Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 163
ifrån att vara, såsom man ofta hör förebäras,
en angelägenhet endast för en viss samhälls-
klass, ett hela folkets gemensamma lifsintresse. »
Detta är ord att taga vara på, så mycket
mera som de uttalats af den högste vårdaren
af landets undervisningsväsen. De läsas näm-
ligen i ett statsrådsprotokoll från d. 14 januari
1891 och stå där såsom uttalade af chefen för
ecklesiastikdepartementet.
Naturligtvis har man rätt att af dessa ord
draga den slutsatsen, att den högre kvinnobild-
ningen ej hos oss är tillräckligt tillgodosedd,
ett faktum, som dock lyckligtvis synes vara
erkändt af såväl riksdag som regering. Riks-
dagens intresse för den högre kvinnoundervis-
ningen daterar sig sedan ett tretiotal år till-
baka. Det yttrade sig då -— det var 1862 —
i ett anslag af 5,000 kr. till högre lärarinne-
seminariets normalskola. Detta var det första,
ganska ringa uppslaget till ett verkligt, effek-
tivt understöd åt denna undervisning, och det
var på samma gång ett löfte om, att riksdagen
ej skulle stanna på den väg, som den börjat
beträda. Men det gick långsamt. 1866 års
komité behöfde två år för att utreda frågan,
och ehuru den i sitt betänkande energiskt fram-
höll nödvändigheten af att understödja flicksko-
lorna, dröjde det ända till 1874, innan någon
mera verksam åtgärd vidtogs. Då först fingo
de svenska flickskolorna i gemen något nämn-
värdt understöd, summan uppgick till 30,000
kr., och högsta understödsbeloppet för hvarje
skola blef 3,000 kr. eller det belopp, som 1866
års komité föreslagit såsom det lägsta. Seder-
mera höjdes anslaget så småningom, och vid
1883 års riksdag utgjorde det 70,000 kr.
Men hvad hade ej skett under tiden 1 År
1874 sökte 6 flickskolor understöd, men 1877
söktes understöd af 34. Och de sökandes antal
stegrades alltjämt. Något måste göras. Un-
der tre riksdagar väcktes motioner om, att an-
slaget måtte höjas till 100,000 kr., och dessa
ständiga påtryckningar tvungo till sist k. m:t
att egna en allvarlig uppmärksamhet åt frågan.
Så tillkom 1885 års komité, hvilken 1888 af-
gaf ett betänkande, som dock ännu ej blifvit
för riksdagen framlagdt.
Att här redogöra för denna komités åsikter
är så mycket mindre af nöden, som dess be-
tänkande, om det också blifver grundläggande
för en framtida framställning till riksdagen,
dock torde för sådant ändamåi komma att un-
dergå ändringar och modifikationer. Det torde
dock vara förtjänt af att minnas, att komitén
särskildt framhåller den bristande insikten hos
allmänheten om behofvet för kvinnan af en
grundlig bildning samt det begär, som visat
sig, att skapa flickskolan efter allmänna läro-
verkens mönster.
Emellertid kunde man ej vänta, tills komi-
téns förslag, vederbörligen omarbetadt, fram-
lades för riksdagen. Åren 1888—90 åtnjöto 62
skolor understöd och under innevarande år vän-
tades ansökningar från 69. Man behöfver ej
anlita någon synnerligt invecklad räknekonst
för att kunna få klart, att det belopp, som
under sådana förhållanden kunde tilldelas hvarje
skola, måste blifva obetydligt i jämförelse med
hvad behof och rättvisa kräfde. Beloppet skulle
te sig rent af löjligt litet vid tanken på 1885
års komités förslag. Komitén ansåg nämligen
att åtminstone 45 flickskolor borde understödjas
med 4,000 kr. hvarje, oafsedt öfriga mindre
understöd. Och nu skulle 69 skolor få dela
på — 70,000 kr.!
