- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
243

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1891 I DU N 243
anske ser lian nu sin ängel,
Som Çuds anlet alltid skådar.. .
Därför 1er han, likt den ljusning,
Som om morgon sol lebådar.
Beth—n.
Våra vänner.
För Idun af
Helena Nyblom.
Hyis en Skat af Perler klare,
Dyrebare, kaldes din,
Ja, den kan du trygt bevare
I et ildfast Pengeskrin.
Men hvis i din Hånd man lägger
Tillidsfuld en Hånd som Ven,
Husk, at den, som Händen räkker,
Han kan tage den igjen.
Og skal dit et Hjerte väre
Med sit urofulde Slag,
Må du vinde det med Are,
Nyerobret Dag for Dag! —
vem vill icke ha vänner ?
Det anses för ett af lifvets bästa goda
att ha vänner, och man säger om en människa:
»Det är en lycklig människa, som har sä
mänga vänner!» Många vänner! — Ja, det
beror på, hvad man förstår med en vän !
Det finns sådana, som räkna alla dem som
sina vänner, i hvilkas hus de äta middag eller
äro inbjudna till andra tillställningar, ja, det
finns till och med inånga, som kalla alla dem
sina vänner, som de helsa pä på gatan, och
i så fall kunna vi ju alla fä ett ganska stort
antal vänner att framvisa.
Men tar man saken litet allvarligare, blir
det en helt annan sak. Detta ord »en vän»
har blifvit missbrukadt som så många andra
bra ord.
Vi missbruka det alla.
Vi skrifva i ett bref: »Kära vän», eller
»din vän» af brist på bättre uttryck. Åtmin-
stone skrifva vi »kära», »snälla» och »goda»
till många, som vi egentligen icke alls tycka,
att dessa adjektiv passa in på.
En både sannfärdig och kvick dam af mina
bekanta stod en gång i riktigt tvifvel och
plåga inför en öfverskrift, som hfn skulle
sätta öfver ett bref. »Jag skrifver inte kära
vän», sade hon, »för det är inte min vän.
Jag skrifver inte kära — för hon är mig
inte kär, — inte goda -— jag finner henne
inte alls god, och inte snälla, ty hon är inte
älskvärd. —- Nu vet jag, hvad jag skall skrifva!»
utbrast hon till sist. »Jag skrifver: ’Syndiga
människa!’ —- för att, om det finnes någon
sanning i henne, så måste hon ändå erkänna,
att hon är en syndig människa!»
Om man än icke skulle gä så radikalt till-
väga, att man skulle uppmuntra sina medmän-
niskor med en sådan öfverskrift, är det åt-
minstone säkert, att man skulle vara litet för-
siktigare vid användandet af ordet »vän», om
man fäster någon betydelse därvid.
En vän är något af det dyrbaraste man kan
ha på jorden.
Man kan aldrig vara nog tacksam, om man
eger en, aldrig göra nog för att visa sin vän-
skap för en vän.
»Nä, hvad menar du då med en vän?»
skall man fråga mig.
Ja, skall jag därpå 3vara bvad detta begrepp
innehåller för mig i hela dess utsträckning,
så måste jag nämna ungefär allt godt, som
existerar.
Först fordras det, att den, som jag anser
för min vän, är mig sympatisk. Jag vill ha
sympati både för hans natur och hans karaktär,
med andra ord, jag vill både kunna älska ho-
nom och tro på honom, och han måste nära
samma sympatiska känslor för min natur och
karaktär.
Jag säger »han» för korthetens skull, men
jag underförstår också hon. En »vän» är
icke särskildt en kvinna eller en man, — det
är en människa.
När jag således förutsätter denna naturliga
sympati, som man icke behöfver att vidare rä-
sonera öfver, men som man trifs i, liksom man
trifs i en sund luft, så kommer vidare en hel
mängd andra ting.
Jag vill, att en vän skall tro på en,
oaktadt allt förtal, och till och med oaktadt
ens egna handlingar ibland tala emot en, tro,
att det dock har funnits någon orsak därtill,
som han skulle förstå, om vi finge förklara
oss för hvarandra. Men skulle det inträffa,
att jag verkligen tänkte göra något dåligt, skulle
denne vän hålla tillräckligt af mig för att icke
tillåta det, utan bli en fiende till det dåliga i
mig, just därför att han var min vän.
En vän skall kunna glädja sig öfver hvarje
framgång, hvarje lycka, som möter en. Han
skall vara den förste, som, fritt och gladt,
ger sitt bifall åt hvad han kan tycka om, att
man har gjort, glädja sig öfver, att man bar
andra vänner, som också förstå en. Skulle
nöd eller sorg eller olycka komma på, så tän-
ker jag, att en riktig vän icke blott skulle
kunna gå tvärs öfver gatan för min skull, utan
komma tvärs öfver Atlanten för att hjälpa mig,
—- och vore han själf i någon sorg eller olycka,
skulle jag vara den han först tänkte på som
en vän, som han alltid vore säker att finna.
Det finns ett ordspråk, som säger: »I nöden
pröfvar man vännen», — och onekligen är
det ett stort prof på vänskap, när en vän kom-
mer till en i tunga och bekymmersamma tider
för att hjälpa, om han kan, och för att trösta,
om han icke kan hjälpa, eller för att sörja
med en, när det hvarken finns tröst eller hjälp.
Det är också tecken på, att jag håller mycket
af en god vän, när jag i tunga, mörka ögonblick
längtar efter honom. Men det finns ett bevis
på vänskap, som jag anser ännu långt större
och starkare, än när en vän i sorgen behöfver
en, och det är, när en vän midt i glädjen
saknar en; intet är ett så stort bevis på vän-
skap, som när en människa, midt i lyckan,
midt i kärleken och glädjen, ännu har tid
att minnas en, ännu kan säga: »Jag sak-
nar dig!»
När ens hjärta är sammansnördt af ångest
och bekymmer, kan man ha ett sådant behof
af sympati, af deltagande, ja, af den allra min-
sta vänlighet, att jag tror, att man i sådana
ögonblick skulle kunna räcka ärmarne mot
hvarje god människa, som komme för att lin-
dra en.
Sorgen gör en till slaf, och en hvar, som
kommer till en i fängelset, mottager man som
en välsignelse. Men glädjen gör en fri, lyc-
kan gör en så fri, att man i den ofta blir
allt för själfständig, allt för oberoende. Därför
är jag säker på, att den vän, som jag i en
lycklig tid af mitt lif saknar, han är min bä-
ste vän; och den vän, som midt i sin glädje
ser efter min tomma plats, han älskar mig.
* *

