Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 131
med starkt krusad lugg, talade dämpadt om
sitt svärmeri för Budda; ock en tjugusjuärig
tjänsteman, med antydan till månstrimmor
öfver hjässan, höll en liten afhandling om
det berättigade i lifsledan.
Ingen enda menade allvarsamt, men det
hela gaf stämning och tillfällen att göra sig
intressant genom att yttra djärfva ord med
vekt tonfall och veka ord med ironiska axel-
ryckningar. Och så gaf denna konversation
tillika ett behagligt vemodigt skimmer åt hela
tillställningen, hvilken egentligen var en af-
skedsfest för Laura.
Kanske också att det var hon, som, dä
herrarne ändtligen kommo, anslog denna »in
i det dunkla, det mystiska och gräsliga dall-
rande ton», hvilken alla hvar för sig tyst
erkände som falsk; kanske det var en af de
unge männen, som först började att kokettera
med själfmordet och de öfriga styggelserna.
Men säkert är, att Laura hela aftonen igenom
lyckades utgöra medelpunkten för den all-
männa uppmärksamheten, ty ingen var då
som hon i stånd att tala med nedlåtande
ringaktning om lifvet och dess mål.
Herrarne beundrade hennes djärfhet och
»fördomsfria tankegång», de yngsta flickorna
i sällskapet beslöto hvar för sig att framdeles
taga henne till mönster; Lauras jämnåriga
flickbekanta sökte täfia med henne; alla, alla
visste att det hela var en ny lek.
Ock så skildes ungdomsflocken åt, när den
nya dagens andra timme lemnade en sista
anledning att skämta öfver graf, död och
spöken.
Laura hade lemnat staden och sin mors
lilla hem, där blott arbete gafs för en yngre
syster; morbrodern hade erbjudit Laura en
husmodersplats hos sig, ty han hade nyss
blifvit enkling och hans döttrar voro knap-
past vuxna.
Det var ett tämligen stort hushåll, som
häradshöfding Persson öfverlemnade i sin
systerdotters vård, och han var själf en arbe-
tets och ordningens man.
Laura hade längtat efter att utbyta stads-
lifvet mot detta vistande på landet. Hon
hade så ofta sagt, att hon kunde stadens alla
nöjen utantill, och hennes håg törstade efter
något nytt. Och så kom hon här in i en
kretsgång af sysslor och göromål i ett hem,
där arbete tycktes vara en oskrifven lag för
alla, och där ingen tycktes anse hennes hus-
moderliga bestyr för mera än en enkel plikt.
Laura hade öfvertagit husmoderskallet med
samma känslor, som hon förr hos modesöm-
merskan profvade en hatt, med tyst vilkor
att få kasta bestyret från sig, när det’ ej
längre roade henne. Men nu hade den lång-
variga afvecklingen af hennes afiidne fars
trassliga affärsställning med omutliga siffror
visat henne, att hon hädanefter måste arbeta
för sin utkomst.
Hvilket lif! Kunde detta väl i det hela
kallas att lefva?
Huru många gånger hon under dessa tre
sist förflutna månaderna gjort sig denna fråga
och tänkt på den där afskedstillställningen
för henne, viste hon ej; men hon var med-
veten om, att hon fått vana att i tankarne
leka med döden, när arbetet gjort hennes unga
lemmar trötta. Det var för henne som att
gå in i en lönkammare, dit ingen kunde följa
henne, icke den barske morbroderns pröfvande
blick, icke kusinernas bullrande lekar eller
tjänstfolkets odrägliga frågor och anspråk på
hennes tid och omsorger.
