Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 IDUN 1891
Förlora en timme om morgonen, och du skall jaga efter den hela dagen.
Jt. ^Vhately.
WWWW9¥WW$WÏÏWW^fWÏÏWÏÏW¥¥^WWWWW¥^f^W9ÏÏÏÏ¥9W¥99W»Vf¥¥9¥I^ÏÏ¥WW¥W^¥¥¥9^WWW99WW9W^¥WWW¥¥WW¥WWW¥¥¥
t
Hedda Elisabeth Bergwall.
Iduns ärade läsare eller läsa-
rinnor se namnet Hedda Elisa-
beth Bergwall, undra säkerligen
många bland dem, hvad detta
är för en »okänd storhet».
En okänd storhet — i ordets
’y bästa bemärkelse — skulle man
äfven i själfva verket kunna kalla denna
märkliga kvinna. Jämförelsevis okänd, eller
obekant, blef hon, därför att hon, som på
det utmärktaste sätt skötte en viktig och
ansvarsfull befattning på en offentlig inrätt-
ning, dock aldrig gjorde något buller af sig,
utan tyst och anspråkslös gick sin bana fram,
så att vid hennes nyligen inträffade frånfälle
icke ens tidningarna, som eljes bruka upp-
snappa allt, hade ett ord att yttra om henne
och hennes betydande lifsgärning förr, än om-
sider en af de många, som ha henne att
tacka för så mycket, i Göteborgs Handels-
& Sjöfartstidning egnade några erkänsamma
ord åt den bortgångna moderliga vännen. Och
att hon kan kallas en stor kvinna, därom
äro nog alla de ense, som lärde verkligen
känna henne, och som tillika kommit till in-
sikt om, att mänsklig storhet icke är det-
samma som yttre glans, ära och makt,
utan kännetecknas af hjärtats renhet, karak-
tärens adel och kraften att i handling för-
verkliga sina bästa önskningar.
Fröken Bergwall var förestånderska vid
Göteborgs stads barnhus, och den som skrif-
ver dessa rader har själf haft förmånen att
åtnjuta hennes vård, hvarför han ju bör kunna
anses något så när vittnesgill.
De yttre konturerna af fröken Bergwalls
på fruktbärande arbete så rika lif äro lätt
tecknade. Hon var född den 27 oktober
1812 i Göteborg, där fadren var tullförval-
tare och egde en liten egendom, hvars egent-
liga namn lär varit Sofieberg, men som för
äldre göteborgare är mera bekant under
namnet Bergwallska egendomen. De som
känna närmare till förhållandena uppgifva,
att det var ett särdeles godt föräldrahem,
hvari hon uppväxte, och de, som lärde känna
henne själf, ha sannerligen ingen orsak att
betvifla detta, då man besinnar det afgörande
inflytande, som barndomshemmet har på den
blifvande mannen eller kvinnan. År 1834,
då den s. k. »första koleran» rasade i vårt
land, bortrycktes hennes fader, syster och
svåger af denna farsot, hvarefter hon någon
tid skötte hushållet för en i Skåne bosatt
broder. Då denne gifte sig, flyttade hon till-
baka till Göteborg, där hon år 1852 i april
månad tillträdde den plats vid Göteborgs
stads barnhus, som hon sedan innehade, till
dess döden förlamade hennes verksamma hän-
der och slöt hennes vaksamma, vänliga ögon.
Då detta barnhus torde vara obekant för
större delen af Iduns läsekrets, är det må-
hända nödvändigt för den rätta uppfattningen
af den bortgångnas lifsgärning att med några
ord beröra denna inrättnings ändamål och
anordningarna därstädes.
De barn, som intagas här, äro dels helt
och hållet föräldralösa och dels sådana, hvil-
kas vare sig fader eller moder — oftast den
förstnämnde — är död, och som sedan fattig-
dom inträdt i hemmet icke längre kunna där
erhålla nödig vård och underhåll. Antalet
barn, som kunna mottagas, är naturligtvis
begränsadt af de tillgångar, öfver hvilka in-
rättningen förfogar, och har nu under en lång
följd af år varit 80, hvaraf 18 à 20 gossar
och 10 à 12 flickor. Inträdesåldern vexlar
mellan 7 och 9 år, och ett bland intagnings-
vilkoren är, att barnet skall kunna läsa rent
innantill. Direktionen utgöres af landshöf-
dingen i länet, biskopen i stiftet, stadens
båda borgmästare jämte en kassaförvaltare,
en tillsyningsman och en ekonomidirektör,
hvilka tre sistnämnde merändels väljas bland
stadens herrar handlande. Barnens undervis-
ning och vård bestridas af en lärare och en
lärarinna, och har lärarinnan äfven till upp-
gift att sköta hushållet och att ha tillsynen
öfver barnens beklädnad, sjukvård o. d.
Denna sistnämnda plats är det fröken Berg-
wall haft om händer från april månad 1852,
till dess uti april månad i år döden gjorde
slut på hennes verksamhet, och voro då så-
lunda precis 39 år gångna, sedan hon till-
trädde sin ansvarsfulla befattning.
Ett lyckligare val af förestånderska, än
det direktionen träffade, då den härtill utsåg
fröken B., kan icke gärna tänkas. Från
första stund hon satte sin fot inom inrätt-
ningen, tog hon sitt kall på allvar, med öppen
blick för det betydelsefulla i sin uppgift.