Ecklesiastikministern fann detta vara ogör-
ligt oeh begärde, att riksdagen skulle höja an-
slaget till åtminstone 100,000 kr. Ett par en-
skilde motionärer begärde en höjning till 130,000
kr. Riksdagen nöjde sig med att bevilja de
100,000 kronorna, men vid debatterna inom
kamrarne föllo åtskilliga uttryck, som visade,
att icke blott flickskolans vänner, utan äfven
den, som ansågo undervisningen olämpligt be-
drifven, gärna önskade förbättra flickskolornas
ekonomi, de senare naturligtvis i förhoppning
om en ändring till det bättre äfven i under-
visningen. Till och med den talare i Andra
kammaren, som trodde flickskolan blott utbilda
rodockor — ordet står i protokollet för hr
Lyttkens’ räkning —- var egentligen ej så ovil-
lig att understödja den, ehuru han naturligtvis
önskade undervisningen mindre öfveransträn-
gande och mera praktisk.
Härmed ha vi hunnit fram till kärnpunkten
i 1891 års riksdags beslut, och riksdagen har
med detta beslut gjort gällande en bestämd prin-
cip både för den innevarande tiden och för
den omorganisation af den högre kvinnounder-
visningen, som väntas till ett annat, som man
hoppas, till nästa år. 1891 års riksdag bevil-
jade sitt anslag hufvudsakligen ur ekonomisk
synpunkt. De fleste talarne framhöllo flick-
skolornas ekonomiska ställning såsom ingalunda
god. Särskildt och med allt skäl beklagade
man lärarinnorna, hvilkas löner, ifrån början
otillräckliga, trots de stigande lefnadskostna-
derna snarare fallit än stegrats. Det var denna
synpunkt, som i allmänhet syntes göra sig
gällande vid beviljandet af detta anslag.
Men samtidigt skedde inom riksdagen vid
Here tillfällen uttalanden, som för frågans fram-
tida utveckling måste anses vara af största
vikt. Statsutskottet har nämligen såsom sin
åsikt uttalat — och detta uttalande har utan
motsägelse godkänts af riksdagen —, att man
vid omorganisationen af flickskolorna borde
egna särskild uppmärksamhet åt undvikandet
af öfveransträngning, att dessa skolor ej borde
vara efterbildningar af allmänna läroverken för
gossar, utan lämpa sig efter kvinnans speciella
uppgifter, samt att för detta ändamål under-
visning borde meddelas i allmän helsolära samt
teoretisk och praktisk huslig ekonomi. Eckle-
siastikministern tycktes vara synnerligen in-
tresserad för denna plan, som k. m:t velat
förverkliga genom ’att söka få inrättad en fjärde
klass vid högre lärarinneseminariet. Där skulle
just studeras ämnen, som tillhöra kvinlig prak-
tisk verksamhet; där skulle undervisas i enklare
matlagning, hushållning och dylikt. Men, sade
ecklesiastikministern, man måste börja vid se-
minarierna, ty utan lärarinnor kan man ej få
några lärjungar.
Ur mer än en synpunkt äro dessa uttalan-
den af vikt. De angifva ej blott den riktning,
i hvilken man tänkt sig en blifvande reform
af den högre kvinnoundervisningen, de hafva
äfven blifvit pröfvade inför många sakkunnige
och inflytelserike män i riksdagen, och de hafva
bestått profvet. Det klander, som vid ett eller
annat tillfälle åtföljt dessa uttalanden, synes
oss i själfva verket ha sin grund i begäret
efter en verkligt genomgående praktisk reform
i den högre kvinnoundervisningen. Vi hoppas,
att nästa års riksdag skall få tillfälle att prak-
tiskt förverkliga de sympatier för kvinnounder-
visningen, som 1891 års riksdag uttalat.
H. L. Victorin.
&
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Minsta bidrag1 emottagas taeksamt.
Ett bref.
ma ringde på dörren, och postbudet kom
med bref och tidningar fulla famnen,
ty postbåten ändtligen nyss vändt om
genom drifvande is till östadshamncn.
