Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 I DU N 1891
Fredrika Bremers ord: »Skrif öfver livarje li-
ten flickas vagga: Se Herrens tjänarinna! Och
skrif de orden in i hennes hjärta under hen-
nes uppfostringstid, och hennes lif skall blifva
godt och ädelt, hurudan hennes gåfva än må
vara, och hvar helst hennes verkningskrets må
blifva, skall hon ej lefva blott för ett inskränkt,
själfviskt mål. »
A. L B.
Den gamla soffkudden.
Skiss af Amy B.
t
og det inte i dörren till hans arbetsrum?
— Åhnej, det var ett misstag äfven denna
gång! — Huru ofta hade hon inte denna
eftermiddag tyckt sig höra det där kära, efter-
längtade greppet i låset och väntat på, att dör-
ren skulle gå upp, och på att han skulle komma
med sina snabba, bestämda steg för att fråga
efter henne.
Trefliga, varma, väl ombonade voro dessa
rum, som nu sedan halftannat år utgjorde hen-
nes hem. Möblerna, i modern stil, voro ge-
digna och smakfulla, mattor och gardiner hållna
i färgrika mönster, som gjorde ögat godt, då
det stannade vid dem — de mångfärgade, nyck-
fulla ornamenten och arabeskerna väckte i sjä-
len en behaglig känsla, kanske född af några
sommarminnen, inväfda med sol och blommor,
ehuru tanken ej gick så långt som till att ut-
dissekera de innersta ursprungen till välbefin-
nandet.
Därborta tecknade sig silhuetten af en hög,
smalhalsad vas af grekisk form, och här fängs-
lade en liten Atinousfigur i gips blicken med
sin harmoniskt sköna form — några böcker
och tidskrifter bröto af mot borddukens varmt
röda färg, och, likasom inskjuten på måfå bland
de öfriga möblerna, lockade en ljus korgstol
med höga rygg- och armstöd samt en brokig
dyna öfver sitsen den inträdande till sig.
Matsalen med dess ekmöbler skulle kanske
verkat banalt, om ej där, likasom i de öfriga
rummen, det individuella framträdt i placerin-
gen, blickat emot en från en och annan små-
pjäs och skvallrat en smula om innevånarnes
tankar och ibland kanske historia. Den där
pajazzofiguren af trä med sitt hvita, skrattande
ansikte och sin jonglerande ställning, som stolt
reste sig mellan de tyska porslinssejdlarne på
buffeten, var kanske ett minne från en resa
— eller ett skämt, han haft med henne. Öfver
nothyllan vid pianinot var en neapolitansk sil-
kesmössa i brokig randning och med lång tofs
uppsatt tillsamman med en lång ljus fruntim-
mershandske och ett band röda koraller; då
ögat häftade vid denna lilla färgklick på väg-
gen, öfverraskade man sig själf med att stanna
och leta efter konturerna till någon liten hi-
storia, som skulle kunna gömma sig i de där
silkesmaskorna med sina sydländskt glada färger.
Den unga frun hade skjutit fram sitt sy-
bord till fönstret för att draga nytta af det
sista dagsljuset. Därute låg snön hvit och
jämn öfver tak och skorstenar, och genom de
tätt slutande dubbelfönstren kunde hon svagt
urskilja bjällerklang. Då hon såg ut på denna
hvita snö, som bredde sig så mjuk öfver alla
kantigheter, dolde dem, liksom smekte öfver
dem, blef hennes uttryck mindre nervöst spändt
för ett ögonblick, och hon glömde att tänka
sina oroliga tankar och att lyssna och vänta.
Tankarne och deras orsaker funnos kvar, men
det bände henne, som det så ofta händer, att
ett intryck utifrån den liflösa naturen kom och
lade sig mildt och lugnande öfver sinnet och
söfde oron till stillhet. Men nu började det
skymma, och snöns klara hvithet skulle snart
öfvergå i en blygrå skiftning, och hon skulle
nödgas tända lampan och taga emot den långa
vinterkvällen. Ensam, ty han skulle nog gå
ut, antingen i ooh för sitt arbete eller för att
träffa vänner.
Det hände så sällan numera, att han satt
hemma en. afton. För henne var det en rik-
tig högtid, när så skedde, och hon försökte då
hitta på något godt åt honom till kvällen och
ställa det så trefligt som möjligt. Men, om
han då, efter att hafva läst aftontidningen,
språkat eller läst högt en stund, gäspade till
ett tag och gjorde ett par slag öfver golfvet
med ett utseende som om han leddes, grep det
henne riktigt iskallt kring hjärtat och hon
tänkte: I mitt sällskap leds han — hvad skall
jag taga mig till!
Och då blef hon naturligtvis tyst och mod-
stulen och liksom kröp ihop och förintades
på sin stol. Om en stund kunde han sedan
komma fram till henne och fråga, hvarför hon
alls ingenting sade. Hon förmådde så godt
som intet svara — hennes uppdrifvet käns-
liga sinne hade tagit så svår stöt af hans
gäspning, att hon inte reste sig från det depri-
merade sinnestillstånd, hvari den försatt henne,
Men, som hon ingenting sade härom, försökte
han med sitt mera praktiska sätt att se och
tänka förgäfves att begripa hennes påkomna
ordknapphet och nedslagna väsen. Han fann
henne underlig och det hela en smula trist.
Nästa dag gick han gärna ut — och hon
tillbrakte hela dagen med att i detalj utlägga
och vidare utarbeta sina tankar från i går.
