Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 I DUN îfiôi
A*.*.***.*.*.*.**.*.*.*,*.*.*.*.**.***.*.**.*.*.*.**.*.*.*.*.***.*.**.***.*.*.*.*.*.*.**.*.***.*.**.*.**.****.**.*.*.**.*.*.**.**.*.*.*.*.*******,ÉÉ*£
Att vara lycklig är icke att ega mycket, utan att hoppas och älska mycket.
DE DaMMENAIS.
Den 28 maj 1852 skänkte fru Miltopée
sin man en dotter, som i dopet erhöll nam-
nen Velly Amalia Louise, men i det dagliga
lifvet kallades endast Velly.
I det enkla läkarehemmet i Eksjö växte
unga Velly upp, den lifligaste i hela syskon-
ringen. Hon hade af naturen blifvit rikt
begåfvad, och hon visade sig redan tidigt
ega en snabb uppfattningsförmåga, en lifligt
arbetande fantasi och ett varmt kännande
hjärta. Hon säg med beundran upp till sin
älskade fader och hans ädla lifsgärning, och
redan frän unga år slog den föresatsen rot
hos henne, att hon borde vandra i hans fot-
spår, samt också efter förmåga blifva en vän
för de lidande.
Denna unga entusiastiska kvinna, som både
på fädernet och mödernet hade krigarblod i
sina ådror, brann af ifver att ställa sig i de-
ras led, som kämpade mot lidande, mot nöd
och mot elände. Men denna själens liflighet,
denna hänförelse att också i sin mån kunna
verka något ädelt och godt i lifvet motsva-
rades ej af kroppens krafter. Hela lif-
vet blef för Velly en strid mellan själ och
kropp, en strid, till största delen kämpad i
det tysta, och i hvilken andens kraft under
långa år segrade öfver kroppens svaghet.
Midt i det småländska höglandet vid den
järnväg, som förbinder det lifskraftiga Hvet-
landa med Säfsjö station vid stambanan, lig-
ger Lannaskede helsobrunn. Själfva brunns-
orten är belägen på en sandig höjd, vid hvars
fot den måleriska Emån ormar fram i sir-
liga bukter. Rundt omkring omgifves brunns-
orten af höjder och terpentindoftande barr-
skogar. Det är midt i det karga Småland
ett ställe af underbar skönhet, ett ställe, som
synes af försynen liksom danadt till sommar-
vistelse för de sjukliga, som fjärran från
världslifvets buller och stoj vilja återhemta
krafter, fylla sina lungor med skogarnes lä-
kande ångor och vinna styrka genom det
järnhaltiga brunnsvattnet, som står ungefär
på samma nivå som Porlavattnet.
Lannaskede brann har ett i den småländ-
ska bygdens traditioner vida bekant namn;
och en viss söndag hvarje sommar samman-
strömmar ännu i dag traktens ungdom till
brunnen. Då utvecklar sig i skogsbackarne,
där den ljufva linnean sänder välluktsångor,
ett egendomligt folklif, öfver hvilket den nu-
tida religiösa stämning, som genomgår trak-
ten, trycker en egendomlig prägel, där lifs-
lusten dämpas vid ljudet af andliga sånger;
då kuttra i gömslena kring Lannaskede ung-
domliga par öfverallt, och ömma band kny-
tas för hela lifvet.
Sedan år 1852 verkade doktor Miltopée
såsom intendent vid Lannaskede brunn, och
hvarje sommar samlades täta skaror af sjuk-
lingar för att söka hans hjälp. Här till-
bragte unga fröken Velly hvarje sommar, och
här fick hennes ifver att hjälpa rika tillfäl-
len till handling.
Det säges, att ordet Miltopa, hvarifrån
släkten har sitt namn, är en till hälften gre-
kisk öfversättning af ett finskt ord, som be-
tyder »rödhufvan» eller »gulhufvan». Om
till detta namn ligger någon faktisk verklig-
het såsom grund, så häfdade fröken Velly i
detta afseende i rikt mått släktens traditio-
ner. Hennes fint skurna drag, som lifvades
af ett par af godhet strålande ögon af vår-
himmelens färg, skuggades af en ymnighet af
ljusa lockar af sällsynt skönhet, mjuka som
silke och skiftande mellan rödblondt och gult
i en färg, som med skäl kunde sägas erinra
om guldets. När den unga smärta kvinnan
med de guldgula lockarne fladdrande för som-
marens barrdoftfyllda vindar och klädd i ljus
dräkt med lätta, snabba steg ilade fram un-
der de skuggiga gångarne vid Lannaskede,
skyndade från sjukbädd till sjukbädd, öfver-
allt hjälpande och tröstande, ömsande för-
band och med sin ungdomsfriska röst ingju-
tande i den plågade sjuklingens barm liksom
en fläkt af nytt lif och hopp, då syntes hon
alla liksom en ljusets hulda stridsmö, och många
i tysthet framkallade välsignelser följde den
unga sjuksköterskans outtröttliga fjät.
Under sina sista år hade doktor Miltopée
som assistent vid brunnen antagit en ung lä-
kare, doktor Velander, som under flere år blef
Miltopées medhjälpare och af honom invig-
des i den praktiska läkarkonstens mysterier
och framför allt i behandlingen af ögonsjuk-
domar. Slutligen år 1879, i förtid utsliten
af det oerhörda arbetet, slumrade doktor Mil-
topée in i den eviga hvilan. Det blef en
sorg öfver hela bygden, när underrättelsen
om den älskade läkarens död hann fram. I
högstämda ordalag besjöng en vän hans ädla
lifsarbete :
Mannen med det stora hjärtat, med det rena ni-
tets glöd,
han, som tusen dödar kufvat, ligger själf omsider
död.