Jag slängde avisorna strax i en vra —
de voro, gunås, jämt tre veckor gamla —
och började brefven tillhopa samla
och ett efter annat alt genomgå.
Det var mångt och mycket: annonser om döda,
om gårdar till saht med utsådd gröda,
noveller, poemer och cirkulär
och ännu mycket mer sadant där.
En del lädes undan, en del fick vandra
i korgen — och så jag i handen fick
ett konvolut i högst prydligt skick
och mycket olikt alla de andra.
Det påminde närmast om skroflig kardus
affärg, som var obestämbar, men ljus,
med glimmade kanterna icke skurna,
med monogram kring en pressad urna.
En doft af parfym mig till möte sprang —
jag sökte den i mitt minne fånga,
och efter funderingar många och långa
jag stannade vid Ylang-Ylang.
Utanskriften var präntad och prydlig,
väl mikroskopisk, men mycket tydlig —
alltsammans var fm de siècle, chic,
det såg jag strax med en enda blick,
jag kände skribenten : en vän bland de bäste,
som jag höll af mer varmt än de fleste.
Kuvertet med pennknifjag varligt ref
att se, hvad den gamle gossen skref:
■t)Min egen vän! Gud vet, när du far
mitt bref. Kanske ej förrän fram i vår.
när Östersjöisarne hunnit bli sprängda,
ty nuj som jag sett, a ni innestängda.
Dock måste jag skrifva. Ty åtta dar
härefter, om ingenting konstigt händer, -
åter till staden vid Seine*n jag far —
och när jag en gång tillbaka vänder,
det ligger, gosse, i gudarnes knän,
som det står så poetiskt i Odyssén . . .
Du rynkar på näsan? Ja, rimmet var dåligt,
och det fast jag letat en timme tåligt!
Nå, ser du, i fjor under expositionen,
då fick för den sköna staden jag smak,
och nu är för mig en afgjord sak
att inte jag trifs i »isregionen».
jag gått här och vankat ett år nu jämt,
och det, skall du tro, vardt ett tråkigt skämt.
Det är så instängdt och trångt här hemma.
De tinga andarnes flod vill man dämma.
Med samma lass, som från hundra ar,
man kör sin fora i samma spår,
och dumheten höjer helt käckt sin patina
på stigar, som tiden re’n ryggen vändt,
och tror, att hon ensam äger patent
på allt det goda, sköna och sanna.
Det retar mig, ser du, allt lillcputtsnack,
det sticker i näsan för starkt af »la bracque» /
Nej, hellre dit ut, der andarnc tumla,
der icke det blott i »boden» finns humla!
Paris! Det är inte den trånga byn.
Nog skattas där mycket åt nöjet och flärden,
men där har man dock på lifvet och världen
och mänskan den rätta point de vu’en.»
»Säg, minns du, min vän, de svunna dagar,
då nyss vi gläntat på lifvets dörr ?
Hur härligt det var! Och hvad jag beklagar,
att inte du är den samme som förr!
Säg, minns du den skymmande aftonstunden
på tu man hand ner i »Lagerlunden»,
då du gifvit ut din första dikt,
din ungdomssvärmande själabikt?
Säg, minns du, hur då vi svuro hvarandra,
att sida vid sida vi skulle vandra
till ära, rykte och odödlighet. . .
mitt gamle vän hur höll du väl del?
Ack nästa sommar var knappt förrunnen,
då var du för alltid, så tycks det, försvunnen.
Du sålde frankt för ett stycke bröd
med dagligt släp i en landsortshåla
hela ditt hjärtas lågande glöd.. .
och märk, att där skall till aska den kola!
jag ryser, när jag betänker din lott
att dumnia artiklar korrigera,
att sptinga omkring och referera
allt, som är lumpet och dumt och smått!
Jag skulle dö, jag som knappt kan lefua
i denna stad, fast dess infödda barn.
Hu! Att ständigt sitta och vefva
på småintressenas kaffekvarn!» .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
