Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 IDUN 1891
quiem» ånyo uppfördes, äfvensom yalda stycken ur
Bachs »Matteuspassion». Som veckans nummer af
Idun på grund af helgen måste vara färdigt en dag
tidigare än eljes, hinna vi ej närmare omnämna
denna intressanta konsert.
Skapelsen, Haydns odödliga oratorium, uppföres
som vanligt långfredagen i Östermalms kyrka med
biträde af k. hofkapellet och artister från k. ope-
ran. Biljetter säljas äfven till generalrepetitionen
på torsdagen.
Sista Carenno-konserten gifves lördagen den 28
dennes i Musikaliska akademiens stora sal. Att
den värderade och uppburna artisten äfven denna
gång skall samla fullt hus, taga vi för alldeles
gifvet.
Operasångaren C. F. Lundqvist — hvem känner
ej honom ? Få sångare torde hafva vunnit en så-
dan popularitet som han. Hur ofta hafva vi ej lå-
tit våra öron och sinnen smekas af hans härliga
och sköna stämma ! Då nu hr L. för egen räkning
påskdagen gifver en mâtiné i Musikaliska akade-
mien, skall säkerligen hufvudstadens musikaliska pu-
blik skynda man ur huse för att bevista den mu-
siktillställningen, lika mycket för egen som för den
uppburne matinégifvarens skull. Programmet är
ock synnerligen lockande, och bland de biträdande
märkas bland andra fru Caroline Östberg och hr
Anders Willman, hvilken senare ej på länge upp-
trädt offentligt.
Om fruarna Anna Lundbergs och Selma Oriinders
mâtiné annandag påsk i Berns konsertsalong erinra
vi ännu en gång.
Oina Oselio, den värderade sångerskan, börjar med
april månads ingång nytt gästspel å k. operan.
En Vinterpoet.
För Idun
af Tor Hedberg.
’Forts.)
Waster Kristiana hade nu en gång den uppfatt-
® ningen, att »pojkar var pojkar», en formel
som i all sin kortfattade enkelhet rymde en out-
tömlig fond af öfverseende, förstående och hjälp-
samhet. Nu var det många år sedan, han träffat
henne, och det var icke utan, att han erfarit ett
visst nöje vid tanken på att återse henne igen.
Han hade återfunnit henne fullkomligt sådan,
som han mindes henne från pojkåren, men
mottagandet å hennes sida hade varit isande
höfligt, alla hans försök att uppmjuka henne
genom att påminna om gamla tider hade va-
rit fruktlösa. Hon kände sig tydligen djupt
sårad af, att en pojkvasker, som hon stuckit
åt mången näfve russin, och hvars skråmor i
skinn och kläder hon många gånger lagat, nu
skulle komma och lära henne, gamla männi-
skan, hvad hon visste, långt innan han var
född.
Gamla tider, ja! Han log ofrivilligt vid alla
minnen, som trängde sig på honom här i det
gamla välkända rummet, där allt var sig likt,
som det var för femton år sedan, samma möb-
ler stodo på samma ställen, samma gamla lu-
stiga ansikten tittade ned från väggarne. Ja,
gud vet, om inte samma böcker lågo på bor-
det. Hen där tjocka postillan kände han då
igen och Anna Maria Lenngren, ur hvilken
faster Kristiana i bland läst för dem på sitt
oefterhärmligt komiska sätt. Han steg upp
och gick ett slag öfver golfvet. Brysselmat-
tan, jo, den var ny, och den störde honom
nästan. Så gick han fram till fönstret och
säg ut. Men här sveko honom hans minnen,
mycket såg han väl icke i mörkret, men hvad
han såg gjorde på honom ett främmande, obe-
kant intryck. Han hade sett denna utsikt i
regndusk och i solsken, men alltid i sommar-
grönska; nu var allt hvitt, hvitt så långt han
kunde se.
En gnistrande stjärnhimmel, öfver hvilken
vintergatan drog sitt breda bälte, medan må-
nens tunna skära stod nere vid horisonten och
belyste några molntappar, som trängde sig in-
till honom, som om de sökte värme. Ja, frusna
sågo de ut, till och med månen såg frusen
ut, där den hängde på sned öfver denna snö-
öken, och fastän stjärnorna syntes större än
vanligt och mera strålande än vanligt, ökade
de endast det intryck af köld, som hela land-
skapet gaf ifrån sig. Snö öfver allt, på mar-
ken, på träden, hvitt i hvitt, hvitt bortom
hvitt, genom omärkliga nyancer gifvande ett
begrepp om afstånden, så att man förstod, att
detta hvita täcke sträckte sig öfverallt, bortom
nattens trånga horisont, så långt som mörkret
räckte under den gnistrande stjärnhimmeln.
Och så denna sällsamma, ofattliga tystnad, som
sänkte sig från det strålande hvalfvet och lade
sig kall och frusen öfver det hvita landskapet,
blef ett med det och steg åter upp i rymden,
ännu tystare, ännu kallare. Denna tystnad
gjorde honom nästan ängslig till mods.
Plötsligt tyckte han sig höra som ett afläg-
set kanonskott och ett rullande eko, men i
detta eko blandade sig en egendomlig spröd
klang, som då glas spricker. Han lyssnade
förvånad, men allt var åter tyst, och han trodde
nästan, att livad han hört blott var en inbill-
ning; tystnaden fick äter makt öfver honom,
och den var så djup, att blotta föreställningen
om ett ljud blef fantastiskt och overkligt.
Dock spratt han nu upp vid ett ljud, som
bröt förtroget och hemvandt igenom tystnaden
och gjorde denna i sin ordning overklig. Men
detta ljud kom inifrån, från det varma, om-
bonade rummet. Det var Oskars välkända
bas.
