Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 283
statskyrkas existens beror på denna under-
visning.
Men åter äro hemmen i fara att beröf-
vas en af sina rättigheter, om förslaget att
införa hushällslära i våra skolor vinner
större anslutning. Man vore nästan frestad
att hälla med en skolman, som menade,
att »till slut vilja de, att man i skolorna
skall lära barnen krypa». Skolorna äro i
sanning mer än nog öfverhopade med läro-
ämnen, så att det vore olyckligt, om man
än mera behöfde inkräkta pâ de fa rekrea-
tionstimmarna. Yttrandena vid läkarekon-
gressen i Berlin torde väl tala att litet
beaktas, och flertalet mödrar måste väl med-
gifva sanningen, att Skandinaviens barn
äro så klena, emedan de sofva så litet och
för mycket öfveransträngas i skolorna. Då
man redan nu kan konstatera en öfveran-
strängning, är det väl intet skäl att foga
ännu ett undervisningsämne till, så mycket
mera som hushållsläran väl är ett af de
ämnen, som minst lämpa sig för skolbänken.
Ja, om med hushållslära endast förstås
några rätters tillagning, födoämnenas ke-
miska sammansättning och näringsvärde,
hygienens fordringar på köket och bosta-
den o. s. v., då skulle den ju godt lämpa
sig för skolan ; men dessa saker kan hvarje
bildad kvinna vid behof hastigt nog lära
sig ur den oändliga massa läroböcker, man
redan har i dessa ämnen, och denna kun-
skap kan hon hastigt nog genom erfaren-
het utbilda, utan att därmed den nog an-
strängda skolåldern behöfver betungas.
Alla dessa kunskaper, matlagning, hy-
gien etc. etc., som lämpa sig för skolan,
äro dock, så att säga, blott det yttre ska-
let af hushållsläran, men kärnan, den på
hvilken hela hemmets trefnad beror, det
är den goda viljan, den kärleksfulla om-
tanken, den glada offervilligheten, och det
kan blott läras i hemmet under en kärleks-
full husmoders ledning.
Huru skall i skolan inläras den ömma
uppmärksamhet, som jämkar mormors stol
i det varma solskenet, sätter morfars glas-
ögon bredvid tidningen, ser till att fars
pipa är stoppad och gladt med mor fun-
derar ut hvars och ens älsklingsrätt? Kan
skolan lära att gärna försaka några tim-
mars sömn, för att pryda födelsedagsbor-
det och baka kakan eller att vid uppkö-
pen på torgen komma ihåg violbuketten åt
den unga dottern och att bjuda hem på
kaffe tjänarinnans mor, som kommit till
staden, alla dessa olika små uppmärksam-
heter, som sprida solsken i hemmet? Kan
skolan lära att så sakta jämka kudden un-
der det sjuka barnet, att så ljuft sjunga de
vilda feberfantasierna till ro och att så tro-
fast vaka natt efter natt?
I sanning, det kan skolan ej, och det
är dock på det hemmets lycka beror. Har
man en gång i hemmet vant sig att sätta
plikten framför allt, och där lärt sig kär-
lek och omtanke, så inhemtar man hastigt
nog hvad som möjligen brister i andra
kunskaper. Sällan, kanske aldrig, har ett
hems ruin beredts af bristande kunskap i
matlagning etc., men väl otaliga gånger af
håglöshet, Mittja och lättsinne, och kanske
oftast genom bristande förtroende makarna
emellan. Om blott mannen uppriktigt an-
förtror hustrun husets ställning, så skall
helt visst den i hemmet allvarligt uppfost-
rade hustrun »rätta mun efter matsäcken»
och ändå göra hemmet gladt och trefligt.
Ej heller tror jag, att förhållandet emel-
lan matmor och tjänarinna därigenom blefve
bättre. Det är ej kunskaperna, som brista,
utan det är människokärleken och viljan
att för tjänarinnans skull uppoffra litet af
sitt eget jag som fattas. Exempelvis var
förhållandet emellan matmor och tjänare
vida bättre förr än nu; men den tiden var
ej matmoderns sinne så upptaget af säll-
skapslifvet, politiken, samhällets förbätt-
ring o. s. v. som nu, utan hon hade äfven
litet tid öfrig för sin tjänare. Men äfven
nu hinner man godt både med det ena
och det andra, om blott god vilja finnes.
I våra tider, då mer än någonsin röjes
en vild lust att upplösa alla samhälls- och
familjeband, må mödrarna mer än någonsin
vakta sig att skjuta ifrån sig sina plikter
och därigenom allt mera lösa familjeban-
den. Till dessa plikter hör att i hemmet
lära barnen vårda ett hem. Känner man
sig därtill ej ega förmåga, må man då tala
vid någon annan duglig husmoder och un-
der ferierna lemna dottern i hennes vård.
Ferierna lämpa sig bäst till allehanda sys-
selsättningar i hemmet, ty under skoltiden
äro barnen sorgligt nog så upptagna, att
den obetydliga fritiden nog behöfver an-
vändas till lek och rekreation.
I folkskolorna torde kanske hushållslä-
ran vara mera på sin plats, ty våra all-
mogehem äro ej sådana, att barnen där
kunna inhemta dessa läror, och vilja vi
höja vår allmoges bildning, bör det väl
ske genom barnen; men till hvarje bildad
husmoder ville jag säga: »Gif ej bort dina
plikter mot barnen, värna ditt hem och
därigenom dina barns framtidslycka, ty
utan hem och fosterbygd hvad är ett män-
niskolif?»
M. N.
Vid älsklingens sjukbädd.
