Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 15 maj 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
Ï091
Mottagningsdagar.
*
tt hafva mottagningsdag, är som vi alla
veta ett bruk, som här i Sverige före-
trädesvis tillämpas af de rika ocli för-
näma. Endast de väga för sitt umgänge för-
klara, att den och den dagen i veckan eller
månaden hafva de bestämt för gästers motta-
gande, och att de följaktligen under veckans
eller månadens öfriga dagar önska vara i fred
för att ostörda kunna använda tiden, till hvad
dem lyster.
Men huru skulle det gå, om någon mer eller
mindre obetydlig liten fru i staden eller på
landet skulle för sitt umgänge tillkännagifva,
att hon på vissa bestämda dagar toge emot dem
af hennes vänner, som önskade besöka henne?
Jag fruktar, att de flesta med ett hånlöje skulle
mottaga hennes vänliga anmälan, och att hon
genast skulle blifva anklagad för att vilja spela
förnäm dam, för att vara tillgjord och kanske
också för att vara ogästvänlig.
Hvad fordrar då umgängesbruket af en sådan
där liten obetydlig fru, som icke bör få taga
sig några förnäma vanor? Jo, det fordrar helt
enkelt, att hennes hem alltid skall stå öppet
för främmande.
Om tanterna P. få lust att göra ett elfva-
kaffebesök hos lilla fru N., och lilla fru N.
händelsevis skulle hålla på att baka, så går det
icke an att skicka ut jungfrun och säga, att
frun är upptagen och icke kan taga emot. Då
skulle tanterna blifva mycket stötta och taga
detta som en vink om, att de ej vore särdeles
välkomna där i huset. Nej, då måste fru N.
genast lemna köket och gå emot tanterna med
leende min och en förskräcklig inre oro, öfver
att degen skall jäsa öfver eller de präktiga
bullarna brännas upp i ugnen.
Eller det är en söndagseftermiddag. Herr
K. har under veckan varit hårdt ansträngd på
sitt kontor, och frun har också varit ovanligt
mycket upptagen. Nu ämna de riktigt hvila
och hafva trefligt. Herrn har slagit sig ned
på soffan i nattrock och med cigarr. Frun
sitter bredvid, sysselsatt med att skära upp en
ny bok, som de ämna läsa tillsammans. Frun
har nyss varit ute i köket och sagt till Kristin,
att som det nu vore så tyst och ledigt, kunde
hon gärna få gå ut och vara ute ett par tim-
mar. Ett, tu, tre komma några affärsvänner
till herrn och förklara gladt och muntert, att
nu komme de för att få sig »en liten vira».
Fruns första tanke är: »Ack, måtte Kristin
icke hunnit gå». Kristin är lyckligtvis kvar,
men står iförd sin bästa söndagsstass på väg
ut att träffa »sin kusin». Om nu Kristin är
en beskedlig människa, så tar hon af sin grann-
låt och går lugnt till sina sysslor, men nog
kan man vara säker på, att hon har gråten i
halsen. Men det kan också hända, att Kristin
blir ond öfver det återtagna löftet och slänger
och slår till stor skada för både porslin och
annat. På kvällen, sedan herrarne gått, säger
herr K.: »Ja, det var ju snällt och vänligt,
att de kommo, men nog hade jag helst velat
vara i fred i dag». Och frun, som är litet
angripen af de nya idéerna, om att man skall
vara human äfven emot tjänstfolk, suckar och
tänker på, att det händt ett par gånger förut,
att hon måst narra Kristin. Hvad affärsvän-
nerna beträffa, så komma de på hemvägen öf-
verens om, att det var tråkigt hos K:s i dag.
Ibland händer det, att pappa och mamma
lofvat taga alla barnen med sig ut på en rik-
tigt treflig promenad, och just som alla blifvit
j ordning, både stora och små, och glädjen står
högt i tak, så kommer det visiter. Då måste
man pelsa utaf sig igen, sitta ned och vara
angenäm och låta småttingarne gå i barnkam-
marn med tårar i ögonen och bitterhet i hjärtat.
Och hvem har icke blifvit obehagligt öfver-
raskad af främmande midt i en så kallad stor-
städning.
