Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 10 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 1891
IDUN
bakom denna stelnade yta rörde sig måhända
en värld af känslor.
Det gick något besvärligt med samspelet
till en början, men det redde sig efterhand.
De gamle mästarnes verk genomgingos ett
efter annat. Rolf hade oek stor förmåga att
i sitt spel inlägga värme och mjukhet. Hvart-
enda stråkdrag liksom frambringade toner ur
hans egen själ.
Den aftonen brusade musiken timmar ige-
nom på det annars så tysta Yideby.
Och Annie kände sig nästan upprymd till
sinnes. Hon förstod, att hur det än kunde
gestalta sig, detta nya lifsskede, ensam skulle
hon dock aldrig komma att känna sig.
IY.
Vintern hade gått förunderligt fort, oak-
tadt enformigheten. Det var förnämligast den
husliga trefnaden, som bidragit härtill. Mellan
Annie och fröken Cecilia hade intet vänskaps-
förhållande kommit till stånd. Det fanns
inga anknytningspunkter i deras lif och åskåd-
ning, och de erforo båda instinktmässigt vid
första ögonblicket, att de ingenting kunde bli
för hvarandra.
Med pastor Helmer och herr Gregerson
hade Annie gjort bekantskap, då de gästat
Videby vid de regelbundna virapartierna. Pa-
storn föreföll henne torr och motbjudande.
De bytte sällan ord med hvarandra, om ej
för att disputera.
Med herr Gregerson stod hon däremot på
bättre fot. Det hade blifvit en vana, att han
efter supén bedt henne spela några musik-
stycken, hvilket hon ock gärna gjorde.
Det svåra nerflidande, som länge plågat
Agnes, hade snarare ökats än minskats och
ännu mera isolerat henne från omgifningen.
Också hade ej Annie kommit henne stort
närmare än under de första dagarne af sin
vistelse inom familjen. Hon hyste beundran
och aktning för detta gåtfulla väsen, som med
ovanlig själsstyrka ensam bar sina lidanden,
utan klagan, utan fordringar.
Med Rolf åter var det annorlunda. Mu-
siken hade strax i början närmat de båda
till hvarandra, och så småningom hade ett
i viss mån förtroligt förhållande uppstått mel-
lan dem. Att det var helt oskyldigt, därom
var Annie fullt öfvertygad. Men hon besvä-
rades dock stundom däraf och drog sig till-
baka i skyddet af en konstlad köld.
För öfrigt gjorde hon sig ej närmare reda
för, hvari detta förhållande bestod. Det låg
som en lätt genomskinlig slöja i luften om-
kring dem. Det brände på hennes kinder,
då hon kände hans blick följa sig — och
när gjorde den ej det? —- för öfrigt var det
intet — intet.
Och nu var det vår.
Annie hade gjort en promenad i grann-
skapet och gick nu, djupt försjunken i tan-
kar, på den smala strandvägen utmed sundet
helt nära Videby.
»Fröken Smith!»
Hon vände åt sidan, därifrån rösten kom.
Det var Rolf, som höll på att ösa en båt vid
bryggan.
»Kom och följ med till utgården på andra
sidan sundet.»
»Jag vet inte. . .»
Han hade sprungit upp på bryggan och
stod framför henne.
»Hvarför tvekar ni?»
»Det är kanske inte passande.»
»Bah, passande! Hvem frågar efter det
här! Människor, säger ni. Det finns ju knappt
några på trakten, och hvad skulle det angå
dem för öfrigt! Men det är så med er kvin-
nor. Ni ska’ alltid rådfråga samvetet först,
om det är passande, vore än lusten aldrig så
stark. Nå, ni har naturligtvis er fria vilja.
Jag begär ingen uppoffring. Ja eller nej!»
»Nåväl, jag följer med.»
Knappt var detta sagdt, förrän Rolf med
kraftig arm lyfte henne ned i båten, hoppade
själf efter och sköt ut från land.
Hur dumt var det ej, detta tvekande.
