Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 I DUN 1891
Förakta ej något, och räkna för nog,
Hvad ödet gaf-
Den ringaste gren kan dig tjäna i skog
Till vandringsstaf.
p. p. pAHLQREN.
¥¥W^¥îi!W^¥¥¥^9¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥^¥¥¥¥¥ÿ’^¥¥¥¥¥¥¥:¥¥¥¥:if¥¥W¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥W:if¥¥¥¥¥¥¥¥îf¥¥¥¥if¥¥^:¥¥¥
medfödda gåfvorna, på jämförelsevis kort tid
förde henne genom stegringarna: en ovanlig
utilitet, en god karaktärsskådespelerska till —
hvad hon i denna stund är — en konstnär af
verklig rang.
En hastig revue öfver de yttre dragen af
detta konstnärsarbete skall lättast gifva oss ett
begrepp om dess intensitet och vidd. Efter
sin debut kvarstannade hon vid de kungliga
teatrarne till våren 1880. Hennes andra debut-
roll under denna tid utgjordes af Anna Ivanow-
nas parti i »Danicheffarne». Vid den dåva-
rande Nya (nu Svenska) teatern engagerades
fröken Hwasser på hösten 1880. Ett år senare
hade hon förenat sitt namn med ett annat af
god klang, i det hon då ingick äktenskap med
den vid samma scen verkande, framstående
skådespelaren William Engelbrecht.
Under de sex åren vid Nya teatern skapade
fru Hwasser-Engelbrecht en hardt när oöfver-
skådlig rad af framstående sceniska karaktärer
i omkring ett femtiotal olika roller. Erån det
första uppträdandet i Anne Charlotte Edgrens
»Elfvan» dröjer i minnet vår blick undan för
undan vid de mest framträdande punkterna
af sådana roller som Margareta i »Eaust»,
den mästerligt realistiska Svea i »Hur man
gör godt», fru Woren i »På hemvägen», Ofelia,
drottningen i »Don Carlos», Blanche i »Kun-
gen roar sig», Elorizel i »Ett besök», Agnes
i »Brand», Desdemona, Berta i »Sanna kvin-
nor», Margreta i »Kungsämnena», titelrollerna
i »Emilia Galotti», »Dyveke», »Jungfrun från
Orleans» och ännu många därtill. De nämnda
böra vara mer än nog för att hos den min-
nesgoda hufvudstadspubliken uppväcka erinrin-
garna af det angenäma utbytet från denna mång-
sidiga och rika konst.
Det plägar oftast vara fallet, att blott en
gynnad hufvudstadspublik och en försvinnande
reseprocent af landets öfriga befolkning komma
i åtnjutande af det, som våra förnämsta scener
ha att erbjuda af framstående halt. En rykt-
bar konstnärs namn är för det stora flertalet
af svensk publik kanske blott ett dödt begrepp,
en sägen, tagen på auktoritet, men aldrig per-
sonligen, så att säga, erfaren. Framstående
landsortssällskap af verklig rang ha visserligen
på de senare åren begynnt afhjälpa denna
brist och till allt vidare kretsar bära ut alstren
af gedigen dramatik. Bredvid det Lindberg-
ska måste då, på tal härom, främst nämnas
det sällskap, som under ledning af William
Engelbrecht under spelåren 1886—89 med en
ypperlig repertoar och artistuppsättning besökte
de flesta af Sveriges och Einlands större städer.
Detta sällskaps utom all jämförelse mest ly-
sande stjärna var Anna Lisa Engelbrecht. Då
därför Idun i dag bringar sina talrika läsarin-
nor den uppburna skådespelerskans bild, är det
intet tvifvel, att hon i och med densamma
skall möta flere ’personligen tacksamma vänner
inom de vidaste kretsar af svenska hem än
hvad som vore möjligt för någon annan af våra
ryktbara skådespelerskor 1
Eller, I .alla våra vänner, från det höga
Norrland till Sundets strand, huru många af
eder bevaren ej ännu från dessa år i liflig
hågkomst bilderna af den dystra fru Alving i
»Gengangere», af »Galeottos» sargade Julia,
af fru Birkner i »Kärlek», af drottningen i
»Hamlet», af lady Tartuffe, af den stolta fru
Inger till Östråt . . .
Några minnesblad, på måfå brutna i den rika
buketten !