Hennes första bemödanden gingo ut på att
förbättra sina skyddslingars vård. Sålunda
lyckades det henne att redan kort efter sin
ditkomst åvägabringa förbättring i både mat-
hållning och beklädnad, och hennes outtrött-
liga sträfvan har man otvifvelaktigt i väsent-
lig mån att tacka för, att Göteborgs stads
barnhus i denna stund kan gälla som ett
mönster för dylika inrättningar.
Såsom en hvar vet, beror det arbete, en
viss syssla skänker, i hufvudsaklig mån på,
huru den skötes, och såsom fröken B. skötte
sin befattning, är det en gåta för oss, som
kände till alla detaljer, huru hon kunde med-
hinna allt. Tillagning och servering af hvarje
matportion öfvervakades och delvis verkställ-
des af henne, likasom hon ensam undervisade
flickorna i handarbete, hvilket hon uppdref
till en sådan grad, att dessa tio flickor verk-
ställde all på inrättningen behöflig linnesöm-
nad — lakan, skjortor o. d. — stickade alla
strumpor och förfärdigade sina egna kläd-
ningar. Bak, tvätt och dylikt deltog hon
personligen uti, utom det att hon ledde och
ordnade allt. Ännu 1889 vid julbaket —
sålunda efter fyllda 77 år — steg hon upp
kl. 1 på natten, och hon själf »slog ut» hvarje
kaka. Hvad var det, som gaf henne denna
kraft? Jo, det var glädjen öfver att kunna
bereda sina skyddslingar en extra förplägning,
ty uti att glädja »barnen» fann hon sin egen
högsta fröjd och lycka. — Yid våra måltider
var hon alltid närvarande för att bevaka ord-
ningen och tillse, att hvar och en fick sitt. —■
Man skulle tycka, att allt detta borde gif-
vit henne mera än nog att göra, men det
hindrade henne ej att vara vår »hårfrisör».
Hon klippte och putsade håret på oss pojkar,
så att särskild utgift härför besparades inrätt-
ningen. Jag minnes så väl, huru hon vid
denna förrättning nästan alltid hade några
lärorika smådrag ur lifvet att omtala för oss,
ofta med en viss humoristisk anstrykning.
Trots alla dessa mångfaldiga och mångsi-
diga göromål såg man aldrig någon »rusning».
Hon var en bland dessa människor, som tyc-
kas kunna medhinna huru mycket som helst,
men dock aldrig synas ha brådtom. Ett lugn,
som på hennes omgifning verkade ytterst väl-
görande, var hennes måhända mest känne-
tecknande egenskap. Hvad som än hände,
»mamsell» — såsom hon, äfven sedan frö-
kentiteln införts, älskade benämnas — var
alltid lugn. Bland så många barn, särskildt
bland gossarne, var det naturligt, om en eller
annan gång något missöde inträffade. Då alla
stodo handfallna och förskräckta, eller för-
virrade sprungo hit och dit för att skaffa
hjälp, kom »mamsell», stilla och lugn, gaf
order och arbetade själf med den mer eller
mindre svårt skadade, till dess faran var
öfverstånden. Aldrig några utrop, aldrig nå-
gon jämmer, endast klara och bestämda order,
som inverkade lugnande både på den ska-
dade och på omgifningen.
Att dessa hennes egenskaper gjorde henne
lämplig till sjuksköterska, behöfver väl knappt
sägas. Aldrig visade sig hennes tillgifvenhet
och offervillighet i en vackrare dager, än då
vi voro sjuka. Hennes ansträngande dags-
arbete hindrade henne ej att vaka vid vårt
sjukläger eller att med moderlig ömhet gifva
akt på hvarje ljud, som kunde förnimmas
från sjukrummet, hvilket låg näst intill hen-
nes egen fridfulla lilla lägenhet. Huru an-
genämt inverkade ej hennes harmoniska väsen
på den sjuke, då hon ordnade hans hufvud-
gärd eller lade täcket till rätta.
I sin vackra dikt »sjuksköterskan» säger
skalden A. U. Bååth:
»Att andra lisa och själf försaka,
I dödens närhet alltjämt att vaka
Och dock ej tröttas, men vänligt le —
Det är att tro uppå lifvet ge;»
och de, som haft fröken Bergwall till sin
vårdarinna, förstå dessa ord så som få andra.
Denna sinnets harmoni var det väl i själfva
verket, som gjorde henne så särdeles passande
till den syssla hon innehade. Hon besatt en
själens och kroppens jämnvikt, sådan det en-
dast är få människor förunnadt att ega den.
En följd af denna jämnvikt var sinnets frisk-
het och hurtighet, äfven sedan ålderdomen
strött sin snö öfver hennes vackra hufvud.
Pjunk och klemighet tyckte hon ej om.
Öfverrockar och ylletröjor ansåg hon vara
lyxartiklar för pojkar. Och att döma af
det praktiska resultatet var denna teori äfven
fullkomligt riktig, ty så vidt jag kunde ut-
forska, dog ej mera än ett enda barn af alla
dem, hon under sin nära fyrtioåriga verk-
samhet hade under sin vård, och detta enda
var en flicka, som redan vid intagningen på
barnhuset visade sig ha utpräglade lungsots-
anlag. Jag minnes så väl, huru den gamla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
