Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 179
Xeresa tror ej på kärlek,
på Iränder och Iränders råda.
—- jercsa har tränne ögon
att se, hvad som finns att skåda,
tvä stora, klara glober,
där solen speglar sig mätt,
men den som däri blickar,
han drömmer om kärlek lätt.
Xeresa tror ej på vigsel,
på aktning med djupa rötter,
på hem med små mjuka tofflor,
just sydda för nätta fotter,
och så en glans kring det hela,
en oförklarad och rik . . .
Xeresa är stolt att ej ha
en gnista af romantik.
Xeresa älskar brodering,
på arbete blott hon tänker,
men låt ej någonting märka,
när drömmande hon det sänker!
Vr vaknade ögon annars
en kylig blick dig slår:
Xeresa tror hon är gammal
med tjugu långa år.
Per Hallström.
Medan vinden blåser.
■Den kraft, som stormar vildt med hot
att själfviskt allt föröda,
hur ringa är han ej emot
den ädelt burna möda,
som, trygg i känslan af sin plikt,
har mätt sitt mål och vägt dess vikt.
S
en tid, som uppröres af sä många skif-
tande frågor, som så lifligt beröres af
det nya, att det gamla synes klandervärdt,
och som har så utpräglad lust för teorier,
att de gamla af föregående släkten upptram-
pade stigarne genom lifvet öfvergifvas blott
för lusten att företaga utflykter ins blaue
hinein, i eu sådan tid, synes det mig, kan
innehållet i ofvanstående strof, som för någon
tid sedan stod som motto i Idun, tillämpas
på en mängd områden af mänskligt lif.
Äfven konsten följer tidens riktning och
ger oss studier i stället för konstverk. Konst-
närerna uppställa såsom sitt mål att skildra
naturen objektivt oberoende af alla gamla
konstregler, och konstverken visa oss genom
deras vexlande uppfattning af naturen, att den
sanning konstnärerna lyckats återgifva egent-
ligen var individuel.
Bland alla dessa olika frågor, som nutiden
söker lösa, intager kvinnofrågan en framskju-
ten ställning. Kvinnoemancipationen, såvidt
den uppställer såsom sin trosartikel kvinnans
fullkomliga likhet med mannen, ställer sig
därmed i opposition mot hittills gällande upp-
fattningar och åstadkommer en slitning i
åsikter, som hotar att försvaga kraften af de
pliktbud, som sedau gammalt ansetts heliga
för kvinnan. I så måtto synes ofvanstående
strof ha full tillämplighet på kvinnan och
den brytningsperiod hon nu genomgår samt
ge anledning till några allvarliga ord.
Det behöfves ej någon stor skarpsynthet
för att märka, att redan nu en ganska be-
tydlig skilnad förefinnes mellan vår tids unga
kvinnor och föregående släktleds. Förr upp-
fostrades den unga flickan hufvudsakligen till
att blifva maka och moder. Hennes utbild-
ning försiggick i allmänhet mera i hemmet,
under moderns ledning. Hon lärde sig
att sköta ett hushåll i alla dess detaljer
och satte siu stolthet i att icke ge sin moder
efter i praktisk duglighet. Det var modern,
som föregick henne med exempel ej blott i
att sköta hushållsbestyren, utan äfven i att
behandla tjänarne, och ofta blef modern före-
döme för den unga frun i hennes förhållande
till mannen. Det är klart, att under sådana
förhållanden den unga flickans uppfostran i
många fall kom att lida af vissa brister. Hon
lärde sig ofta ej mer än modern kunnat, och
deD bokliga bildning, som bestods henne, blef
i många fall ofullständig. Men huru
allvarliga dessa brister än må synas, upp-
vägdes de doek mer än väl af förtjänsterna.
Den unga flickan fick från första början
sätta sig in i sysslor, som skulle komma att
utgöra hennes lifsuppgift. Hon vann däri-
genom en säkerhet, ett praktiskt förstånd, ett
savoir faire, som på intet annat sätt kan
vinnas.
Skötseln af yngre syskon gaf henne insik-
ter, som blefvo henne till stor nytta, då hon
fick sina egna små att vårda. Hon uppfo-
strades i hemmets frid, under hägnet af för-
äldrar, i kretsen af älskade syskon, och min-
net af föräldrahemmet skulle komma att med
en fläkt af huslighet och värme följa henne
genom hela lifvet. De allvarliga plikter, som
pålades henne, den omsorg, kraft och förstånd,
de fordrade, utbildade såväl hennes karaktär
som praktiska duglighet, på samma gång de
gåfvo sund näring åt hjärtat.
Hvem af oss har inte någon gåDg under
sitt lif träffat på en dylik utmärkt kvinna
och lärt sig att älska henne? Hvem har
icke kännt sig tilltalad af hennes lugna vä-
sen, hennes klara förstånd, det varma delta-
gande hjärtat, det hängifna sinnelaget, den
doft af sann och sund kvinlighet, som omgaf
henne? Hvem ville icke i en sådan kvinna
se en värdig maka, en värdig moder?
