Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
258 I DU N
I modet att lefva, i frimodigheten i all strid, däri ligger lifvets lycka. Den bygges
blott af starka händer och starka hjärtan.
JA. pOLBAN.
förfäder i flere generationer, och som är be-
lägen i en naturskön trakt på gränsen mellan
Bohus län och Dalsland. Hon var dotter
till majoren och kommendören Michael Koch
till Yågsäter och Torp samt hans andra fru
Emma Wilhelmina Iggeström samt egde flere
syskon, af hvilka en syster blef gift med
ärkebiskop A. N. Sundberg och en annan
med generalmajor K. H. Kreiiger.
Om man också icke i allo kan dela den
bekante franske estestikern Taines teori rö-
rande »milieuns» (omgifningens) betydelse för
sinnets och karaktärens daning, måste man
dock medgifva, att den (rakt, hvari en män-
niska födes, och de personer, som omgifva
en varelse under dess viktigaste utvecklings-
perioder, barndomen och ungdomstiden, måste
trycka en stämpel på denna andes såväl
yttre framträdande som inre egenskaper. Na-
turen, som omgaf Ida Kochs vagga, var le-
ende, harmonisk och bördig, de personer, som
ledde hennes första steg och under ungdoms-
åren stodo vid hennes sida, voro goda, san-
ningsälskande och karaktärsfasta. Den ri-
ka gäfva, som naturen skänkt henne, ned-
lades sålunda i en jordmån, som kom plan-
tan att frodas och spira upp. Hennes kropp
blef harmonisk, hennes anletsdrag sköna, och
hennes själ, som såg endast efterföljansvärda
exempel, gick i en skola, hvilken med de
förutsättningar, som redan förefunnos, måste
bilda en god karaktär.
Hennes hem var af det gamla goda sla-
get. Där fanns rikedom utan slöseri, gäst-
frihet utan paraderande, skilnad mellan hus-
bondfolk och tjänare utan någon malplacerad
höghet eller sårande öfversitteri. Det inne-
bar solidité och patriarkaliskhet i förening.
Så förflöt hennes lif i hemmets sköte, tills
hon den 29 mars 1859 förenades i äkten-
skap med dåvarande löjtnanten vid Yestgöta
regemente John Ericson, son till den bekante
järnvägsbyggaren öfversten friherre Nils Eric-
son och brorson till Sveriges mest fräjdade
uppfinnare, John Ericson. De bosatte sig
på egendomen Rånnum vid Göta elf, hvilken
de arrenderade af brudgummens fader, som
själf bebodde det närbelägna Nygård.
Där kvarstannade de till 1873, då de öfver-
flyttade till sistnämnda gods, sedan öfverste
Ericson ett par år förut aflidit.
Det är i det lilla som andens storhet fram-
träder. Sannt är, hvad den engelske skalden
Young skrifver:
»Hvad är en småsak? Vet du ej, du får
af sandkorn berg, sekunder skapa år
och obetydligheter lifvet.»
Den som fyllt sin plats inom det lilla om-
råde, försynen anvisat, är lika aktningsvärd
som någonsin den fosterlandsräddande fält-
herren eller den snillrike skalden.
Friherrinnan Ericsons sfär under de första
åren af hennes äktenskap var icke stor. Hon
bodde på sitt gods, arbetade att sätta sig in
i sina plikter och förde ett angenämt umgän-
geslif med grannarne. Men särskildt en sida af
hennes verksamhet är värd att uppmärksam-
mas. Hon blef en utöfvarinna af gamla, pa-
triarkaliska seder på samma gång som en
föregångerska med afseende på en princip,
hvilken i dessa dagar i pressen uttalats an-
gående livad förmögna och bildade kvinnor
kunna uträtta för att bekämpa det växande
klasshatet och de förödande strejkerna, näm-
ligen att genom godhet och hjälpsamhet, ge-
nom besök i de sämre lottades hem, genom
deltagande för deras öden, visa, att äfven
den rike har känsla för och vill undanrödja
fattigmans vedervärdigheter.
