Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
1891
I DU N
dan den liemska skräcken i förslå scenen omtöck-
nade barnet.
Det största intresset tilldrager sig ovilkorligen
den unge framställaren af André Leroyers parti
Ernst Engborg, som gör sin sak öfverraskande väl.
Det barnsligt trohjärtade spelet i slutscenerna är i
synnerhet af rent gripande verkan. Hr Olssons
Henri Fabreuil träder en till mötes med sympatisk
måttfullhet, och hr Engelbrecht ger åt ïbofven» Cla-
vorgon en god och ganska trovärdig karaktäristik.
»Varulfven» kan liksom »Kumlander» kännetecknas
som ett uteslutande folkskådespel, men star som sa-
dant dock afgjordt vida under det senast nämnda,
utan att vi dock därför vilja säga, att det på något vis
innehåller något moraliskt tvifvelaktigt, da ju brot-
tet vederbörligen strailas och dygden far sin belö-
ning. Det är för mycket af sensation och för litet
af naturlig omedelbar moral uti det — däri ligger
bristen.
Vasateafern. Utom allt tvifvel är »Lille hertigen»
såväl till musikens som till librettons värde en af de
bästa och mest underhållande operetter, som här
hemma gifvits. Dess stadgade popularitet är således
väl förtjänt och bekräftas granneligeu af den fram-
gång, med hvilken den tid emellan förts fram i nya
repriser. Det är blott ett par år sedan vi påVasa-
teatern helsade Anna Petterson i hertig de Parthe-
nays gestalt; nu lockar fru Hjortbergs af öfverdådig
dramatisk och musikalisk hurtighet och schwung
präglade framställning hvarje afton goda hus. Fröken
Ekström är en intagande liten hertiginna, och hr
Lundahl skämmer ingalunda bort Vynaigres tack-
samma parti. Fru Stenfelts gedigna musikaliska ta-
lang gör sig angenämt gällande i scenerna inom
klosterpensionen ; särskildt går den bekanta do-re-mi-
kören under hennes ledning med en kläm, som al-
drig förfelat att taga applåd inför öppen ridå. Ope-
retten i sin helhet föres i den nuvarande dräkten
med bästa sammanhållning och fart öfver tiljan,
hvadan en afton i »Lille hertigens» sällskap ej bör
kunna förefalla någon annat än högst angenäm.
Musikföreningen gaf smn bekant i lördags Men-
delssohns härliga oratorium »Paulus» inför en pu-
blik, som alldeles fyllde Östermalms kyrka. Det
storslagna tonverket med sina många vackra körer
förfelade ej att göra ett djupt intryck. Dessa körer,
som utgöra den viktigaste beståndsdelen i oratoriet,
gingo också på det hela taget förträffligt. Bland
solisterna stod hr Salomon Smith (Paulus) långt framom
alla de öfriga. Hofkapellet, förstärkt, skötte sig syn-
nerligen förtjänstfullt. Detta oratorium torde hafva
goda utsikter att varda nästan lika så populärt som
»Skapelsen».
Sista kammarmusiksoarén för säsongen gafs i sön-
dags inför en ganska talrik publik, hvars. lifliga
applåder säkerligen kunde uppfattas som ett hjärtligt
tack till de unga soarégifvarne för de synnerligen
angenäma och njutningsrika aftnar, de under den
nu snart slutade säsongen beredt älskarne af god
och gedigen kammarmusik här i hufvudstaden. Ut-
förandet af programmets olika nummer var synner-
ligen godt.
Filharmoniska sällskapet gifver sin tredje abonne-
mentskonsert måndagen den 27 dennes, hvarvid
utföres »Jephta och hans dotter» af A. Jensen,
»Phaeton», en berömd orkestermälning af Saint-Saëns
samt Griegs vackra scener ur »Olav Trygvason».
Sångsällskapet 0. D. från Upsala gifver mâtiné i
Musikaliska akademien om söndag under anförande
af dir. musices Ivar Hedenblad.
Pianisten Emil Sauer, en af samtidens förnämste,
gifver konsert å k. operan tisdagen den 28 dennes.
Tivoli öppnar åter sina portar torsdagen den 30
dennes. Många nya anordningar hafva vidtagits
till publikens nytta och bekvämlighet såväl vid
Viktoriateatern som i öfre Tivoli.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
T>ilha Tjinftc.
(Forts.)
J
lerlareliis tvifvel förvandlas till visshet — till
(I den nedslående vissheten, att hans hustru
’ älskar Ercole.
Hon har tröttnat på den gamle maken, och
hans plats i hennes hjärta intages af den bedå-
rande ynglingen. .