IDUN
Hon brukade föreställa sig, hvad den och
den af heunes många bekanta skulle säga,
om de finge höra, att hon — hela staden,
orten, hela landet, ja hela skandinaviska
halfön skulle hon kunua tvinga att tala om
en ung, bildad flicka, som rest mycket i ut-
landet med sin far, hade nu plötsligt —
Hon tyckte sig höra, hur man undrade
öfver orsaken, och stundom satte hon sig ned
och skref breffragment, gåtfulla, intressanta,
djupsinniga brefbitar, som sågo ut som om
de voro till hälften sönderrifna. Här och där
antyddes, att lifsledan gripit en ädel, fin-
strängad själ. —
Nu satt hon vid sitt fönster och stirrade
ut i den månklara natten. Det var midt i
den brådaste kornhösten, hushållet hade för
tillfället blifvit ökadt med tre karlar och två
»höstpigor», och dessutom hade häradshöfdiu-
gen utkommenderat en af kökspigorna till
höstarbetet och sagt, att Laura och bans egna
döttrar måste hjälpas åt vid matens tillredning.
Var detta att lefva?
Var i det hela taget lifvet värdt all den
möda det kostade?
Hur trött hade hon ej känt sig i Berlin,
London och Paris, och hur grymt hade ej
Eiffeltornet svikit hennes föreställning! —
Och i hemmet hos modern: beräkningar
på öret, försakelser; friare, som bjudit henne
utsikter till ett lif i träldom och släp; män
med torftiga inkomster. — En af dem hette
Persson, liksom morbrodern. — Nej tack!
Kärlek — ja bevars, om man bara sluppe
bojan. Hon hade ingen smak för att sitta
som en kycklinghöna med en kull ungar. —
Firad! — Å ja, det hade varit roligt; men
nu, just i dag, hade morbrodern sträft påmint
henne om hennes tjugusex år, och att hon »ej
skulle bete sig som en barnunge.» Och detta
hade notarien hört och dragit på munnen
därvid. —
Han skulle dock få se, att hon varit nå-
got mera än han trott. —
Hon sprang upp, ref af sig nattröjan och
iklädde sig en rosenfärgad klädning. — En
hvit balklädning hade hon, men hon var för
nobel till att imitera någon. — Utanför fönst-
ret blommade skära rosor och höga hvita
liljor; det var lätt att böja sig ut och plocka
så många som behöfdes till håret och bröst-
buketten samt några att lägga på hufvudkud-
den. —
Så ja. — Skall man någonsin förr ha sett
en så skön dödsbrud som den, hvilken nu
blickar in i spegeln och ser sin bild? —
Nu blott några rader till min mor och
syster, rader som skola gå igenom hela den
skandinaviska tidningspressen. — Det blir
kanske svårt för mamma och Ida, men för
min skull kommer man att visa dem en stor
uppmärksamhet. —
Men om där äfven skulle vara sanuing i
det, som predikas om ett annat lif? Kanske,
men i hvarje fall rådde hon ej för, att hon
blifvit skapad och fått en så fin organisation,
att ingenting på jorden kunde tillfredsställa
hennes efter skönhet och njutning törstande
själ. —
Döden! Ett hemskt, ohyggligt ord! Hvar-
för ej kalla honom frihetens genius? Hon måste
söka oibehålla denna föreställning, på det hen-
nes ansikte och min måtte komma att uttrycka
lugn och glädje. •— Bara hjärtat ej ville fort-
fara att slå så våldsamt och den rysliga huf-
vudvärken sätta till!
Så, nu är rummet, brefven, blommorna i
ordning. — Hvad den hvita bädden med sina
doftande rosor och liljor såg skön ut, och
hvad hon var trött, lifstrött; gripen af lifs-
ledan !
Ofvan på det lilla täcket skulle hon bli
funnen liggande, ljuft slumrande; den rosen
färgade kjolen något utanför bädden, den ena
fotspetsen med den lilla sidenskon framskym-
tande under kjolens fåll. — O, denna lifs-
trötthet! — Tjugusex år: ungdomen förliden,
ålderdom, skrynklor, hushållssläp. —
Välkommen, o nirvana!
Opiumflaskan, »dold likt ormen under ro-
sor» i jardinieren på bordet invid sängen, sat-
tes till läpparne och tömdes.
Fyra nya tända stearinljus bestrålade scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
