Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 IDUN 1391
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun
af
C. 0- Gumælius.
(Forts.)
an må nu icke fatta den föreställningen
att alla dessa fruntimmer voro utskum
af elakhet. Tvärtom voro de i allmän-
het de snällaste och bästa människor i
världen och skulle ej i verkligheten önskat del
minsta ondt öfver någon, men under skvallrets
ifver måhända påverkade af en smula afund samt
ledda af en person, som verkligen önskade fram-
ställa saken i så dåligt ljus som möjligt, gaf det
ena ordet det andra, och till slut trodde de nästan
själfva att de menade hvad de sade.
Plötsligt tystnade de rörliga tungorna. Träd-
gårdsgrinden smällde igen, och mansröster hördes
närma sig. Såsom gripna på bar gärning vid be-
gåendet af något olofligt, sågo damerna med en
viss förlägenhet på hvarandra. Majorskar Mac-
Bley, hvilken tagit den lifligaste delen i samsprå-
ket och lemnat de flesta »upplysningarne», sade
nu brådskande och med tydlig oro’■ »Baron! Kom
ihåg, mina vänner, att allt detta varit i förtroende
och stannar oss emellan. Inga ord efter mig!»
De öfriga hunno knappt medels ifriga nickningar
och några halfhöga utrop gifva sitt bifall tillkän-
na, innan ett par herrar inträdde i iöfsalen, strax
efter åtföljda af ännu några Here.
Sedan helsningarne blifvit undangjorda, yt-
trade den först inkomne, Blendas fästman, baron
Edelhielm :
»Friherrinnan får förlåta att vi komma så här
objudna, men vi hafva ju en gång för alla fått
lof att titta in och se, hur kaffet bekommit da-
merna. Och i dag har jag dessutom ett ärende.»
»Oändligt välkomna,» smålog värdinnan. »Her-
rarne se, att ni varit väntade,» tilläde hon, visan-
de på punschkaraffinen och iskylaren.
»Friherrinnans vänlighet förnekar sig aldrig,»
komplimenterade baronen. »Mitt ärende är,» fort-
satte han, »att ytterligare framföra min fästmös
och de öfriga damernas ledsnad, att ej kunna be-
gagna sig af friherrinnans artiga inbjudning. Men
grefvinnan vågade sig ej ut i värmen, och flickor-
na hafva i hast fått så mycket att bestyra.»
»Ja, förlusten var på vår sida,» inföll värdin-
nan och tilläde: »men varen så goda, mitt herr-
skap och smaken på förfriskningarne. Det är så
grufligt enkelt, men ännu kan man ju inte få nå-
gon Jrukt.»
»Åb, det är tvärtom alldeles för mycket . . .
Men det är så likt friherinnan ... ett sådant öf-
verflöd . . . vattenlingon, som är min förtjusning!»
Och så åts och dracks, och herrarne tände, med
damernas tillåtelse, sina cigarrer och placerade
sig här och där mellan det täcka könets repre-
sentanter, hvilka nu sågo leende, söta och oskyl-
diga ut, som hade de aldrig i lifvet sysselsatt sig
med att, figurligt taladt, slita sönder sina vän-
ner. Men baronen var människokännare. Hans
misstankar hade väckts genom majorskans utrop,
hvilket olyckligtvis nådde hans öron och då han
nu med gäckande småleende fixerade den goda
damen och såg hennes tydliga förlägenhet samt
den rodnad som steg upp i det annars något gula
ansiktet, anade han nästan med visshet hvad som
utgjort ämnet för samtalet före herrarnes ankomst.
Det vore orätt att säga, att ej kabinettskammar-
herren och friherren Edelhielm i första ögonblicket
fann sig obehagligt berörd af den förbindelse hans
blifvande svåger ingått. Men han hyste, oaktadt
sin ställning på de högsta trappstegen i samhäl-
let, likväl ganska frisinnade åsikter, och det bref
han nyss mottagit från Nils, hvari denne med hän-
förelse omtalar sin lycka, hade fullkomligt förso-
nat honom med det som skett. Han önskade nu
blott, att alla andra också måtte se saken från
rätt synpunkt, och sade därför under ett ögon-
blicks paus i samtalet:
»Nå, det var ju ett briljant parti min svåger
Nils gjort. Herrskapet har väl också fått notifi-
kation därom?»
Om en bomb legat gömd i den stora blomster
vasen midt på bordet och nu exploderat midt för
deras näsor, kunde de här samlade knappast blif-
vit häpnare. Han, den högmodige kammarherren,
som med knapp nöd nedlät sig till att umgås med
dem, då han bebodde sin strax utom staden be-
lägna, präktiga egendom, han, hvars utnämning
till hofmarskalk ansågs som säker bröllopspresent,
han . .". han tycktes helt belåten med sin egen
svågers gräsliga uppförande. Var då världens
sista stund kommen?
Den beskedliga friherrinnan Stjernfeldt, hvilken
ej heller så särdeles deltagit i den stora förintel-
seprocessen, var också den första, som hemtade
sig tillräckligt för att kunna svara:
»Ja, han har varit så snäll och skickat oss
förlofningskort.»
