Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 19. 8 maj 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 I DUN
slutligen. Men aek, mätte jag slippa pâ
närmare håll se något sådant mera, som här
hade försiggått i min väns hem under den
sista tiden af hans lif.
Den svarta kistan hade burits ut, sörjande
maka, barn och vänner hade stått kring den
öppnade grafven. Allt var förbi.
Allt, nej! Den otröstliga makan stod en-
sam med sin sorg, ty hvad vänner i dylika
stunder kunna göra, huru litet är ej detta!
Nu började först i verkligheten visa sig, hvad
ekonomiska bekymmer betyda. Äfven därvid-
lag kunde vi ej göra något af betydelse. Den
sörjande kvinnans krafter brötos nu alldeles.
Då erbjödo sig två i landsorten boende be-
släktade familjer att taga till sig de två flic-
korna. Med blödande hjärta måste modern
tacksamt antaga tillbudet, skilja sig från de
båda kära för att återse dem kanske —
aldrig. Denna skilsmessa var lika bitter som
en begrafning!
Jag såg min väns enka några gånger. Sin-
nets spänstighet, allt intresse för lifvet var
borta. Hon dog ock efter ett par år.
Hade min vän i tid lydt mitt råd, hade
hans hustru insett sakens betydelse och med
mera ifver påyrkat lifförsäkringens afslutande,
hade, mänskligt att döma, all den sorg, allt
det elände, jag, här i största korthet sökt skil-
dra, kunnat förekommas.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnorna och rösträttsfrågan. Svenska
kvinnornas nykterhetsförening hade i lördags e. m.
anordnat ofientligt möte å lokalen i n:r 13 Norr-
landsgatan for diskussion öfver frågan: »Skulle all-
män rösträtt vara till fördel äfven för oss kvinnor?»
Samtliga i diskussionen deltagande besvarade frågan
jakande, framhållande att den allmänna rösträtten
skulle sätta kvinnan i stånd att bevaka sina många
intressen, hvilka sammanföllo med sådana frågor som
nykterhetsfrågan, sedlighetsfrågan, samundervisnings-
frågan, fredsfrågan m. fl. Någon resolution antogs
ej, utan den förda diskussionen fick utgöra svaret
på frågan. Som mötets ordförande fungerade fröken
Nanny Helgarzon.
* *
*
Dödsfall. En af hufvudstadens äldsta invånare,
fru A. S. Fahlcrantz, afled härstädes i lördags. Anna
Sophia Hagström var född den 12 februari 1804.
Ar 1848 ingick hon äktenskap med den då redan
75-årige, berömde landskapsmålaren Carl Johan
Fahlcrantz, hvilken afled 1861. Den aflidna egde
fin bildning och mycket konstsinne samt öfvade till
sitt och sitt umgänges nöje både målning, musik
och poesi. Hon sörjes af en broder och en ogift
syster samt af sin aflidna systers barn, bland hvilka
äldste sonen är direktör G. Fredrikson.
* *
*
»Damernas eget Idan.- Sällskapet Nya
Idun hade förliden lördag sitt sista samkväm före
hösten, hvarvid ett dramatiskt majskämt: »En re-
ception i Valhall», författadt af fröken Amalia Fahl-
stedt, uppfördes af några af sällskapets medlemmar.
Musik utfördes af fru H. Friman och deklamation
af fru Winterhjelm.
Till höjande af den festliga stämningen bidrogo
fröknarna Lotten Dahlgren och Henrika "Widmark
genom en af dem för tillfället utgifven »Tidning för
damernas eget Idun». Tailor voro för aftonen ut-
ställda af fru M. Bredberg, fröken A. Holsteinson
och fröken E. Bergström.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Minsta bidrag- emottagas taeksamt.
Ett gifvet resultat.
Skiss för Idun af Dolly Roon.
an var högst missbelåten med sig själf och
för resten äfven med hela universum, härads-
höfding Arvid Werenius, där han stod framför
sin spegel uti rätt enkel toilette, bearbetande
sitt hår energiskt med två hårborstar och där-
under görande, som ofVan antydt är, sorgliga
betraktelser öfver världen i allmänhet och sig
själf i synnerhet.
Det var sannerligen på tiden, att han blef
rangerad karl. I dag blef han 30 år. Han
var utledsen vid det lefnadssätt, som han nu
förde. Skulder hade han egentligen inga, och
något arf hade han ej att förvänta; han hade
genomgått hela sitt släktregister, och resultatet
hade varit tämligen nedslående.
Hans inkomster voro visserligen ej så små,
men hans behof voro tyvärr i proportion större,
och jämnvigten emellan debet och credit började
att rubbas.
Han ville allt bra nog gärna gifta sig, göra
ett rikt parti, men sådana äro nutilldags gunås
ganska sällsynta; för resten att gifta sig endast
för pengarne, nej, det kunde han ej. Han
skulle uppbjuda allt för att vara en god man.
Naturligtvis hade hans forntid ej varit så fläck-
fri, men männen voro nu en gång inga englar,
han var ej Bämre än andra och dessutom så
— — — »Stig in!»
Hans monolog afbröts af en knackning på
dörren och en herre, af samma ålder som We-
renius, inträdde.