Att så skett, är egentligen helt naturligt, ty lika
barn leka ju bäst. Detta hade bankiren också
sagt sig allt från början, och den tanken har se-
dan som ett damoldessvärd alltid sväfvat hotande
öfver hans hufvud.
Elena gifte sig för ung, utan att första den
heta, lidelsefulla kärlekens natur. Därför är den
nu kommen, den ödesdigra dagen, då hon gripes
och föres in i passionens starka strömhvirfvel, uti
hvilken makarnas lycka måste ohjälpligt lida
skeppsbrott.
Bankiren älskar sin hustru öfver allting annat
på jorden, och han kan ej tänka sig, föreställa
sig ett lif utan hennes kärlek.
Han förbannar den dag, då Ercole, fridstöraren,
satte sin fot inom deras hem.
Men hvarför hade han då ej vetat att med
kraft tillbakavisa den listige advokatens förslag,
helst han genast haft en förnimmelse af dess för-
derfliga art?
Hvar är väl nu räddning att söka?
Endast vår Herre förmår vända ondt till godt.
Han kan ännu föra hans hustrus hjärta tillbaka
till honom. . .
»0 Gud, min Gud, och du, Madonna Santissi-
ma,» suckar Bertarelli nu stundligen, »hjälpen
mig, frälsen mig ifrån förtviflan!»
En dag, då han pinas af de mörkaste tankar,
får han tillfälligtvis i handen ett klerikalt blad,
däri följande, med fetskrift tryckta ord strax
springa honom i ögonen ;
Loretos Madonna.
Huru många gamla minnen väckas ej af denna
öfverskrift till lif! Han ser åter framför sig den
i hans barndom tillbedda madonnan, hvilken han
sedan under årens lopp så otacksamt bortglömt.
Tankarna gå tillbaka till Sorrento, till foster-
modern, vid hvars sida han bad så fromt sina
böner inför den rikt smyckade bilden, som inom
en glaskupas skydd hade sin plats i det lilla
helgdagsrummet. Den var så grann i sin guld-
broderade blå sidenklädning med den perlsmyc-
kade guldtrådskronan på hufvudet.
Vi barn undrade mången gång, hvarför val
madonnans ansigte var så svart. Då berättade
fostermodern oss, att bilden, som bon själf med-
haft från en pilgrimsfärd till Loreto, borde vara
sådan för att motsvara originalet, hvilket är ut-
skuret i cederträ af själfva aposteln Lukas.
Min fostermor hade som ung flicka lidit af en
svår höftsjuka, som ingen läkare kunnat bota.
Förtviflande om all annan hjälp, hade föräldrarne
velat föra den sjuka till den för sitt undergörande
vidtberömda madonnan och därför i små dags-
marscher tillryggalagt den långa vägen från fö-
delsestaden Foggia till Loreto. Det hade^ ej va-
rit något lekverk för flickan, som gick pa kryc-
kor, men hoppet uppehöll modet — ett hopp,
som ej häller kom på skam.
Man kan tänka sig, hur trött och utmattaa den
arma kände sig, när hon ändtligen hade anländt
till platsen. Men detta oaktadt ville hon ej unna
sig någon hvila, utan hade begifvit sig direkt till
kyrkan. . ,
Där lästes först en messa för den sjuxa, och
därefter bands om henne den mantel, som burits
af madonnan.
Efter ceremoniens slut hade pilgrimerna ater-
vändt till herberget, där flickan på grund af trott-
het och sinnesrörelse hvarken förmått äta eller
dricka, utan strax insomnat. Då hon ändtligen
efter tjugufyra timmar åter uppvaknat ur en nä-
stan lethargisk dvala, var hon botad. Ja, hon
var så fullkomligt återställd, att kryckorna kunde
lemnas åt kyrkan såsom ytterligare bevis pa Lo-
retos madonnas stora och underbara förmåga.
»Men», brukade fostermodern säga, »det är
klart, att denna madonnabild måste vara vida
mäktigare än någon annan, ty utom det att den
är ett verk af den helige aposteln Lucas, har den
äfven den fördelen att trona i »la casa sanla (det
heliga huset)» hvarom sägnen förtäljer de under-
baraste ting.»
Vi barn brukade sitta med öppna munnar och
med ögon, som nästan hotade att rulla ur huf-
vudet på oss, när den goda frun berättade de
händelser, som Bertarelli jännu, så gammal_ han
är, nästan ordagrannt kommer ihåg, och hvilkas
data ej gått ur hans minne. o
»Nu ska ni veta, mina barn», sa hade alltid
fostermodern inledt sin berättelse, »att en gång
för många århundraden sedan lefde den fromme
kejsar Konstantin och hans ännu frommare mo-
der, den heliga kejsarinnan Helena. Hon hade
länge försport en stor oro i sitt sinne, ty hon
längtade att anträda en pilgrimsfärd till Nazareth,
där hon hoppades få se den bostad, som hade
herbergerat Kristus och hans föräldrar.