Efter all denna rastlösa verksamhet följde
ändtligen ett år, under hvilket konstnärinnan
unnade sig någon välförtjänt och välbehöflig
hvila. Men ej ens under denna tid behöfde
hufvudstadens publik helt sakna hennes konst,
då hon dels i oktober 1889 medverkade vid
sex gästföreställningar å Svenska teatern, hvar-
vid »Kärlek» uppfördes, dels i juni 1890 å
Dramatiska teatern här hemma kreerade Zolas
storslaget mörka » Thérèse Raquin».
Efter denna tid af mindre forceradt arbete
inträdde fru Engelbrecht från och med detta
spelår vid den Svenska teatern med fast en-
gagement. Och vi stå då inför, hvad hon
senast skänkt, de friskaste minnena af hennes
artistskap. Det är intet tvifvel, att hon med
sina senaste prestationer just nått detsammas
högsta punkt, att hon nu står inför oss som
vår för närvarande kanske förnämsta tragédienne.
Vi förgäta ej Olga Eàhræus ; men hon har,
åtminstone för det närvarande, trädt tillbaka
till det enskilda lifvets ro.
Vi hafva allt efter hvartannat haft glädjen
att under den pågående säsongen dröja vid de
fullödiga skapelser, Anna Lisa Hwasser-Engel-
brecht senast bjudit oss, och vilja därför ej
på nytt inlåta oss i detaljer, som endast skulle
innebära ett upprepande. Vi kunna endast
lyckönska Edith Mühlbergs, Hedda Gablers,
Maria Stuarts framställarinna till de segrar,
hon redan vunnit, till de oöfverskådliga, som
förestå. Ty helt visst måste framtiden bära
rika håfvor i sitt sköte för en konst, vid så
unga år mognad, för ett arbete, prägladt af så
upphöjd entusiasm och brinnande nit, för en
inspiration, sprungen ut från en fond af rikaste
personliga begåfning.
J. N—g.
J£L
Hovisen.
Kvitt från topp till tå, en ros i håret
och så en Iröstagraff med äkta pär-
lor i —
Så spates hon, en np novis for året,
som vigdes in i stora världens mpsteri.
jBlott då och då en llixtsnall liten flamma
ur hennes vackra ögon trängde som i smpg.
Vylen märktes den — hon dolde sig hos
mamma,
liksom ett uppskrämdt larn — naiv än, skpgg
och llpg.
jEn vals. — 2lon föreföll mig nästan sväfva
i okänd rpmd, halft somnamlulisk, hän-
rpckt pr.
VLär den var slut, den lilla märktes läfva,
som npss lefriad ur ett sällsamt äfventpr.
’üch när hon talte— ack, hvad var att säga!
VffUt var så nptt, det kavaljerens samtal
ljöd.
jtion hvarje ord på guldvikt tpcktes väga,
rädd för att släppa fram en gnista ens af
glöd.
jdon fick ej ge sig hän. — jtLon måste dölja,
hur larnsligt glad, hur ljuft ledårad dock
hon var,
och hade än ej lärt att fintligt hölja
sitt varma känslosvall uti pikanta svar.
djch så hon glömdes lort. — jBeundrarringen
lief trött att jaga denna ängsligt skpgga
hind . . .
~öch dock — hur var hon skön och vän
som ingen,
när längtans tår gled tpst på rosig larna-
kind !
jDu lilla fc — din tår da kunnat spara;
visst får du nog en gäng af dans och sin-
nesrus!
ÖMen då skall kanske ej din drömvärld
vara,
som nu, en fridlpst lustgård, full af doft
och ljus!
Octavio Beer.
Friska barnkamrar.
a
tt det rum, som är afsedt för barnen i
familjen, bör vara stort och luftigt, ja
det bästa i våningen, att det ej skall hållas
afstängdt från de öfriga och att barnen ej
böra om dagarne vistas i samma rum, som
tjänar dem till sofkammare — detta har un-
der de senare åren alltmera bestämdt fordrats
af herrar läkare. Och naturligtvis med full
rätt. Men nu är det tyvärr så, att bygg-
herrarne i allmänhet kommit på efterkälken
med »den stora och luftiga barnkammaren».
Så som flertalet bostäder i hufvudstaden blif-
vit inredda, är det helt enkelt en omöjlighet
att åt barnen öfverlemna det största och bästa
rummet i våningén, och i de flesta familjer
måste man därför nöja sig med en till utrym-
met ganska begränsad barnkammare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
