Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 IDUN
per, som vid hans uppträdande härslädes för åt-
skilliga år sedan förskaffade honom hela den mu-
sikaliska publikens beundran och sympatier, frarm
trädde nu om möjligt i ännu högre grad. Ett så
fint och själfullt spel, som kännetecknade utföran-
det af Mendelssohns välbekanta violinkonsert, torde
näppeligen kunna öfverträffas. Och att hr Sauret
äfven är en mästare i det rent tekniska hade han
tillfälle visa särskildt i »Souvenir de Moscau»,
komponerad af honom själf. Redan vid sitt första
inträde mottogs konstnären af en ihållande bifalls-
storm, som sedermera efter hvarje utfördt num-
mer blef ännu intensivare.
Hr Sauret uppträder ånyo i afton, då Filharmo-
niska symfoniorkestern gifver sin sista abonne-
mentskonsert för säsongen.
Musikföreningen utför lördagen den 18 dennes i
Östermalms kyrka Mendelssohns världsberömda,
här förut aldrig i dess helhet hörda oratorium
»Paulus». Titelpartiet sjunges af hr Salomon
Smith.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
35ilha 35infit.
ä ’ ’Forts.)
J
y^ertarelli var djupt olycklig. Han försökte
I g bota sig genom att resa bort, han tvin-
v/ gade sig att endast sällan aflägga visit
I* hos Grays; men intet hjälpte — — — —
Elena var ju ändå öfverallt med honom — hen-
nes bild var i hans hjärta, och hennes kling-
ande skratt tonade alltjämt i hans öron.
Förintad vände han sig slutligen till sin älska-
des moder, och till hans öfversvallande glädje
fann den förståndiga frun ingenting orimligt i ett
giftermål, ingånget emellan en man af hans ålder
och en flicka så ung som Elena.
»Men, mrs Gray,» hade bankiren klenmodigt
invändt, »bar ni fullt besinnat, huru stor skil-
naden i ålder verkligen är — jag är snart en
gubbe, då er dotter däremot ännu är nästan ett
barn?»
»Utjämnar då ej kärleken allt?» hade mrs Gray
svarat, hvarpå bankiren ifrigt sport:
»Men är det möjligt, att Elena kan älska mig
— älska mig tillräckligt för att vilja bli min
hustru?»
»Fråga henne, det är ju det enklaste. Såvida
den moderliga instinkten ej bedrar mig, har hon
er kär, ja, långt kärare, än hon kanske i sin
barnsliga oskuld ännu fattar. Har ni för resten
ej själf observerat de glänsande blickar, hvarmed
hon alltid helsar er välkommen, och har ni al-
drig lagt märke till det spända intresse, hvarmed
hon lyssnar till edra ord?»
»Gifve Gud, att ni har rätt!» hade Bertarelli
då utropat, under det att han med den mest stor-
mande tacksamhet tryckt mrs Grays hand till sina
läppar.
Här blir den resandes tankegång tvärt afbruten
genom signalpipans skarpa hvissling, som i den
tysta natten på det obehagligaste sätt berör ban-
kirens öfverretade nerver.
Genom vagnarne ilar därpå en skakning, och
tåget står stilla, dörrar slängas upp och konduk-
törerna ropa:
»Capua, Capua !»
»Ha vi då ej kommit längre?» undrar Bertarelli.
Det tyckes honom en hel evighet, sedan han
for ifrån Neapel. Han har ju i tankarne redan
genomlefvat mer än hälften af en vanlig mans-
ålder.
Hur långt har han då egentligen nått? Jo, det
är sannt, till det ögonblick, dä han med sydlän-
dingens glödande vältalighet tolkar sin kärlek för
Elena, som därvid djupt rodnat och röjt den älsk-
ligaste förvirring.
Hon var öfver all beskrifning skön med sitt
guldblonda, vågiga hår, som omslöt det välfor-
made lilla hufvudet, och med sina stora blå ögon,
hvilka så trofast blickade upp till honom, fulla
af ljufva löften, medan ett frimodigt och gladt
»ja» hade ljudit likt en härlig musik i den ifrigt
lyssnandes öron.
Bankiren hade haft svårt att lägga band på sitt
jubel.
Var det möjligt, att han hade uppnått den svind-
lande lycka, som han så länge hade ansett för
blott en hägring?
Elena skulle då bli hans, hans egen lilla
hustru 1
Månne han ej stod under inflytelsen af en här-
lig dröm, ur hvilken han skulle uppvakna till en
nykter verklighet för att se alla de skimrande
luftslotten ramla ?