Sådant kunde i längden icke göra någon af
dem glad. Ibland kunde han finna henne grå-
tande och när han då ville hafva reda på
hvarför hon grät, svarade hon med afbrutna
satser och balfkväfda syftningar, hvarur det
framgick för honom, att hon kände sig ensam
och var rädd för att han icke trifdes så väl
i hennes sällskap som förr. Hade han kom-
mit in till henne i en glad och lifvad sin-
nesstämning, hände det då lätt, att han blef
otålig ooh förebrådde henne att vara pessimi-
stisk samt slutade med ett: »Hvarför kan du
inte vara glad och frisk som förr i tiden?»
Och då kände hon sig så tillbakastött, så
oändligt fattig.
När han så hade lemnat henne, var det en
ny tanke, som började vända sig i evig krets-
gång i hennes hjärna. Hvarför kunde hon inte
försöka att locka honom tillbaka till sig genom
att vara munter, öfverdådig, frisk som förr?
Ty att han höll på att aflägsna sig från henne,
det tog hon numera nästan för gifvet.
Hon gick och tänkte på, huru hon skulle
vara glad och uppspelt, huru hon skulle skämta
med honom och narra honom att skratta, så
att han till sist skulle slå armarne om henne
och kalla henne med ett smekord från deras
förlofningstid: »Du lilla ekorre!» Hon gick
och tänkte på detta, tills hon fick tårar i ögo-
nen och tyckte så oändligt synd om sig själf.
Ty det stod med ens så klart för henne, att
det endast skulle vara att spela en roll, då
hon ju hela tiden gick med sina tunga tankar
— och det var inte spelet utan verkligheten,
som skulle kunna draga honom till sig.
Med dessa tankar satt hon äfven nu. Ar-
betet sjönk ned i hennes knä och hon började’
räkna öfver huru länge sedan det var som de
två tillbrakt en enda timma af dagen, utom
måltiderna, tillsamman. Det var bestämdt hela
två veckor sedan.
Egentligen var det alls inte underligt, att
han fann det uppfriskande att gå ut en stund
på aftonen tillsamman med några vänner, då
han suttit vid och arbetat strängt hela dagen
förut. Men förr hade de två kunnat gå ut
tillsamman och roa sig en afton. Det hände
nästan aldrig numera. Hån blef uppfriskad
af att tala med sina manliga kamrater och
vänner — men icke med henne — det var
bittert att tänka!
Tyst, där kommo de efterlängtade, välkända
stegen genom matsalen in till henne.
Hennes hjärta slog lika våldsamt som när
hon brukade igenkänna hans ringning på för-
äldrahemmets tamburklocka.
Han stannade framför henne. Hon märkte
genast att han bar svart bonjour och såg ovan-
ligt bra ut, tydligen i en glad sinnesstämning.
»Anna lilla, jag måste gå ut nu. Dahlgren
bjuder på en liten herrsupé i sin ungkarlsvå-
ning. Tycker du,» tilläde han, då hon ingen-
ting svarade eller ens räckte fram sin hand,
»att det blir trist att sitta bär ensam, så gå
hem till mamma eller hälsa på någon väninna.
Jag skulle för resten riktigt gärna ha stannat
hemma i kväll, om inte det här kommit.»
»Det är så längesedan du var hemma en
afton,» sade hon, men afbröt sig, ty gråten
satte sig i halsen.
»Ja, kära barn, jag kan sannerligen inte rå
för det,» sade han litet otåligt. »Du kan väl
räcka mig handen till adjö, ändå,» tilläde han
tämligen kort.
Hon beherrskade sig och räckte ut sin hand,
men när den kom i hans varma, starka, kände
hon en sådan vild lust att hålla honom kvar
hos sig. Tänk, om hon skulle locka honom
att sända återbud och i stället gå med henne
på teatern eller något annat ställe, lika godt
hvad!
»Johan», sade hon litet skyggt, »är det
tvunget. . . jag menar . . . kan du inte i stället
ha något roligt med mig i dag?»
»Jag förstår inte hvad du menar! Du be-
griper väl, att jag inte kan det,» sade han
ovänligt och släppte hennes hand. »Adjö, tag
dig nu något för och sitt inte här i mörkret
och se ledsen ut!»
Han gick. Hon tyckte det var sä synd om
sig själf, där hon satt och längtade tillbaka
hvart och ett af hans bortdöende steg, tyckte
rent af synd om sin stackars lilla hand, som
nyss omslutits af den kära, kraftfulla handen,
hvars värme ännu dröjde kvar i dess hud.
Med en nervös rörelse reste hon sig och gick
bort och tände lampan samt försökte arbeta.
Men arbetet sjönk ned i knäet igen och tan-
karne sväfvade oroligt omkring. Från det
närvarande till det förflutna, till soliga som-
mardagar förr i världen, till hemmet, föräl-
drarne, syskonen. Allt stod så klart för hen-
nes minne och fick en vemodig glans öfver sig.
Barndomen, sorglös, trots sina barnsliga sor-
ger, står så gärna i dylika stunder för vår själs
ögon som ett förloradt paradis, vid hvars in-
gång ängeln med det bart huggande svärdet
för alltid posterat sig.
Hon kom ihåg skoltiden, hur hon och sy-
stern från staden, där de under terminerna för
skolgångens skull voro inackorderade, längtat
till landet och hemmet, till roliga böcker, kälk-
åkning och lek. Huru, när det kom något
paket till dem ’ från hemmet, de kunde stå,
systern och hon, med tårar i ögonen och trycka
de olika sakerna till sina kinder och näsor.
Det var en särskild lukt, som följde med de
där sakerna hemifrån, och de njöto af att in-
andas den.
Hon fick med ens en sådan längtan att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