Hvarför ej säga ett bestämdt nej genast, då
hon ansåg det vara orätt att följa med! Hon
visste, att detta nej skulle framkallat moln
på hans öppna panna och fördystrat hans
blick. Men hvad betydde det?
Nu var dock öfverflödigt att reflektera där-
öfver.
De skämtade och skrattade och märkte ej
ett lätt åkdon, som från motsatt håll på stran-
den närmade sig Videby.
I vagnen satt Cecilia, körande med egen
stadig hand sin springare. Hon svängde upp
på gården och stannade framför trappan.
Hon gick direkt in till Agnes.
»Det var så förskräckligt tråkigt hemma i
prostgården», började hon efter öflig helsning,
»och därför kommer jag till dig för att äta
middag.»
»Du är välkommen,» sade Agnes leende.
»Jag vill göra, hvad jag kan, för att roa dig.
Rolf och fröken Smith skola ock säkert göra
sitt till. För närvarande äro de väl ute, för-
modar jag, hvar på sitt håll. »
»Ja, de äro ute, men inte hvar på sitt
håll. Jag såg dem just tillsammans ute på
sjön.»
»Nå, då komma de snart. Jag antar, att
de sett dig komma.»
»Visst inte ! De hade så muntert tillsam-
mans, att de hvarken hörde eller sågo. Det
kommer nog att dröja.»
Det låg bra mycken spetsighet i tonen,
men Agnes märkte det ieke, eller låtsade åt-
minstone ej märka det.
Efter en rundlig timme kommo de till-
baka, särdeles upplifvade af färden. Ingen
af dem fäste sig vid Cecilias satiriska utfall
med anledning af deras utflykt.
Efter middagen blef fråga om, hvad man
skulle roa sig med.
»Om vi skulle läsa högt en stund,» före-
slog Agnes.
Cecilia rynkade på näsan och skakade på
hufvudet.
»Kanske ni vill höra en duett?» frågade
Rolf.
»Nej tack! Jag tror inte jag förstår mig
på det där pjunket. Låt oss hällre få en
ärlig »bondtolfva» på fyra man hand.»
Rolf och Annie vexlade ofrivilligt en
hastig blick, som doek icke undgick Cecilia.
Af artighet mot gästen, om ock icke af
böjelse, efterkom man hennes önskan och ef-
termiddagen tillbragtes vid spelbordet.
(Forts.)
Frureformen.
Wjj ()?ed »frureformen» menar jag icke ett för-
s öl slag att förvandla alla fröknar till fruar.
■ U UV Nej, fröknarna må, gärna för mig, till
G/ T lefnadens afton få fägna sig åt sin jung-
fruliga titel. Lika litet afser mitt förslag att upp-
höja de nuvarande »madamerna» till fruar. Nej
bevars, då vet jag, att jag skulle ha emot mig
hela den respektabla och kompakta majoriteten af
våra fruar. Jag ville endast föreslå, att hvar och
en, som är fru, helt enkelt skall kallas fru —
och detta är ju icke någonting alltför revolutio-
närt? Jag resonerer helt enkelt så här: antingen
är det en heder för hustrun att bära sin mans
namn, och då äro alla titlar öfverflödiga, eller ock
är det icke en heder — och då kunna väl inga
titlar förbättra saken.
Jag har ofta sökt utfundera ett skäl för bibehål-
landet af denna sed, men ej lyckats finna något
sådant. Kittlar det fåfängan att få höra en titel,
så måtte det väl i lika hög grad stöta örat —
om man har det ringaste sinne för harmoniska
ljud — att höra sådana ord som landshöfding-
skan, assessorskan, kommerserådinnan, kronofogd-
skan, tullförvalterskan o. s. v, Aldrig i världen
kan väl en människa på allvar njuta af att bli
kallad presidentska, generaldirektörska, borgmästa-
rinna eller apotekerska.