Bertarelli tycker sig ej mer vandra på denna
jorden, ty den lott, som blifvit honom till del,
synes honom alltför himmelsk. Och han går ofta
omkring liksom under trycket af ett rus och är
isynnerhet utom sig af hänryckning den dag, då
han efter den katolska, den borgerliga och den
reformerta vigselns slut ändtligen för sin brud
långt, långt bort till en af de mest undangömda de-
lar, han kunnat uppspåra emellan de höga schweit-
zerbergen, där de nygifta tillbringade sin smek-
månad, och hvarifrän de återvände till Neapel,
fast öfvertygade om, att ett sällare äkta par än
de funnes ej på hela jordklotet.
Ja, de voro öfver all beskrifning lyckliga, ända
till dess en dag sorgen trädde fram för att på-
minna dem, att på jorden gifves ingen ogrumlad
njutning.
Mrs Gray insjuknade, och läkaren förklarade
strax det onda obotligt. Länge redan, fastän af
ingen anad, hade en smygande sjukdom tärt på
den, allt sedan mannens död, klena kvinnans
sköra lifstråd.
Makarne vakade natt och dag vid den dyrkade
moderns sida, och under smärtans lenande och
höjande inflytande tilltog deras kärlek ytterligare
i djup och styrka.
När slutligen mrs Gray i Elenas armar utan-
dats den sista sucken, kastade sig den unga frun
till mannens bröst för^ att där gömma sitt tår-
dränkta ansikte, och då förstod han, att nu var
hon hans, helt och odeladt.
Den tolfåriga Lizzi blef naturligtvis makarnas
arfvedel. Bankiren hade lofvat den döende mo-
dern att sörja för och vaka öfver henne, sam-
vetsgrannt som en far.
Men en spädare varelse skulle snart också taga
det unga parets tankar i anspråk : en liten dotter,
som Bertarelli, till den unga moderns dagliga för-
skräckelse, näsian tycktes vilja ta lifvet af genom
sina häftiga smekningar och kyssar.
Ja, bankiren är nära nog narraklig i sin gräns-
lösa kärlek till den lilla, som han obetingadt an-
ser för ett underbarn.
Den ena timmen efter den andra tillbringar han
i barnkammaren, där han ofta roar Elena med
att upptäcka både möjliga och omöjliga likheter
emellan mer och dotter. De disputera^ nu jämnt
öfver den lillas utseende, ty bankiren påstår hård-
nackadt, att hon blir hustruns trogna afbild, då
däremot Elena hos henne finner faderns anlets-
drag.
En dag — ack, huru lifligt Bertarelli nu minns
det — rusar den unga frun andlös in på kon-
toret och ber sin man strax följa med upp i barn-
kammaren.
Förskräckt, undrande hvad som månde slå på,
gick han med Elena, som brådskande drog ho-
nom bort till vaggan och löste mössan från bar-
nets hufvud, å hvilket visade sig ett fint mörkt
hår.
»Ser du,» hade hon därvid triumferande utro-
pat, »flickan kommer ändå att likna dig! Hen-
nes hår är snart lika svart som ditt eget.»
Modern lyfte därvid upp barnet och höll dess
lilla hufvud tätt intill faderns.
Bertarelli hade just ingenting svarat, ty han
hade försjunkit i stum beundran.
Huru skön var hon ej, den unga modern, själf
nästan ännu ett barn ! Med den lilla på armen
bildade hon en grupp, värdig att fästas på duken
af den störste målares pensel. Man skulle ej
kunnat uppleta en mera tilltalande modell till en
helig madonnabild.
Då senare om aftonen makarne åter började
att samspråka om barnets hårfärg, gjorde ban-
kiren sin fru uppmärksam på de hvita strimmor,
hvilka nu här och där blänkte i hans eget, förut
så korpsvarta hår.
»Stackars, stackars min Elena,» hade han då
sorgset sagt till henne, »nu har du snart en all-
deles hvithårig man. Blott du ej kommer att
ångra ditt giftermål! Är det väl möjligt, att du
kan hålla af en gammal gråhårig gubbe?»
Då hade hon ömt smekt och kysst honom, lik-
som om hon därigenom önskat bortjaga hvarje
vemodig känsla, som väckts till lif af tanken på
den med stormsteg sig närmande ålderdomen.
»Du enfaldige man, som kan tänka på något
sådant!» hade hon därvid skämtsamt utropat,
hvarpå hon hon helt allvarligt tillagt: »Tror du
då verkligen, att min kärlek är så ytlig och barns-
1891
lig, att några hvita hårstrån kunna jaga den på
flykten. Förstår du ej, att jag älskar dig så varmt
och innerligt, att ingenting förmår rubba min till-
gifvenhet? Ja, blefve du än döf och blind, kopp-
ärrig eller lam, jag skulle ändå hålla af dig —
kanske ännu innerligare än nu! Men jag begri-
per ej, hvarifrån du får dessa orimliga idéer; du,
min egen älskling, som ej endast är den bäste,
utan äfven den vackraste man i hela Neapel!»