I fullgörandet af dylika »småsaker» förflöt
hennes lif på det stora godset. Hon infann
sig alltid, där hennes hjälp behöfdes, stod
alltid till tjänst, då hon underrättades om nöd
och bekymmer. Än hade en pojke skurit sig
i fingret, än ett barn blifvit ormbitet, här
skulle ordination efter »husläkarens» före-
skrifter lemnas och husapoteket anlitas, där
skulle soppa skickas till en konvalescent. På
ett ställe är en slarfvig mor, som vanvårdar
sin barnskara, på ett annat ställe vill en upp-
satt väf icke gå. En enka har ett lytt barn,
för hvars framtid utväg måste skaffas, och i
en annan gård har fadern fallit ifrån, och
lämpligt arbete till själfhjälp måste utfinnas
för den efterlemnade familjen, så att dess med-
lemmar ej bli fattighjon. Allt skall »frun på
herrgården» veta råd för, och det är icke
nog med att ha god vilja och fulla förråder,
utan hjälpen måste ske på sådant sätt, att
den verkligen gagnar och icke i följd af okri-
tisk välmening föder lätja och tiggeri. Både
hjärtat och hufvudet tagas i anspråk; det
måste vara ett samarbete mellan känslan och
omdömet, om en sådan verksamhet skall blif-
va välsignelserik. Dessa egenskaper funnos
i icke ringa grad förenade hos friherrinnan
Ericson, och många äro de i Tuuliems socken,
som med tacksamhet erinra sig den tid, hon
där bodde och verkade.
Om kvinnorna rätt fattade denna sida af
lifvet, det lillas betydelse för det’ stora, det
stadigt roterande, skenbart obetydliga lilla
kugghjulets värf i den oerhördt starka ma-
skinens arbete, skulle världen se helt annor-
lunda ut. Det är vår glädje att veta, att
sådana kvinnor finnas, och vårt hopp, att de-
ras antal år från år skall förökas.
Under riksdagarne var hon sin man följ-
aktig till hufvudstaden, och icke få äro de
riksdagsmän från den tiden, som med nöje
erinra sig de små hvardagsmiddagar de in-
tagit i hennes gästfria och välskötta hem, dit
hennes man gärna inbjöd de af sina kolle-
ger, som själfva voro utan familj i hufvud-
staden.
Med år 1883 inträdde friherrinnan Ericson
i en ny verksamhetskrets, enär friherre Eric-
son då utnämndes till landshöfding i Jämt-
lands län. Som maka till länets höfding
hade hon nu från flere synpunkter nya plik-
ter att fylla. Under de åtta år hon vistades
i Östersund svek hon icke heller sin plats,
utan väckte allas sympati och aktning genom
sitt flärdlösa väsen, sitt behagfulla sätt, sin
vinnande godhet och sin öppna blick för
sämre lottades behof.
Sistlidne höst insjuknade hon, som dock
då, att döma af hennes yttre, var en bild
af kraft och helsa. Sjukdomen befanns vara
hvad man populärt kallar kräfta, men alla
dess plågor kunde icke aftvinga henne en
klagan. Till det yttre lik en af det gamla
romarväldets matronor, följde hon äfven med
afseende på sitt inre lif de gamles grundsats
att viljan bör beherska känslolifvets växlin-
gar och smärtans marter. Hon somnade in
i den eviga hvilan natten till den 31 sistl.
juli. Hela Östersunds stad deltog i hennes
jordafärd. Det var icke makan till länets
höfding man visade denna hyllning, det var
icke hennes höga ställning, som orsakade detta
deltagande. Det var kvinnan, som fyllt sitt
värf och varit sin fordrande plats vuxen.
Det är slutligen en sak, hvarpå vi särskildt
vilja, innan vi afsluta denna ofullständiga
dödsruna, fästa Iduns läsarinnors uppmärk-
samhet, nämligen den känsla af plikt, som
lik en röd tråd genomlöpte den nu afdödas lif.
Denna starka pliktkänsla gaf sig tillkänna i
allt, från det minsta till det största. Den
fick ock till det yttre sitt bästa uttryck i det
faktum att tadlet aldrig nådde henne. Om huru få
kvinnor kan väl detta sägas! Därför anse
vi oss icke kunna bättre afsluta den korta
lefnadsteckningen än med detta fullständigan-
de af mottot härofvan: en kvinnas hästa hi-
storia är det eftermälet alt tadlet aldrig natt
lienne.
Åfton,
&u vågen stilla domnat,
hon syns blott som en krusning,
och vinden sakta somnat
fort i en drömlik susning;
ljuft läskas höjda knoppar
af aftondaggens droppar.
Vr furuskogens gömma
en locksång höres dala;
hvem har den tonen ömma
och veka på sin skala?
rAck, vakteln ja allena
har dessa toner rena.
Vppöfver mig sig hvälfver
den mörka himlabågen;
ett sjärnljas tändes, skälfver
och speglas uti vågen;
en and på snabba vingar
lätt öfver vattnet svingar.
jDen blida månen skrider
fram ofvan dunkla bergen,
den glans han vida sprider
bär klara silfverfärgen.
Se, tusende reflexer
af ljus, som hastigt växer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