Skiss af A. Hill.
l^vällsolens sista strålar smögo sig in ge-
eål?* nom de höga fönstren och trängde sig
mellan några yppiga bladväxter för att med
sitt rosenskimmer upplifva ett par landskaps-
taflor af en af våra moderne mästare. En ny-
tänd brasa i den öppna marmorspiseln började
en segerrik kamp med det allt mattare dags-
ljuset och göt sitt klara, men osäkra ljus öfver
rummets om både rikedom och smak vittnande
möbler och konstverk. Den dyrbara mattan,
som täckte golfvet, förtog ljudet af hvarje fot-
steg, och allt vittnade om ett behagligt lugn.
Tillbakalutad i en mjuk hvilstol sitter en
smärt kvinna, hvars bleka anletsdrag dock
förråda den högsta oro. Krampaktigt samman-
knäppta hvila hennes händer i knäet, under
det att de ängsligt stirrande ögonen oaflåtligt
äro fästa på den lilla bädd, ur hvars rikt
spetsprydda kuddar ett litet mörklockigt hufvud
sticker fram. Läkaren hade nyss lemnat henne.
Han hade sagt henne, huru illa det var
stäldt, huru svårt hennes enda, älskade barn
var sjukt, huru ringa det fanns att hoppas, och
huru nära den förestående krisen var. Ännu
några långa, långa timmar och det skulle vara
afgjordt, om hon finge behålla detta barn, som
för henne utgjorde sammanfattningen af allt,
hvad jordisk glädje och lycka hette, eller om
det enda band, som höll henne fäst vid detta
lifvet med all dess rikedom, skulle för alltid
afslitas.
Med darrande händer förnyade hon isomsla-
get på det lilla feberglödande hufvudet och blef
stående framåtlutad, lyssnande till de osamman-
hängande ord, som med längre och kortare
mellanrum kommo öfver den lille gossens torra
läppar.
»Hvarför skulle lille Willy, som förut var
så frisk och stark, falla i en så svår sjukdom?
Hvarför skall just han ryckas bort? Hvar-
för?»
Den förtviflade kvinnan sjönk åter kraftlös
ned på sin förra plats.
Ack, hon visste det allt för väl, och det
lyckades henne ej att döfva minnet med ett
»hvarför». Den dagen stod så tydligt för
hennes minne, då Willy, från att vara så mun-
ter, så yster, plötsligt blef sorgsen, då hans
glada skratt förbyttes i tårar, som likt eld
brände modershjärtat. Hon framlade de dyr-
baraste leksaker för honom, men de förmådde
ej stilla hans gråt; hon bjöd honom läckerheter
och namnam af alla slag, men han sköt allt-
sammans ifrån sig och drog sig otåligt undan
moderns smekningar.
Då blef hon ond och gaf det lockiga huf-
vudet en kraftig örfil.
Willys tårar upphörde att rinna, hans förr
så älskliga läppar voro härefter trotsigt slutna
och yttrade ej mer ett ord af klagan. Men
modrens ögon fingo heller ej glädja sig åt sin
älsklings joller och glada skratt. Han blef för
hvarjë dag mera tyst och sluten, ansiktet blef
hvarje dag allt blekare och blekare, och han
tynade synbart af dag ifrån dag.
Men hvarför? Kunde han verkligen ej öf-
vervinna sin längtan, sin sorg efter denne man,
som hon, modern, utstött ur huset, sedan hon
i sitt hjärta förbannat honom?
Väl hade hon älskat honom så, som en
kvinna blott en gång kan älska i sitt lif, och
dock ångrade hon ej, hvad hon gjort, och
tänkte ej mer på den otacksamme.
Tänkte hon verkligen ej på honom mer?
Förbi hennes själs ögon passerade ett pano-
rama, hvars alla bilder hon så väl kände igen.
Hon såg sig som ung flicka i föräldrahemmet
omgifven af glans och lyx. Hon var ett egen-
sinnigt, bortskämdt barn och beherskade full-
komligt både far och mor, hviika formligen af-
gudade henne och uppfyllde hvarje hennes ön-
skan. Hon hade ett oförlikneligt vackert an-
sikte, men egde oskså ett högmod utan gräns.
Dock skulle äfven hon finna sin öfverman:
kärleken intog och beherskade hennes hjärta.
’ Edvard Verner var bokhållare hos hennes
far. Han var fattig, och hans föräldrar —
anspråkslöst handtverkarefolk — hade gjort
stora uppoffringar för att kunna skaffa honom
en god uppfostran. På en bal, till hvilken
grosshandlaren, Adas far, äfven inbjudit några
af sina kontorister, lärde hon känna honom,
och snart tändes i hennes hjärta en kärlek,
som hon i början bekämpade såsom henne ovär-
dig. Snart blef hon dock öfvertygad om, att
hon ej kunde lefva utan Edvard.
Och nu var hon åter det egenvilliga barnet.
Föräldrarne måste foga sig efter hennes vilja
och helsa den fattige bokhållaren välkommen
såsom svärson. Brölloppet firades med stor
prakt, och Ada ansåg den dagen såsom den
lyckligaste i sitt lif, då hon fick utbyta sitt
adliga namn mot det anspråkslösa »fru Ver-
ner». Men hennes lycka hade ännu ej nått
sin höjdpunkt. Detta inträffade efter ett års
tid, då hon i sin makas armar fick lägga en
liten son. Lyckans gudinna påstås vara nyck-
full, och hon började nu mer och mer vända
sitt leende anlete från sin förklarade gunstling,
och slutligen kände sig Ada nästan olycklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