Men utom det, att umgängesbruket förklarar
det vara oartigt att icke jämt stå på tå för
främmande, så finnes det en annan lag, som
säger: i ett ordentligt hus skall det alltid fin-
nas någon mat, som passar att taga emot främ-
mande med. Detta gäller isynnerhet på landet.
I staden kan man ju snart få hvilka läcker-
heter som hälst. Därför försöka också alltid
vi små landsfruar att ha något godt till hands,
som ligger och väntar på gäster. Men så små-
ningom börjar tidens tand gnaga på godbiten,
innan någon främmande hunnit komma och göra
anspråk på den. En vacker dag måste famil-
jen ställa till kalas åt sig själf, för att ingen-
ting skall förfaras, och så måste frun återigen
skaffa hem något fint, som skall vara i ordning.
Detta är ju ändå en bra onödig och dum kost-
nad. Och nog är det ett olidligt tyranni
detta, att man måste för att icke stöta sig med
folk jämt vara gästfri, som det så vackert heter.
Men skalle man icke kunna ordna den där
gästfriheten en smula och bringa litet reson i
den, så att den icke blefve så tryckande. Det
skulle bestämdt vara angenämt både för gäster
och värdfolk.
Låt oss tänka oss, huru ett ungt nygift par
skulle gå till väga för att inrätta sig förstån-
digt i den vägen. Första tiden borde de, i
stället för att rastlöst flyga omkring på kalaser
och visiter, tillbringa i all stillhet och njuta af
sin unga lycka. Under tiden kunna de ju i
lugn och ro öfverlägga om, huru pass stort
umgänge de hafva råd att ha, och hvilka per-
soner de tro sig kunna hafva verkligt nöje af
att umgås med. Till dessa sändas sedan vi-
sitkort med underrättelse om, hvilka dagar det
unga paret är hemma för sina vänner. Om då
dessa personer känna sig hågade för det er-
bjudna umgänget, så torde de besvara artigheten
på samma sätt. I annat fall få de opåtaldt
iakttaga vältalighetens tystnad.
Nu är isen bruten, och förmiddagsvisiter och
aftonbesök kunna göras och mottagas, utan att
man någonsin hindrar andra eller själf blir
hindrad vare sig i arbete eller hvila.
De där mottagningarna skulle blifva så tref-
liga. Värdfolket har för den dagen slagit
sig löst och tagit på sitt solskenslynne. Gä-
sterna äro också vid godt humör. Alla hafva
haft lust att komma just den dagen, ty om de
icke kännt sig hågade, hade de ju kunnat vänta
till nästa mottagning. Det är nämligen icke
här som vid ett kalas, att man af artighet
tvingas gå, så vida man icke har något mycket
giltigt skäl att uteblifva. Enkelt går det också
till. Värdfolket har ju ingenting bjudit på,
bara lofvat att vara hemma för sina vänner.
Om de förströelser, som med lätthet kunde
anordnas, skulle man ju också kunna tala, men
därom en annan gång. Dessa rader åsyfta en-
dast att fästa uppmärksamheten på den frågan,
huruvida det icke skulle vara praktiskt och
angenämt äfven för personer i en mera an-
språkslös samhällsställning att hafva så kallade
mottagningsdagar.
A. a. T.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Literatur.
Ur Olof Stigs efterlemnade papper jämte Träkol.
Stockholm 1890. X. Hæggstrôms förlagsexpedition,
Pris 3 kronor.
Den lämpligaste början till en anmälan af denna
diktsamling återfinnes i själfva boken som Förord:
»Då man nu jämte »Träkol» låtit på trycket ut-
gifva ett urval af friherre Stackelbergs smärre dik-
ter, till stor del afsedda för en privat krets, har
afsikten ej varit att rikta bokmarknaden med ett
nytt literatur-alster. Boken vänder sig egentligen
icke till den vitterhetsälskande stora allmänheten,
utan till ett mindretal, för hvilket dessa strödda
poem minna om en ädel och rik personlighet. De
tryckas, emedan de pa detta sätt lättast kunna räd-
das från förgängelse.»