Troget var hans lifs arbete: dag och natt med
döden höll
han en strid för andras räkning, tills han själf
för lien föll .. .
Året efter fadrens död vigdes fröken Velly
vid doktor Velander. Bröllopet stod på
det älskade Lannaskede, där doktor Velan-
der öfvertog intendentskapet efter sin berömde
lärare och vän.
Såsom maka till en läkare fick Velly till-
fälle att fortsätta sitt arbete i den lidande
mänsklighetens tjänst. Hon blef sin mans
nitiske och trogne assistent. Vid hvarje mot-
tagning var hon närvarande, hjälpte till med
insprutningar i ögon eller öron, lade om för-
band, hade för alla en vacker blick, ett varmt
leende och ett tröstande, uppmuntrande ord.
Doktor Velander med maka bosatte sig i Jön-
köping, där han särskildt såsom skicklig ögon-
läkare och ovanligt begåfvad hypnotisör för-
värfvat vackert rykte och en stor praktik.
Här inrättade han en privat ögonklinik, och
det var hans makas största glädje att få
sköta om dessa patienter och dagligdags se
till dem.
Tecknaren af denna enkla lefnadsskildring
kom händelsevis en gång att närvara, då
doktor Velander å nämnda ögonklinik opere-
rade en folkskollärare för gråa starren. Jag
kunde ej annat än beundra doktorns kvinliga
assistent vid detta tillfälle. Alla knifvaroch
instrument rengjorde hon i desinficierande vät-
ska, allt under det att hon intalade mod och
kraft hos den af oro skälfvande patienten;
och när läkaren, efter verkställd kokain-insprut-
ning i ögat, öppnade detta samt med en liten
sked slefvade ut det gråa, ogenomskinliga
ämne, som hindrade ljuset att träffa synnerven,
då stod den varmhjärtade kvinnan, kring
hvars hvita panna det guldglänsande håret
flöt i middagssolens brand som en gloria, vid
patientens sida, och hennes trofasta blick göt
kraft i hans sinne, och hennes mjuka händer
tryckte hans, meddelande patienten liksom en
fläkt af hennes egen lifsvärme. När opera-
tionen var slut, var det hennes fina, lena
händer, som förband patienten. På så sätt
stod hon dagligdags såsom en ljuf och kär-
leksfull barmhertighetssyster vid en lidandes
sida.
I egenskap af hypnotisör har doktor Ve-
lander fått emottaga flere patienter, hvilkas
sjukdom fordrar en lika mycket moralisk som
fysisk vård. Vi erinra endast om dessa al-
koholismens olyckliga offer, som i den hyp-
notiska behandlingen funnit en kraftig hjälp
i striden mot ett olyckligt begär. I sådana
fall var fru Velanders grannlaga, kvinliga
deltagande af oskattbart värde, och umgänget
med denna fint bildade och känsliga kvinna
var för sjuklingen af stor moralisk betydelse.
Hon förvarade som en dyrbar egendom flere
bref, i hvilka en från dryckenskapens ok be-
friad familjefader för henne utgjuter ett öf-
verfullt hjärtas tacksamhet för att hafva blif-
vit återvunnen för hemmet, för de sina, för
lifvet.
Så snart sommarens milda vindar började
blåsa öfver blånande Vettervågor, längtade
emellertid fru Velander till sitt kära Lanna-
skede, där hon genom sin energi gick ord-
nande fram öfverallt, sörjande för bostädernas
anordningar, vakande öfver linneförråået samt
lifvande och muntrande den stora krets af
sjuklingar, hvars soliga medelpunkt hon allt-
jämt var.
Såsom ordförande i föreningen inom länet
för de blindas väl, fick hon tillfälle att ut-
öfva rika kärlekstjänster mot den klass af
olyckliga, för hvilka hennes hjärta särskildt
stod öppet.
Den af en sin egen inre eld förtärda kvin-
nan ville ej veta af någon hvila. När hon
ej arbetade som »läkare», sysselsatte hon sig
gärna med litterära sysselsättningar, för hvilka
hon af modern ärft stor böjelse. Hon var
särskildt en varm vän af »Idun», som man
alltid fann å hennes bord, och hon älskade
att följa med företeelserna inom den nyaste
litteraturen, hvilken hon omfattade med lifligt
intresse, ehuru hon ej kunde sympatisera med
dess öfverdrifter.
Vid faderns död hade den ofvan nämnde
vännen bland annat kvädit:
Vetenskapens klara fackla, buren högt i lifvets nöd,
fick alltjämt förnyad näring af hans inre andes glöd,
Denna glöd var mänskovännens, ynglingens, om du
så vill,
ty en skatt af evig ungdom hörer vissa själar till.
Denna nitets varma låga blef hans eget Fenix-bål.
Att för andra själf sig offra — hvilket högt, heroiskt
mål !
Hvad här sjunges om fadern, kan med
ännu större sanning sägas om dottern. Den
ständiga striden mellan ande och kropp, mel-
lan öfversvallande nit och tärda krafter blef
äfven dotterns Fenix-bål. I förtid bruten af
ett plågsamt lidande, lades hon den 19 sist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