Ty värr synes icke den moderna uppfost-
ringsmetoden lämplig att bilda sådana kvin-
nor. Hvar ligger felet? Den unga flickan
lär sig nu för tiden mångahanda saker. Har
hon nytta däraf, blir hon mera lycklig, mera
sann? Utan tvifvel kommer hon i åtnjutande
af ett större mått boklig bildning nu än förr.
Måhända har hon studerat fysiologi, helsolära
o. d. Är hon friskare för det? Måhända
har hon läst teologi och kyrkohistoria. Är
hon mera religiös? Kanhända också hon
lärt sig pianospel, akvarellmålning, fransk
konversation. Är hon mera älskvärd? Om
hon oek kommer att tillegna sig alla dessa
egenskaper, kommer hon med allt detta att
uppfostra sina barn till goda oeh dugliga
människor? Det torde synas, som om jag
med ofvanstående velat säga, att boklig bild-
ning vore för kvinnan till intet gagn. Detta
har dock ej varit meningen, men jag frågar,
om all den tid, som användts på denna del
af uppfostran, varit väl använd.
Alla dessa olikartade ämnen, som den
unga flickan i skolan skall tillegna sig, upp-
taga så hennes tid, att föga blifver öfver för
annan verksamhet. Dessutom kan det lätt
hända, att hennes praktiska duglighet och
energi förslappas genom den ensidiga teore-
tiska verksamheten oeh förvandlas till »efter-
tankens kranka blekhet».
En sådan öfveransträngd flicka med böjelse
för teoretiserande och ofruktbara idéer är föga
lämplig för de moderliga plikter, som kan-
hända en gång skola läggas på hennes skul-
dror. En följd af denna ensidiga teoretiska
uppfostringsmetod har blifvit, att så många
fattiga flickor taga sig anställning som gu-
vernanter, hvaraf de knappast hafva annan
nytta än möjligen ett ledigare sätt att
skicka sig.
Må de unga flickorna egna sig åt studier,
som hafva utpräglad fallenhet för dylika, och
må de öfriga blifva delaktiga af så stor bok-
lig bildning de kunna erhålla, utan att åsido-
sätta den viktiga del af uppfostran, som tjä-
nar till att dana dem för makans och mo-
derns maktpåliggande plikter eller till att ut-
bilda dem till dugliga samhällsmedlemmar,
hvilka såsom ogifta äro tvungna att själfva
förvärfva sitt uppehälle. I flickor, som vun-
nit den hvita mössan, sätten den ej som skylt
på edra hufvuden, så vida I ej behöfven visa
detta insegel på eder lärdom, utan gömmen
den bland öfriga kära minnen, och låten en-
dast klarheten i edert förstånd, mogenheten
i edert omdöme, fiuheten i eder uppfattning
och känsla förråda, att I varit på väg till
Parnassen. Och I, som icke kännen någon
afgjord böjelse att utbilda eder vare sig för
lärarinnans och läkarens allvarliga kall eller
för någon af de banor, som nutiden öppnat
för kvinnan, I som ännu ären nog lyckliga
äga ett föräldrahem, I torden komma ihåg,
att den, som lärt eder det viktigaste för edert
lif, och som alltjämt skall vara villig att
skänka eder allt, hvad hon vunnit genom sin
egen rika erfarenhet, är just eder moder. Gån
till henne och sägen henne: moder, här är
din dotter, lär mig hvad du kan. Du har
hittills kärleksfullt vårdat mig, och jag har
gjort ingenting för dig. Nu vill jag hjälpa
dig moder, kanhända skall jag till någon del
kunna lätta den börda du bär.
En sådan handling skulle alltid bära god
frukt, och vore det än ej mycket I på detta
sätt lärden eder, så vore det dock godt och
nyttigt. Ja, I lärden eder säkerligen det
viktigaste, som kan läras: att med saktmod
bära den börda, som lägges på edra skuldror,
uppfyllda plikters lycka, själfuppoffringens
lugna glädje.
Kvinnan är skapad för hemmet. Hvar en
kvinna finnes, där är det alltid mer hem än
annorstädes. En ogift mans bostad ger icke
det intryck af hemtrefnad som den ogifta
kvinnans. Hvad menas då med hem ? Det
är icke den och den platsen, det och det
stället, utan det är det innerliga, kärleksfulla
förhållandet mellan närstående personer, mel-
lan man och hustru, föräldrar och barn.
Hvar ett sådant förhållande finnes, där är
ett hem, och där det saknas, finnes intet hem,
om det också inför världen bär ett sådant
namn.
Kvinnan är hemmets genius. Kring henne
gruppera sig de öfriga familjemedlemtnarne,
ty det är hon som skänker hemmet dess tref-
nad. Hon sätter sin karaktär på hemmets
yttre utstyrsel, hon pryder hemmet och gör
det angenämt, på henne beror till största de-
len, om barnen äro goda och välartade, och
om tjänarne göra sin plikt med glädje. Det
är då icke af så stor vikt, om hon kan be-
rätta om Alexander den stores härtåg, eller
om hon lärt sig lösa andra gradens ekvatio-
ner, som om hon vet att sköta hemmets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
