Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 261
för att reparera sina svaga lungor. Lung-
soten hade man kört ut i natten, den finge
ej finnas därinne i ljuset och glädjen. Man
skulle inbilla sig, att man var frisk, dansa
en gäng, tills man dignade af trötthet —
som förr i världen ■—• — njuta af lifvet de
fä timmar, man ännu finge tillbringa i hvar-
andras sällskap. Hvem visste, när det blefve
ett härnäst.
Och under tiden satt den hatade gästen
därute bakom de upplysta fönstren och vän-
tade på den stund, då han skulle få taga
hämnd på sina offer för de ögonblick, lefnads-
glädjen beröfvat honom.
Kandidaten hade också haft en dust att
utstå, men nu var den öfver. Han hade
kanske varit den ifrigaste af alla att få för-
beredelserna i ordning, och arbetet hade va-
rit honom ett sätt att mildra oron; men så
snart han kommit nära föremålet för sina
tankar, hade den ökats å nyo. Den mäktiga
öfverväldigande känslan på morgonen hade
försvunnit och upplöst sig i en mängd skif-
tande stämningar, som kommo och gingo likt
vindkårar, och gjorde honom ömsom glad,
ömsom missmodig.
Han trodde det skulle bli bättre, när han
väl kom inför själfva afgörandet. Och nu
stod han redan inför det. Det hade ändtli-
gen lyckats honom att få träffa fröken Ber-
ger och att få henne med ut på balkongen
under de kulörta lyktorna. Äfven hon kän-
de, hvad som förestod.
Kandidaten väntade endast på, att de skulle
få bli allena. Men hans önskan tycktes ej
skola bli uppfylld. Där var ett ständigt
spring af folk, som skulle se på månskenet,
som skulle se på fjället och elfven och sko-
gen och fäbodarne därborta på andra sidan
elfven — nu för sista gången.
Och under tiden försvann allt mer och mer
den fina, ömtåliga stämning, hvari de befun-
nit sig först de kommo dit ut, och hvilken
kandidaten tagit med i beräkningen. Det
var förgäfves han sökte hålla den kvar. Hvar
gång han öppnade munnen för att uttala det
ödesdigra ordet, kom där någon, som ännu
icke sett sig mätt på det nattliga sceneriet
därute, och hvarje gång måste han slå in i
en högljudd konventionel samtalston för att
ej ådraga dem misstankar. Situationen blef
honom olidlig. Det måste bli slut; han reste
sig och bjöd upp.
Därinne brusade valsen förbi, och han ka-
stade sig genast in. Han kände, hur det
stack till i venstra brösthalfvan, och hur yr-
seln steg honom åt hufvudet, men han för-
sökte att ej låtsa därom. Något af förmid-
dagens hänryckning kom igen. Det var ett
ögonblicks berusning, som smittade med sig
öfver till den unga kvinnan, hvars späda
kropp han kände i sina armar. Musiken
tystnade, men de dansade ännu i det sista.
När han slutat, var han nära att svimma,
men repade sig och förde sin dam mot ut-
gången. Där rådde stark trängsel i själfva
dörröppningen, och de fingo vänta. På väg-
gen mellan bägge dörrarne hängde en trymå
med fyrgylld ram. Ett ögonblick möttes de-
ras blickar i spegelglaset. Ett ögonblick ...
Det kändes kandidaten, som om någon lagt
en iskall hand på hans hjärta; han fort illsam-
mans i en frossbrytning och skyndade att
komma ut. De satte sig längst bort i skug-
gan, men ingen sade något. Stämningen, den
fina känsloväfnaden, var söndersliten. Bägge
visste de, hvad det var, bägge förstodo de
hvarandras känslor. De sägo lyckan lik en
skön hägring, lik en lycksalighetens solbe-
lysta ö försvinna i fjärran, tills där endast
syntes en liten tindrande stjärna, som flam-
made till och slocknade. Kandidatens blic-
kar sväfvade ut öfver landskapet och för-
sökte få fäste vid någon detalj, men förgäf-
ves; hvad han såg var endast tvänne hög-
röda fläckar, tvänne bloddroppar, som brunno
på ett par bleka, finhylta kinder; och de
väste och växte, tills de möttes, flöto ihop
och täckte hela synkretsen. Det prasslade
bakom dörrförhänget, men ingen gaf akt där-
på. De sutto ännu kvar på samma plats,
medan kylan spred sig vidare och vidare in
i blodet, upp till hjärtat och läpparne, där
orden lågo färdiga att uttalas.
Då prasslade det igen vid dörren. För-
hänget drogs undan, och doktorn syntes med
ett vinglas i handen. Han lade en egendom-
lig tonvikt på orden:
»Hvad ser jag, här ha vi ju våra båda
rymmare. Huru, fröken Berger, kandidat
Stare, få vi kanske den äran?!»
Kandidaten kunde ej dölja en darrning i
rösten, när han vände sig till sin dam.
»Förlåt, fröken Berger, att jag så länge
tagit er tid i anspråk», och därpå till dok-
torn: »Herr doktor Werner, vi stå genast
till er disposition!»
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