»Det skall bli roligt att få göra den lilla svä-
gerskans bekantskap,» fortsatte Edelhielm lugnt.
»Hennes porträtt, som Nils skickat grefvinnan är
beundransvärdt. En fullkomlig skönhet med de
lifligaste, glada ögon. Nå, herrskapet få själfva
se . . . de komma visst i nästa vecka.»
»Åh!»
»Sten kommer nu också hem, så att alla sy-
skonen bli församlade. Då skall det festas,» till-
lade han muntert. »Vi skola låta den firade stor-
stadsdamen se, att vi kunna roa oss äfven här.
»Hvad skola vi hitta på?» sade han, i det han
vände sig till sin granne, den lilla doktorinnan.
»Nog vet jag hvad jag skulle vilja,» svarade
denna med en lätt rodnad. »Om man kunde få
ihop ett sällskapsspektakel eller något sådant för
jultomtarne, när det nu blir så mycket ungdom i
staden.» - b
»Ja, hvad säger herrskapet därom?» frågade
baronen. »Tänk på det till dess vi träffas ute på
Eriksborg, där jag tänker ställa till en fest för de
unga tu och deras vänner,» tilläde han med nå-
gon tonvikt. Och så blef samtalet allmänt, tills
herrarne åter aflägsnade sig. Frunlimmerna dröj-
de ej heller länge. De kände sig generade för
hvarandra och för sig själfva och längtade att
någon tid skulle förflyta, så att de utan allt för
stort uppseende kunde kasta om och blifva »vän-
ner» till de unga tu, för att dymedels få vara
med om alla de väntade festligheterna. Den enda,
som förblef orubblig, var majorskan Mac-Bley,
och hennes sista ord voro:
»Tro mig, de försöka att vända saken till det
bästa. Det är bara högmod alltsammans. Eftersom
flickan nu hör till dem, är hon naturligtvis ut-
märkt. Vänta bara, om det blefve slut på par-
tiet ... Då skulle man få höra. Jag vet hvad jag
vet.» Och så gick hon, för att vid tillfälle fort-
sätta sitt nu påbörjade undermineringsverk, ty
majorskan Mac-Bley var ett resolveradt fruntim-
mer, och då det, som här var fallet, så djupt
rörde hennes egna intressen, ämnade hon, så’
länge det fanns en gnista hopp, ej gifva vika,
förr än hon stod vid målet, eller allt var oåter-
kalleligt förloradt.
Följande morgon var hon uppe i god tid och
begaf sig till hamnparken. Ehuru klockan ännu
ej var sju, fann hon redan före sig en hel del
personer, hvilka raskt gingo af och an i de lum-
miga gångarne. Stadens apotekare hade nemligen
haft det lyckliga infallet att arrangera en brunns-
anstalt i den till parken hörande schweizeripa-
viljongen, där han »till moderata priser tillhanda-
höll alla nu brukliga mineralvatten, såväl natur-
liga, som konstgjorda», och där man således kunde
bespara sig en dyrbar brunnsresa, Anstalten var
också mycket besökt, och kunde gästerna delas i
tre afdelningar: de, som voro ordinerade och
drucko för sjukdoms skull, de som drucko ett
glas lättare vatten, såsom Vichy, Sehers eller dy-
likt, för att därigenom tvingas att stiga tidigt upp
och vara i rörelse, samt slutligen dem, som blott
gingo till och från för nöjes och sällskaps skull.
Bland de första var Blenda Måneskiöld, som
drack Ronnebyvatten, samt en son till prosten
Strömstedt, nyligen promoverad filosofie doktor,
som drack Karlsbader. Till den andra kategorien
hörde bland andra Blendas syster Elsa, och till
den tredje majorskan Mac-Bley, samt dessutom
hela societeten i den lilla staden.
Majorskan upptäckte snart Blendas höga ge-
stalt, hvilken långsamt skred framåt i en något af-
sides gång. Hon gjorde en liten omväg, och kom
således af en händelse att möta sitt offer i en
krökning af vägen, hvarigenom det blef Blenda
omöjligt att undkomma.
»God morgon, söta Blenda,» helsade den gamla
frun, så söt det var henne möjligt. »Hur mår du
i dag? Vi fingo inte se er hos Stiernfeldts i gar,
så att jag fruktade du blifvit riktigt sjuk.» -
»Nej tack, jag mår som vanligt,» svarade Blen-
da kallt.
»Nå, det var roligt. Det skulle ju också^varit
dubbelt svårt om du sjuknat nu, då ni få så rart
främmande. Ack, det var sannt, jag har ju ännu
icke lyckönskat till grefve Nils’ präktiga förlofning.
Hvad tyckte ni om den...? Men ni visste väl
af det förut? fortfor majorskan och kastade där-
vid en lurande sidoblick på sin följeslagerska.
Hon fick likväl icke se mycket, ty Blenda var
van att beherrska sig,’ och det var blott me-
dels en svag ryckning och de lindrigt rynkade
ögonbrynen hon visade, att denna fråga berörde
henne djupare än den förut framställda om »huru
det stod till».