»Hallå, Arvid! Är du ej färdig ännu, just
då jag ämnar bjuda dig på festfrukost? Du
ser i mig en bedröfvad gräsenkling, ty min
hustru och barnen äro nedresta till Vårnäs,
dit jag äfven återvänder i morgon. — Hvad
nu då?»
»Drag för katten i våld», svarade Werenius,
misslynt öfver att vännen kunde vara vid godt
lynne, då han själf var vid ett uselt.
»Hvad befalls! Hvad fattas dig?»
Werenius suckade på ett sätt, som kunde
rört en riktig krokodil till tårar.
»Skämta ej Järnfält, jag är utledsen på hela
lifvet !»
»Fin du siècle!» sade Järnfält djupsinnigt,
»du borde gifta dig och få ett godt hem.»
»Jag har ej råd, jag är uttröttad på allt
ihop», jämrade sig Werenius.
»Hm! Det var ledsamt! Någon särskild?
Nej !»
Werenius skakade hufvudet.
»Hör du Arvid, du är en besynnerlig figur.
Hvarför gifter du dig ej med någon rik, väc-
ker flicka då? Du har ju sådan tur hos da-
merna», sade Järnfelt tröstande.
Werenius gjorde en grimas och fortsatte sin
toilette, under hvilkens pågående Järnfält stir-
rade än på honom och än upp i taket, under
det han hvisslade på ett mera bullrande än
melodiöst sätt.
Plötsligen slog han sin käpp i bordet, ut-
ropande: »Eureka !»
»Hvad har du funnit», frågade Werenius
melankoliskt.
»En hustru åt dig, och en som är charmant
och rik till på köpet!»
* *
*
Vårnäs den 15 juli.
Kära Bella! Du lofvade mig att besöka
oss. Infria nu ditt löfte och kom snart. Claes
har fått uti sitt hufvud, att han vill bortgifta
sin gode vän och f. d. kamrat, häradshöfding
1891
Werenius, som för resten är en komplett gentle-
man, 30 år, den vanliga stilen, du förstår, hvad
jag menar. Detta tjäne dig till varning, ty
Claes har anslag mot din frihet.
Clara Järnfält.
Stockholm den 18 juli.
Kära Clara! Hemta mig torsdag vid sta-
tionen. Claes kan gärna få gifta bort sin vän;
jag anhåller endast, att det ej blifver med mig.
Jag är för resten ej rädd, hvarken för härads-
höfdingen eller någonting annat.
Din Bella Järnfält.
Vårnäs den 20 juli.
Hedersbror Werenius.
Eftersom du lofvat mig lydnad, så är du
god och infinner dig här på onsdag. Jag äm-
nar gifta bort dig med min kusin Bella Järn-
fält, som du ju redan känner. Signalement:
25 år, ser bra ut, 300,000 kr., men har felet
att veta, hvar skåpet skall stå.
Din tillgifne Claes Järnfält.
Anledningen till dessa tre bref var en längre
underhandling, som baron Järnfält, vid sin
hemkomst, haft med sin hustru. Denna på-
stod, att Järnfälts plötsliga människokärlek en-
dast var framkallad af tanken att vilja häm-
nas på sin kusin Bella Järnfält, hans forna
flamma, emedan hon förr i tiden kallsinnigt
tillbakavisat hans artigheter. Detta påstående
förklarade Järnfält endast vara ett nedrigt för-
tal, och att han aldrig svärmat för någon an-
nan än sin hustru. Denna hans djärfva för-
klaring hade till följd, att hon på fingrarne
började uppräkna en del namn, men innan
hon hunnit till halfva dussinet, sträckte Claes
vapen och anhöll ödmjukt om nåd och för-
sköning, bvilket äfven omsider beviljades.
»Ser du, Clara, jag ville så gärna, att min
gamle universitetskamrat Werenius skall blifva
lika lycklig som jag. Han är en bra mänska
och en gentleman från topp till tå, och dess-
utom finner jag, med min kännedom om bäg-
ges karaktärer, dem vara liksom skapade för
hvarandra», tilläde han med ett listigt små-
leende.
»Jaså, du tror det», sade Clara tviflande.
»Alldeles, vi få allt se», menade Claes.
»Jag tvår mina händer», förklarade Clara.
* *
*
»Jag tycker den bör vara grön!»
»Ursäkta fröken, men rödt passar obetingadt
bättre till de blå fotterna och på framsidan
gula liljor och tulpaner.»
»Nej, då hellre ljusblått med rosa och år-
talet, anno 1890, uti hvitt.»
»Nåja, huru som helst, nu börja vi då»,
svarade Werenius undergifvet.
Bella Järnfält och Werenius sitta på golfvet
uti trädgårdspaviljongen. Omgifna af Aspinalls
färgburkar och beväpnade med penslar, äro de
i färd att omdana ett blygsamt, omåladt furu-
skåp till en möbel i prålande bondstil. De
kommo ej rigtigt öfverens uti denna viktiga
angelägenhet och meningarne voro, som vi sett,
mycket delade. De båda kontrahenterna hade
nu dagligen varit tillsamman öfver en veckas
tid, och Werenius bade verkligen funnit sig
mycket intresserad utaf den glada, rättframma
Bella.
Denna tyckte rätt bra om honom och be-
traktade honom med en viss nyfikenhet, som
var en följd af Claras förrådande af Claes’
plan, samt visade sin orädda karaktär genom
att tämligen skarpt kokettera med den gode
häradshöfdingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0158.html