År 336, saligt i åminnelse, blef det ändtligen
kejsarinnan förunnadt att besöka Nazareth, där
vår Herre lät den nåden vederfaras henne alt
finna i fullkomligt oförändradt skick den heliga
hydda, »la casa santa», i hvilken jungfru Maria
en gång hade skådat dagens ljus. och där hon
sedermera lefvat tillsammans med den helige Jo-
seph,, uppfostrande världens frälsare.»
»Ni kunna tänka er», fortsatte fostermodern,
»att det ej dröjde länge, förrän den nitiska kej-
sarinnan lät bygga en ståtlig basilika, som inom
sina starka murar skulle värna den öfver allting
annat på jorden högt benådade helgedomen, så
att den till evärdliga tider skulle kunna bevaras
åt människorna.
Nu blef det alla kristnas ifriga önskan att få
së denna för fromma hjärtan så dyrbara hydda,
och i stora skaror tågade pilgrimer till platsen.
Tomhändt infann sig naturligtvis ingen; hvar och
en ville efter råd och lägenhet bidraga med sin
skärf till helgedomens smyckande.
Men de hopade dyrbarheterna voro nära alt
vålla »la casa santas» förderf, ty roflystna sara-
zener drogo plundrande och förhärjande fram och
åstadkommo en sådan förödelse i den väldiga ba-
silikan, att den hotade under sina spillror be-
grafva »det allra heligaste».
Men vår Herre kunde ej tillstädja något så
oerhördt!
Han sände en skara englar, som togo det lilla
huset under sina vingars skugga och transporte-
rade det till Dalmatiens kust.
Dock, det var ej Guds vilja attlemna helge-
domen på hednisk jord. Nej, tre år senare, det
vill säga år 1294, syntes englarne åter och buro
hyddan till enkan Loretos åkerfält, och här står
den nu än i dag för ajla rättrogna katholiker,
ett slående intyg om vår Herres outransakliga
nåd emot den heliga, romerska kyrkan.
Man kan förstå det jubel, som gick igenom
hela den katolska kristenheten öfver detta Guds
stora underverk. Pilgrimer strömmade på nytt
i lusen- och milliontal till stället. Genom sina
fromma gåfyor bidrogo de till uppförande af en
präktig basilika, inom hvars, med guldmosaik sira-
de murar den lilla hyddan ånyo funnit ett värdigt
omhölje.
Furstar och verldens mäktige böjde knä pa
det hårda stengolfvet i »la casa santa» och till-
bådo med ödmjukt hjärta den heliga, vidt prisade
madonnan.»
Så lydde historien, som på barnasinnet ut-
öfvade ett så lifligt intryck, att den unge Berta-
relli plägade med den mest tillitsfulla tro på bil-
dens allmakt uppsände sina böner inför denna,
och han blef alltid helt förvånad, därest någon af
hans oskyldiga, små önskningar ej strax upp-
fylldes.
Han hade ej varit värdig att bönhöras, menade
då alltid den gudfruktiga fostermodern, som ifrigt
förmanade gossen att hädanefter genom större lyd-
nad och flit göra sig bättre förtjent af madonnans
ynnest.
Att en gång få vallfärda till Loreto, ansågo
naturligtvis barnen såsom sitt lifs förnämsta mål.
Men sedermera när Bertarelli så lätt hade kun-
nat tillfredsställa denna önskan, då var den glömd,
liksom så många andra af hans barndoms gyllene
drömmar.
Men, »hvad som sjunges vid vaggan, det ljuder
genom hela lifvet», säger det gamla ordspråket,
och säkert är, att barndomens djupa intryck säl-
lan helt utplånas. Och nu, under sorgens dofva
tryck, återkom hos Bertarelli tron på madonnan
och med den hoppet att hos henne ännu kunna
hemta räddning.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Ingeborg Petrelli ; af J. N—g. (Med porträtt.) — Svarta
ådror; dikt af Anna Knutson. — Domarens löfte; af Ave. —
I forna dagar; strödda blad ur minnets album, af Mathilda
Langtet. 7: »Lilla Charlotta». — »Hjälpredor»; af J.K. — »1
pigflyttningen» ; för Tdun af Matte Brm. — Teater och musik.
— Loretos madonna ; en skildring från Italien, för Idun af
Hilda Hintxe. (Forts.)
my no smycken. som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljeradeblommor och fjärilar som under vintern 1890 va^te^ sJ°ri
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de sma hvit- och blaemaljeradejjarilarnefrisen stalla sig olika fr. 6 till15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