Ja, fru Elena hade rätt i, att bankiren Berta-
relli både hvad hans inre och yttre personlighet
beträffar, hörde till de män, hvilka det är förun-
nadt att vinna och äfven bevara on kvinnas kär-
lek. Hans höga, manliga figur verkade impone-
rande, de stora, mörkbruna ögonen med sitt goda,
trofasta och ofta äfven veka uttryck ingåfvo sym-
pati, och den välformade munnen med de ännu
friska tänderna krusades understundom af ett så
soligt och skälmskt leende, att den tycktes — sä
menade åtminstone fru Elena — särskildt inbjuda
till kyssar. Håret var tjockt, med ett ledigt fall
vid tinningarna. Bertarellis sätt var lugnt och
särdeles behagligt, paradt med en stor förbindlig-
het, denna sista dock utan den ringaste till-
stymmelse af det kryperi, som brukar utmärka
personer, hvilka jaga efter popularitet.
Mången gång upprepades makarnas gnabb öfver
liten Marys utseende, ända till dess det fina,
mörka hår, som först hade betäckt barnets huf-
vud, lemnar plats för en hel mängd små, ljusa
lockar.
»Min kloke man hade rätt häri såsom i allting
annat!» hade då under smekningar den unga frun
villigt medgifvit.
Och så förgå flere år, obeskrifligt sälla.
Men finnes det väl en varaktig lycka på jorden?
Nej, just när människan känner sig riktigt
nöjd, bör hon, såsom det hette under den gamla
hedentiden, rädas de afundsjuka gudarnes vrede.
Bertarellis blåa himmel skall förmörkas, och
ur de svarta ovädersmolnen skola slungas blix-
tar, som komma att förödande härja hans lust-
gård.
Lizzi är vuxen och har blifvit en utomordent-
ligt täck flicka. Mången beundrande blick följer
henne, när hon vid systerns sida vandrar genom
den till trängsel fyllda Toledogatan eller prome-
nerar i Willa Reales skuggrika alléer. Det är då
en fråga, som ingalunda är lätt att afgöra, bvii-
ken af de två damerna skönhetspriset egentligen
bör tillfalla, antingen den ståtliga, ljusblonda un-
ga frun eller den mörkhyade, fint byggda flickan,
hvars stora, bruna’ gazellögon ■ svärmiskt blicka
omkring sig.
Elena har alltid utmärkt sig för ett klart, ovan-
ligt praktiskt förstånd. Lizzis lynne blir däremot
allt mera blidt, ja en smula sentimentalt. Isyn-
nerhet framträder detta, sedan hon fattat tycke
för Ereole del Grosse, sonen till en af Bertarellis
affärsvänner, den gamle advokaten, om hvilken
det allmänt glunkas, att han förmår göra svart
till hvitt, äfvensom att han, när han sa vill, tyd-
ligt bevisar, det månen rakt icke är något annat
än en väldig gul ost, dömd att evigt sväfva i
rymden.
Nämnde sluge herre hade klokt beräknat de
fördelar, som stodo att vinna genom en förbin-
delse med det välrenommerade bankirhuset. Han
inställer sig därför en dag på Bertarellis kontor
med förslaget att kombinera, som man säger i
Italien, ett giftermål emellan sonen Ereole och
den unga Lizzi Gray, om hvilken det förljöds
man och man emellan, att hon hade att vänta
en betydlig hemgift af den rike svågern.
Men bankiren är icke hågad för advokatens
planer. Han vill, att Lizzi själf skall fritt göra
sitt val, och, ju längre det dröjer, upplyser
han del Grosse, desto kärare för honom och han
hustru.
Dock, vår advokat låter ej så lätt afspisa sig.
Han plägar kunna drifva sin vilja igenom. Så
äfven nu, ty inom kort beviljar bankiren hans
son rättighet att obehindradt söka vinna Lizzi
Grays hjärta och hand.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Prinsessan Louise af Danmark. (Med porträtt.) — En
mörk fläck, af Ave. — Till ungmor ; poem af Daniel Fallström.
— Våra hem och deras möblering; af Cecilia Wcern. Bosätt-
ningen. — Våra släktregister; af O. S. — En gammal dans-
fru ; af S:t Germain. (Med porträtt.) — Modern erotik ;
några bagateller i ett vidlyftigt ämne, af Alvar Arfividsson
Ili: Det gamla, evigt unga. — En afton i Kvinnoklubben; af
J. N—g. — Något om tidsindelning ; af Hanna Kamke. —
Enhvar sin egen paraplymakare ; prisbel. svar å frågan L,
af Xandra J. (Med illustr.) — Förgyllning och bronsering; af
E. B. — Smänotiser från kvinnovärlden. — I elfte timmen.
— Teater och musik. — Loretos madonna; en skildring från
Italien, för Idun af Hilda Hintxe. (Forts.)
stgf- De smycken som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