Vi hafva visserligen ej några»Frau oberappelations-
gerichtsräthin», såsom jag en gång såg skrifvet på
min grannes dörrplåt i Tyskland, där jag äfven
hörde en skorstensfejares maka kallas »Frau ka-
niinräthin». Med den förstnämnda tyska titeln
kan måhända generalkrigskommissariatskan mäta
sig, och blott vi hinna ännu litet längre i vår
sträfvan efter allt »europeiskt», så kan nog en
sådan komma i svang också här.
Jag medger, att vi ha också trefliga och husliga
titlar såsom t. ex. kammarrådinna, ty jag vill in-
galunda förmena hvarken man eller kvinua att
råda öfver sin kammare. Men så ega vi åter an-
dra, såsom krigsrådjnna och statsrådinna, mot
hvilka det kunde anmärkas, att den första stöter
litet för mycket på kämpakraft, och den senare
tyder på en utvidgning af kvinnans rättigheter,
som tillsvidare existerar endast i form af fromma
önskningar.
Man påstår visserligen, att mången fru är herre
i sitt hus, och att hennes myndighet sträcker sig
ända in i ämbetsrummet. Nåväl, gör hon gagnet,
så gif henne äfven namnet, gärna för mig, men
oförändradt, utan någon vanprydande ändelse.
De äldre bland oss påminna sig utan tvifvel
den märkliga frökenreformen, som på sin tid satte
alla sinnen i jäsning. Det var ju också något
oerhördt, ett himmelskriande intrång på hvarje
välboren frökens rättigheter. Hvad nytta hade
hon af att hennes ättefader varit känd — om
också icke med redan då krutet uppfanns, om
första bästa borgartös, ja kanske till och med hen-
nes egen sömmerska, skulle få gå och ståta med
hennes privategendom, den heliga frökentiteln?
Med bitter ironi talades därför i början om »hus-
hållsfröknar», »butikfröknar» m. m., men slutligen
fick man finna sig i det oundvikliga, och numera
är mamsellen, lik Karl den tolftes minne i Nor-
den, »snart en saga blott».
Ja, så var det för 25 år sedan, men nu höra
ju reformer till ordningen för dagen, och ordet
har alls ingen farlig klang numera. Därför kan
jag också utan fruktan komma fram med mina
funderingar. Betänk, att jag icke föreslagit ett bort-
lemnande af alla titlar! Männen må fortfarande
bära dem, med eller utan förtjänst, d. v. s. då de
beteckna hans verkliga ämbete, eller då de be-
teckna ingenting. Men fruarna, som ha ingen del
i männens ämbeten, borde icke heller ha någon
del i deras ämbetstitlar.
Det är dock icke ofta en gift kvinna får bära
den enkla och vackra titeln fru. Stundom till
lust och stundom till leda, får hon bära alla möj-
liga och omöjliga manliga titlar och ämbetsnamn,
försedda med den mindre välklingande ändeisen
»skan».
Att samtalet vore ledigare och sällskapslifvet
likaså utan de välsignade titlarne är en allmänt
känd sak, men lika allmänt har man ej insett,
huru mycken tid som kunde besparas, om de af-
skaffades. Det vore allt skäl att betänka detta
och ihågkomma, att tid är pengar. Hvilken hus-
moder har ej erfarit den förargelsen att se sin
tjänarinna, som hon skickat på ett litet ärende,
dröja en hel evighet på färden. Detta kan stun-
dom vara tjänarinnans fel, men ibland också de
många och långa titlarnes skuld.
Hvad hjälper det t. ex. en stackars flicka, att
hon har flinka ben, då hon är anbefalld att gå till
granngården och framföra ett budskap så här:
»Protokollssekreterskan bad helsa magistratssekre-
tererskan och begärde det där spetsprofvet, som
magistratssekretererskan lofvat låna protokollssek-
retererskan. Protokollsekreterskan skulle nog kom-
mit själf, men öfverstekammarjunkerskan, öfverste-
löjtnanskan och generaldirektörskan ha just kom-
mit till protokollssekretererskan». Om flickans tunga
också ej ärovan vid de långa och främmande benäm-
ningarne, tager det en god stund att nysta ur sig
hela denna ramsa, under det matmodern väntar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