En så otvätydig betoning af ifrågavarande pu-
blikations företrädesvis personliga karaktär kunde
ju förstås som en vink åt kritiken att helst förhålla
sig tyst — eller åtminstone föga meddelsam. An-
mälaren vågar dock denna gang fatta innebörden
af det ordknappa förordet något annorlunda. Arten
af friherre Stackelbergs insats i sin samtids sociala
och privata lif var sådan, att tilläggsordet »person-
ligt» gärna strax vill komma med såsom det en-
kom kännetecknande, när helst man återuppkallar
i minnet något hans ord eller hans handlingssätt.
Utan detta underförstådda epitet — taget i en syn-
nerligt god bemärkelse — lyckas man icke ens fullt
förstå den offentliga verksamhet, hvilken allmännast
gifvit Stackelbergska namnet klang i svenska öron.
Jag menar naturligtvis den frejdade riksdagsmannens
kända sträfvanden till bättring af vara systrars, hu-
strurs, döttrars eller mödrars rättsläge, genom hans
inför riksförsamlingen förnyade yrkan om att få^på
laglig väg nedbrutna några af Sveriges mest föråld-
rade stadgar i kvinnorätt.
Men läs t. ex. de två mästerstycken, som inleda
Olof Stigs efterlemnade dikter, läs »Min mammas
förklädsband» och »Mitt barn». Eller läs en stor
del af de öfriga privatdikterna, i hvilka blott mera
sällan röjes spår af mästerskapet. Denna läsning
skall i hvarje fall gjuta ett frändskaps- eller för-
klaringsljus öfver riksdagsmotionerna, ja, tör hända
göra den förut likgiltiga om ej till och med afvogt
stämde läsaren till en af motionärens meningsfrän-
der. Om annars manlig trygghet i föredraget på
samma gång som vek och snabb känsla, om an-
nars käck originalitet äfven under den minst hög-
stämda, den mest intima samtalston äro företräden,
egnade att fängsla uppmärksamheten, leda eftertan-
ken och verka omedelbart rörande på sinnelaget, så
lär man icke kunna undga att lemna åtskilliga af
denne realistiske lyrikers småstycken plats bland det
mera tilltalande vi ega i den genren. Och när en
dag, enligt hvad man ju bör hoppas, det polemiska
kåseriet Träkol ej skall hafva kvar samma aktuella
anledningar som nu att drifva spe med »de obotfar-
digas förhinder» — på hvilken räkning man hittills
har varit villig nog att öfverse med styckets alltför
själfständiga rim och allt för myckna räson — så
skola helt visss några af de smärre dikterna, som
närma sig visans ton, ännu ega i behåll hela sitt
glada, okonstlade behag. De komma fortfarande att
påminna om, att här fanns vid den och den tiden
bland oss en tillfällighetsdiktare, hvilken skulle kun-
nat utveckla sig till mönstergill skald, i fall icke
fordrande plikter lärt honom att företrädesvis gagna
sin samtid på annat sätt.
Robinson.
Teater och musik.
Kuhgl. operan. Webers vackra opera »Oberon»
återupptogs sistl. fredag och erhöll ett allt igenom
förträffligt utförande. Fru Östberg och hr Ödmann
hafva som Rezia och Huon synnerligen tacksamma
partier. Det lifligaste bifall kom dem ock från den
talrika publikens sida till del. Hr Ödmann tyckes
nu ändtligen hafva öfvervunnit den indisposition,
som så länge besvärat honom. Hans röst har åter-
fått sin bedårande klang. Fru Edling samt hrr
Johanson och Strandberg rönte likaledes bifall för
utförandet af Fatimas, Scherasmins och Oberons
partier.
K. Dramatiska teatern gaf i tisdags afton Labiehes
och Delacours roliga fyraaktskomedi »Blond eller
brunett», en gammal god bekantskap för den äldre
teaterpubliken sedan 60- och 70-talen. »Blond eller
brunett» är till sin natur nästan farsartad och hade
kanske ytterligare vunnit genom att i enlighet här-
I med spelas i något hastigare och uppsluppnare tem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0167.html
