammans med för-
äldrarne är det äfven. Det är ej nog, att
föräldrarne söka skaffa barnen goda kamrater
och gifva dem nöjen, där ej far och mor själf-
va äro med, ty det är just under leken man,
lättare än under arbetet, närmar sig barnet
och får del af dess känslor och tankar, lika-
som månget under leken framkastadt ädelt
ord verkar mera än timslånga moralkakor.
Ynglingen berättar nog sedan också lättare
sina felsteg åt den, som han mer än en gång
under leken brottats med, än åt den, som if-
rigt arbetande, sitter oåtkomlig i sitt rum.
Flickan talar gärna om sina små hjärtehemlig-
heter, då mor och dotter, uppkrupna i soffan
i skymningsstunden, sitta och småprata vid
brasan; under det den mor, som genast tän-
der lampan för att fortsätta sitt arbete, ej
har utsikt att få sin dotters förtroende.
Det är så naturligt och vanligt att se far
och mor leka med de små barnen; mamma
dansar ring med dem, berättar sagor och le-
ker »bjuda främmande», pappa är den präkti-
gaste häst, och ingen ståtligare ryttare finnes
än liten rustibus högt upp på pappas skuldror.
Men sedan, då barnen börja gå i skolan, är
det, som om föräldrarne tyckt sig hafva gjort
nog i den vägen. Barnen få kamrater att leka
med, och föräldrarna egna sin tid åt annat
eller sköta egna nöjen.
Och dock är det just nu mycket mera nöd-
vändigt, att föräldrarne deltaga i barnens nö-
jen, just nu, då det gäller att bilda karaktä-
ren och gifva barnen cn klar och ädel uppfatt-
ning af lifvet.
Alltför omvexlande behöfva dessa nöjen ej
vara; då far och mor äro med, blir nöjet al-
drig enformigt, ty än fängsla föräldrarne bar-
nens intresse med en liten bit naturhistorie,
än en folksägen, än en liten bit moral, allt
som tillfället gifver anledning till.
Låt oss t. ex. tänka på vinternöjena. Vid
middagsbordet förklarar pappa: »Se så, läs
öfver edra lexor nu, medan jag tager mig en
liten tupplur på maten. Kl. 4 gå vi att åka
kälke, jag såg en så ypperlig backe, då jag i
går promenerade utåt landsvägen.» Den mid-
dagen stökas undan med fart, och så höras
blott ett ihållande surr och mummel af lex-
läsande ungdomar. Ändtligen slår klockan
fyra! Allmän stormning mot pappas dörr:
»Upp, upp, klockan är fyra!» Pappa gnider
raskt sömnen ur ögonen, mössor och kappor
tagas på, är familjen liten, bjudas några kam-
rater med. Hvar och en tager sin kälke,
pappa får vedkälken, ty julbocken har ej gif-
vit honom någon, och så raskt i väg! Mamma
sade sig ej orka-med, men hon blinkade så
hemlighetsfullt åt pappa, så aldrig stod det
rätt till med den tröttheten.
Åh, huru snön glittrar i solskenet, huru
vacker skogen är i sin hvita vinterkappa, och
huru blank backen är sedan! Hejsan, där
stjälpte Einar i snödrifvan, så att snön yr om
honom, där kommer pappa helt stadigt med
Märta i famnen, där åker Gunnar på snöskor
i kapp med Evi på kälke. Åh, så det går!
Fort alla uppför backen igen.
Men hvarför står Kerstin där uppe på bac-
ken och viftar med sin röda duk? Hurra!
där ha vi tröttheten, två hurra för mamma
och Thilda med kaffepannan! Fort alle man
ned! Mamma sättes på vedkälken med kaffe-
pannan i famnen, och uppför backen bär det
i yrande fröjd. Där dukas kaffebord på stör-
sta kälken, och alla de andra användas till
stolar.
När kaffet är drucket och mamma fått se
åtskilliga mästerprof i backåkning, börjar solen
bjuda godnatt, och det rustas till hemfärd. Så
behagligt trött man är, det är väl, att man
läst sina lexor, nu har man blott lust att
prata en stund och så begifva sig till sängs.
Det är just under denna trefliga lilla prat-
stund man berättar för pappa, huru bra man
i dag lyckades »lunta» (hålla boken öppen
under bordet) under magister L:s timme, och
pappa blir i tillfälle, att framställa det ömkliga
och okloka däri; mamma får höra, att hennes
lilla flicka i dag skrattat åt Gretas lustiga,
gamla hatt och kan genast framhålla, huru
hjärtlöst det var, ty Gretas föräldrar äro fat-
tiga och Greta kan ej ofta få nya kläder.
Så säger man god natt. Ännu stråla ögo-
nen oeh glöda kinderna efter den präktiga
kälkåkningen.
Så stråla visst ej ljusen och glöda rosorna
i hr X. väl dekorerade balsalong, och så godt
och varmt kring hjärtat kännes det väl ej hel-
ler där för far och mor som hemma bland
de små. För öfrigt behöfva far och mor ej
försumma balen, ty då den begynner, sofva
deras små älsklingar redan i godan ro, så som
man sofver, då man vet sig hafva varit snäll
och haft en rolig dag. Barnen äro också
alltid snällare, då föräldrarne äro med och i
tid afstyra börjande gräl och dispyter.
En annan gång arrangeras en skidtäfling, då
mamma högtidligt delar ut små pris, en griffel,
ett äpple o. s. v., under det pappa öfvervakar
starten.
Eller är det en skridskofärd, och mamma må-
ste häpna öfver alla underbara cirklar och fi-
gurer gossarne kunna göra, nästan som pappa
själf, för ögonblicket upptagen af att stödja
Evi, som tager sina första steg på stålsko.
Bär det väl till, skaffa gossarna en skrinnstol,
och då får mamma och småflickorna göra en
tur öfver den blänkande fjärden.
Om sommaren åter rustar mamma i god
tid matkorgarne i ordning, ty nu skall det
bära af på stor svampplockning. Korgar i
massa, paletåer och dukar tagas äfven med.
Båten göres klar,* gossarne och pappa taga till
årorna, mamma styr, och småflickorna placeras
på sidorna; de få laga vassbåtar, men ej pla-
ska i vattnet, ty då kunde de falla i sjön;
pappa stämmer upp en munter sjömanssång,
hvari alla infalla, och så bär det af.
Då vi landa, tillhållas gossarne att ej genast
rusa till svampstället, utan först ordna läger-
platsen. Paletåerna bredas öfver gräset till
soffa, en slät sten utses till bord, af några
stenar ordnas en hällspis åt köksan, och så
begifva vi oss af till svampstället. Till och
med lille Erik på sköterskans arm är med.
Det är en rikedom på svampar; ett, tu, tre,
är en korg full, och »pusta är också sjömans-
göra», menar pappa. Så slå vi oss ned i
gräset för att hvila, då sätter Herman plöts-
ligt fingret på munnen ochjpekar sakta upp
mot ett träd. Där sitter en liten ekorre med
en tallkott emellan tassarne och tittar med
sina klara ögon ned på barnen. Den vet nog,
att de ej göra den något ondt. Pappa berät-
tar då om ekorrens lif och gör barnen ånyo
uppmärksamma på, huru grymt det är att for
sitt nöje inspärra djur i bur, och huru mycket
roligare det är att observera, huru de syssla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