»Naturligtvis anade vi, att det skulle gå därhän,»
svarade hon lugnt, »och då Nils tyckes vara så
lycklig, kunna vi ej annat än glädja oss där-
öfver.»
»Nå, det var då för väl,» utropade den gamla
frun med en ton af obeskriflig lättnad och till-
fredsställelse. »Jag var nästan rädd, att ni ej
tyckte om partiet. Det lät så besynnerligt, hvad
de sade därom i går. Ty du förstår väl, att det
pratades en hel hop därom,» tilläde hon men en
föraktfull min.
»Jaså ... ja naturligtvis.»
»Ja, de voro allesammans så förvånade öfver
förlofningen. De tyckte förstås att han, med sitt
namn och utseende och allt, kunnat fä bättre än
en liten köpmansdotter.»
»Förlåt, tant, jag måste nu dricka mitt glas,»
sade Blenda med en viss otålighet och ämnade
med en bugning lemna majorskan. Denna släppte
likväl ej sitt tag.
»Jag tror jag följer med och ta’r ett glas soda-
vatten,» sade hon och återupptog, sedan vattnet
inmundigats, det förra ämnet.
»Din fästman tycktes vara alldeles förtjust. Det
är märkvärdigt, hvad tiderna förändras. Inte skulle
man förr trott honom därom. Och ehuru vår
släkt ju inte på något sätt kan jämföras med er,
måste jag säga, att jag var riktigt rädd en tid,
då min son svärmade en smula för just samma
flicka. Se, hon lär ha haft en hel mängd kurti-
sörer, fastän jag inte tror, att hon varit förlofvad
förut.»
Blenda gick tyst och till utseendet lugn, men
hennes nervöst darrande händer och den uppsti-
gande rodnaden förrådde hennes inre rörelse. Ma-
jorskan forfor obarmhertigt, men med en lugn,
välvillig ton, som hade det varit de vanligaste sa-
ker hon talat om.
»Jag undrar just, hvad salig grefven skulle tyckt
om allt det här. Jag kom genast att tänka på
det där pratet, som en tid gick om dig och dok-
tor Ek, och huru tvärt han gjorde slut därpå.
Men det hade förstås ej lyckats nu, ty grefve Nils
är ju så själfständig, och det är bara vi, stackars
fruntimmer, som ej få följa vår egen vilja Ha’
ni hört något om hennes uppfostran?»
»Ja,» svarade Blenda, med ansträngning till-
kämpande sig ett yttre lugn, »hon lär hafva fått
en särdeles vårdad uppfostran och varit mycket
utomlands.»
»Nå, det var ju godt, ty modern skall vara en
ytterst simpel människa, man vet inte, hvem hon
är en gång. Nå, nu är blott att hoppas, att det
ej kommer någon fnurra på tråden, som med de
andra fästmän, som ryktet påstått, att hon haft,»
skyndade majorskan att tillägga, »ty hon lär vara
lätt stött, och när man känner grefve Nils och
hans häftiga och stolta lynne, så skulle det ju
kunna hända, att det aldrig blefve något gifter-
mål af, och det vore ju skada, eftersom han är
så förtjust och hon är så ofantligt rik .. . ty inte
tror jag, att det skall vara si och så med faderns
förmögenhet. Annars så säga de just om honom,
att orätt fånget är lätt förgånget, och att han
skall hafva förtjänat sina pengar på lättsinnigt
sätt. Men det är naturligtvis bara förtal,» till-
lade den gamla frun med ett vänligt leende. Odh
så fortfor hon att på det omständigaste utlägga
allt det skvaller, som hon under gårdagen dels
utspridt, dels hört af andra, och blef allt djärf-
vare, då bon märkte, att Blenda öfvervunnit den
första pinsamma stämningen och med ett visst
intresse lyssnade på hennes ord, ehuru hon ej på
något sätt uppmuntrade den gamla att fortsätta.
Slutligen hade Blenda druckit sina glas och gick
nu att uppsöka systern för att få dennas sällskap
hem. (Forts.)
Julinumret af Iduns Mode- och Mönstertidning medföl-
jer Iduns nästa nummer till vederbörande pre-
numeranter.
Innehållsförteckning’:
Från utställningarna i Göteborg ; af J. N—g. II : »Hand-
arbetets vänners» utställning. (Med porträtt.1 — Några gyllne
regler; poem af O. A. Bäckman. — Frän kvinnans arbetsfält,
studier från Stockholms horisont, af G. Gullberg. III: Kvin-
liga telegrafister. — I torget; en barnstudie af Ina von Stoc-
kenstrand. — Nääs; för Idun af J. B. — Förbjuden frukt;
skiss af M...C. I o. II. — Grefvinnan Tessins kokbok;
af S:t Germain. — Småstadslif; en verklighetsskildring för
Idun af C. O. Gumælius. (Forts.)
ar De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten ära förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blaemaljerade^arilarne^Prisen stallamg olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelepar HALLBERG, Regeringsgatan ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