»Jo, hon sofver verkligen och »han» ock-
så! »
Han såg ut, som om han berättat något myc-
ket märkvärdigt.
»Men nu ska’ vi ha oss en toddy.»
De satte sig vid bordet och lagade i ord-
ning livar sin toddy.
»Skål, gamle vän, och tack, för att du
kom ! »
De stötto glasen mot hvarandra och drucko.
Då doktorn skulle sätta sitt glas tillbaka på
bordet, hejdade han sig på halfva vägen. Åter
hörde han kanonskottet, dånet och den spröda
klangen genom tystnaden därute.
»Hör du?» sade han, »hvad är det där?»
»Jo, jo, det fryser på,» svarade Oskar Bo-
ding och satte ned sitt glas.
»Fryser på?»
»Ja, det betyder, att vi få en försvarlig
kyla. Det är isen, som spricker. Har du inte
hört det förut?»
»Nej»; doktorn påminte sig dock dunkelt,
att han någon gång hört talas om det. »Jag
är ett stadsbarn, som du vet.»
Den andre nickade, men hans ansikte ut-
tryckte dock en nästan föraktlig förvåning.
»Det skulle inte förvåna mig, om vi hade
en tjugu grader kallt i morgon,» tilläde han.
Doktorn tänkte med en rysning på sin före-
stående resa. Det blef tyst en stund, för för-
sta gången på kvällen kände de sig en smula
främmande för hvarandra.
»Nej, skål!» afbröt Oskar Beding slutligen
tystnaden.
De drucko och satte åter ner sina glas.
Doktorn såg spörjande på vännens rödbru-
siga ansikte, öfver hvilket glädjen nu spred
ett lugnare, stilla sken som från en utbrunnen
brasa, och han kunde icke återhålla en re-
flektion.
»Och här sitter du nu året om,» sade han,
»och kan trifvas med ett sådant lif? »
»Trifvas, ja, hvarför skulle jag inte trifvas?»
»Under sommaren kan jag nog förstå det,
men vintern, hela långa, kalla vintern, det är
ju som att ligga i ide.»
»Tala inte illa om vintern,» tog den andre
något hett i. »Du känner inte till den, du,
den är härlig härute.»
»Ja, några dagar, en och annan vecka, men
månader, nej gudbevare mig.»
Oskar Böding reste sig upp och började gå
af och an på golfvet.
»Vintern är härlig, säger jag dig, du kän-
ner bara inte till den. Jag älskar vintern
mer än någon annan årstid, tror jag, den för-
sta snön gör mig galen i kroppen, Dästan yr
af glädje, jag känner en lust att springa och
vältra £mig i de mjuka, hvita drifvorna som
en pojke, en hundvalp. Och kölden, som stic-
ker i skinnet och bränner på kindbenen, och
snöflingorna, som falla så mjukt och smeksamt,
och haglet, som pickar, eller ett yrväder, då
snön flyger som hvita moln genom luften, och
det tjuter och piskar och sopar, sopar drif-
vorna så jämna och släta, i långa vackra vå-
gor, och man får brottas, slåss, kämpa sig
fram tum för tum, åh herre gud, ett yrväder!
Eller de kalla, stjärnklara nätterna som nu,
då isen remnar och snön gnisslar under fot-
ter och medar och näsborrarne tyckas frysa
samman, nej, aldrig går mitt blod sä varmt
som på vintern, aldrig har jag en sådan här-
lig känsla af att lefva, vara stark, kunna nå-
gonting, våga någonting, som då! Vintern är
härlig, säger jag dig!»
»Du är ju en riktig vinterpoet, vet jag!»
inföll doktorn med ett leende.
»Ja, vore jag poet, skulle jag vara vinterns
poet. Och kunde jag uttrycka alla de käns-
lor, den uppväcker hos mig, skulle jag vara
en poet. Jag kan säga det, utan att det be-
höfver låta som skryt, för jag kan det tyvärr
inte. Det är några så egendomliga känslor,
hvita känslor, skulle jag nästan vilja kalla det.
Har du någonsin sett på ett snölandskap,
riktigt sett på det. Först ser det så enfor-
migt ut, så slätt, så jämnt, så enahanda, men
sä upptäcker du så småningom färger i allt
detta hvita, färger så fina och flyktiga, att de
tyckas försvinna, så snart du fått syn på dem,
och så upptäcker du linier och konturer så
mjuka och vackra, att det känns som en smek-
ning för blicken att följa dem, och så ser du
upp på trädet öfver dig, och då är det, som
om du såge en hel saga, byggd af flingor, och
så faller det en flinga på din hand, och då
du betraktar den, så är själfva flingan en saga
(Forts.)
d. v. s. det nästa, börjar en ny intressant
originalföljetong, som vi hoppas skola väcka
lika stort intresse som fru Lönnbergs nyligen
afslutade. Den bär titeln -zLoretos madonna»;
romantiserad skildring från Italien af Hilda
Hintxe.
Innehållsförteckning;
Marie Louise Vestman ; af Ldh. (Med porträtt.) — Påsk-
morgon ; efter E. Geibel af J. N—g. — Om nöjena i hemmet;
af Maria Nyström. — En påskafton ; för Idun afSune Folkeson.
- Modern erotik ; några bagateller i ett vidlyftigt ämne, af
Alvar Arfwidsson. I: Hvad en fransk förtattare tänker om kär-
leken. — Påskgröten, påskriset och påskäggen ; at’Moster Greta.
(Med illustr.) — Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och
musik. — En vinterpoet ; för Idun af Tor Hedberg. (Forts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