*


När man tänker på sina vänner, äro de för-
sta, som möta en, barndomsvännerna. Att vi
fingo dessa och icke andra till våra första vän-
ner, beror sällan på oss själfva. Det beror för
det mesta på, hvilka våra föräldrar eller släk-
tingar ha varit allierade med, på hvar man
har bott, i hvilken skola man har gått o. s. v.
Det är icke ens eget val, det är yttre tillfäl-
ligheter, som föra en tillsammans med ens
första barndomsvänner. Det är också för det
mesta så, att lifvet skiljer en från dem.
Man reser hvar sin väg, man kommer in
i olika förhållanden och mötes kanske aldrig
eller endast en sällsynt gång igen. Möter man
hvarandra, är det nästan alltid med glädje, med
en hemlig förhoppning att träffa en vän, en
af de gamla, kära vännerna. Man ser först
efteråt ömsesidigt, hur förändrad man har
blifvit . . .
Det är icke längre glada barn eller unga
modiga människor, som se in i hvarandras
ansikten. Det är två gamla människor, som
lifvet ruskat i, hvar och en på sitt sätt.
Börjar man tala med hvarandra, stöter man
på patrull. Liksom lifvet har skilt våra vä-
gar, så ha dess händelser och erfarenheter
skilt våra tankar, åsikter och sympatier. Vi
ha egentligen ingenting att säga hvarandra,
till och med mindre än de flesta obekanta,
ty vi möttes med den föreställningen, att vi
voro »gamla vänner».
Men så komma vi att tala om gamla da-
gar, och då ha vi mångfaldiga ting att på-
minna oss. Yi ha ju alla våra första intryck
af lifvet gemensamt. Våra första lekar, våra
första studier, hela den första början af lif-
vets stora upptäcktsresa. Det är dessa erin-
ringar, som ha varit oss båda så kära, att vi
gifvit hvarandra en vacker plats bland dem,
det är de lifliga och oförgätliga minnena om
de första barndomsintrycken, som göra, att
man med en egen ömhet minnes sina barn-
domsvänner.
Man begår blott ett misstag, det, att kalla
dem »vänner». Barndomskamrater är ett rät-
tare ord. Det är blott med eget medvetande
man väljer sina vänner.
Det går, som Vennerberg uttrycker det, när
man möter en »gammal vän».
... »Nu ha vi träffat hvarann igen,
Och vänner äro vi, — ja ja men,
Och säga: ’Ack, huru hjärtans roligt
Att se dig åter!’ — och helt förtroligt
Vi skaka hand, och vår mun den 1er, —
Men vänskap — det är det icke mer.»
(Forts.)
På frälsningsestraden.
Bilder ur nutidslifvet,
tecknade för ldun af Wilh. Lundström.
2.
Röda rosor.
8
on var nitton år, när jag lärde känna
henne. Öfver det lilla ansiktet med
de fina, regelbundna dragen hvilade ett ut-
tryck af djupaste vemod, och det blonda,
burriga håret bildade liksom en gloria där-
omkring. Fäste man sig blott vid den bleka
hyn och de något insjunkna kinderna med deras
hektiska rodnad, då tyckte man sig se resigna-
tionen personifierad; men fick man så höradenna
skenbart så flegmatiska varelse tala med en af
energi och lifslust vibrerande stämma och se de
klara, stålgrå ögonen blixtra, då märkte man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free