Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 I DU N 1891
lilla flickan om hennes mor, och om hur hon
själf burit Aida till dopet och gifvit henne
sitt eget namn, ty en gång hade hon och
Aidas mor lofvat hvarandra att kalla upp
sina bara, så att fru Svärds lilla flicka fick
Annas namn och hennes dotter vännens.
Aida hörde med förtjusning på och flyttade
sig allt närmare sin nya tant. Hon kände
sig så förtrogen med henne, och innan fru
Svärd visste om det, hade ett par barnaar-
armar tagit henne om lifvet och kramade
henne. Hon grät, och Aida grät. »Stackars
min lilla flicka, som mistat sin mor,» sade
hon ömt och kysste henne på pannan.
»Min mamma är mycket snäll,» svarade
Aida häpen och drog sig litet tillbaka. Hon
tålde aldrig, att någon gjorde den minsta an-
märkning mot hennes styfmor.
Vid ångbåtsbron mottogs hon af sin far.
Han blef så glad att återse fru Svärd, som
flere år bott på landet och nu, blifven enka,
skulle återflytta till sitt barndomshem. De
lofvade att helsa på hvarandra. Småflickorna
skulle naturligtvis få följa med. Aida var
sin mor upp i dagen, därför hade det för
fru Svärd varit särdeles angenämt att få henne
till ressällskap.
Vid hemkomsten tog Aida sin mor om
halsen och kysste henne. Hon var så inner-
ligt tacksam mot mamma, som låtit henne
få vara borta. Småsyskonen fingo frukt, som
hon fört med sig, och hela kvällen lekte hon
med dem. Hemmet hade fått ett annat ut-
seende, och Maria begaf sig gladare till hvila
än den dag hon kunde minnas. En frivillig
ömhetsyttring af detta barn hade hon så länge
längtat efter.
Ändtligen var kvällen för tant Svärds be-
sök kommen. Aida satt på sin fars knä
och -hörde dem tala om hennes mor. Fru Svärd
torkade ofta bort sina tårar, och herr Lage
lät sin hand smekande glida öfver sin dot-
ters kind. Hon kröp närmare intill honom
och gömde sitt hufvud vid hans bröst. Så
lycklig som i kväll hade hon aldrig varit,
och sakta lekte hon med ringarne på hans
venstra hand.
Grosshandlarn föll i tankar. Var detta
hans lilla kalla, tillbakadragna Aida, som nu
så tillitsfullt såg upp emot honom? Han
hade hitintills sett henne genom sin hustrus
glasögon, nu såg han sin egen Annas dotter,
och han gaf henne uttryck af sin länge till-
bakahållna ömhet.
Ute i salen gick Maria och sysslade. I
sällskapet därinne i salongen passade icke hon.
Hitintills hade hon varit befriad från allt
umgänge med vännerna, både manliga och
kvinliga, från hennes företrädarinnas tid, men
skulle de nu med fru Svärd i spetsen åter-
komma, skulle hon finna det mycket obehag-
ligt. Hon funderade några ögonblick. Hade
hon gjort orätt, då hon ställt sig främmande
till allt som rört Anna, ja, i stort och smått
slitit bandet med det föregående? Nej,
hon kunde ej handlat annorlunda, och dock
kände hon sig långt ifrån lugn.
Från och med tant Svärds besök kände
Aida, att något märkvärdigt nytt inkommit i
familjelifvet, och snart såg hon, att hennes
fars ömhet mot henne sårade styfmodern. Hon
började bevaka dem, och småsyskonen började
kalla henne skvallerbytta och gaf henne an-
tydningar om, att hon ville skaffa dem för-
argelse och dylikt.
Hon hade läst sagan om askungen och
alltid trott, att den elaka styfmodern blott
återfanns i sagan, men nu började hon
tro på dess verklighet. Ej som hon skulle
få det värre än andra, tvärtom, både mor
och tjänare krusade för henne, men denna
misstänksamhet var värre än att sitta i askan,
och så liten hon var, började hon längta efter
prinsen, som skulle befria henne.
I tant Svärds hem trifdes hon bäst, men
det mötte alltid många hinder att få komma
dit, och dagen efter ett sådant besök var sär-
deles obehaglig.
Det gick som fru Lage tänkt: med Aidas
uppväxt återkommo hennes föräldrars ung-
domsvänner, ty de hade sitt stamhåll hos
fru Svärd, och i de familjerna hade Aida
funnit sällskap, som passade för henne.
I sitt hem blef hon för hvarje år mer
främling. Maria och syskonen hade hon icke
mycket gemensamt med. Deras intressen togo
en annan riktning än hennes. Det var stun-
dom, som förstode de ej ens hvarandras språk.
Herr Lage gick mellan tvänne eldar, men
han trifdes bäst i det sällskav, där han hade
sina ungdomsminnen, och dock var han både
med beundran och aktning fästad vid sin
Maria.
I längden skulle situationen bli olidlig.
Aida fyllde tjuguett år, och på födelse-
dagsmiddagen tillkännagaf hon, att nu tänkte
hon flyga ur boet.
Maria drog en suck af lättnad, men herr
Lages panna mörknade, och han tog sin dot-
ter i enrum för att bedja henne stanna hem-
ma. Hon stod dock fast vid sitt beslut att
resa, och ehuru ogärna, måste han gifva sitt
bifall.
Vid stationen hade unga och gamla vän-
ner bjudit Aida sitt farväl, och nu voro hen-
nes far och fru Svärd på hemvägen.
Grosshandlaren gick med nedböjdt hufvud
och såg tankfull ut. Fru Svärd teg också.
Ändtligen sade han nästan för sig själf:
»Besynnerligt, sådana präktiga kvinnor båda
två och ändå ej kunna finna sig med hvar-
andra. Kan ni förstå det,» tilläde han och
vände sig till sin följeslagarinna.
»Ja visst! De saknade sympati.»
»Sympati,» upprepade han eftertänksamt.
»Ni menar kanske, att jag ej skulle gjort
Maria till mitt barns mor, och dock kan jag
försäkra er, att hon aldrig kunnat få en mer
uppoffrande och plikttrogen.»
»Det är visst möjligt, men det var ej detta,
som Aida i så hög grad behöfde som en mor,
hvars begåfning varit besläktad med Annas.
Det är med människor som med växterna,
hvarje slag behöfver sin jord för att kunna
trifvas. Vi gamla,» fortfor hon efter några
ögonblicks afbrott, »vi måste lära oss att få
aktning för hvarandra, äfven för den, hvil-
ken förefaller oss osympatisk. Men skalden
och barnet kunna icke öfvervinna denna käns-
la, och därför är deras uppförande ofta så oför-
klarligt. En styfmors uppgift är vansklig, det
medger jag gärna, men lika litet som jag ville
till fosterbarn taga ett, hvars föräldrar jag
kände, ville jag blifva en mor för det, hvars
mors begåfning ej hade mycket gemensamt
med min egen, ty jag kunde då en dag midt
i andkullen återfinna den ’grymme elling’, och
den upptäckten skulle säkert störa både fri-
den i mitt bröst och harmonien i hemmet.»
Fru Svärd tystnade. De hade kommit till
hennes port, och hon tog afsked af herr Lage,
som dyster fortsatte framåt gatan. Säkert,
så tänkte han, hade Aida mången gång kännt
det så, som vore hon äfven hans styfdotter.
Amanda Leffler.
»Stämningsmänniskor».
Af A v e.
S
vem känner icke en eller flere personer,
som blifva kallade eller själfva kalla
sig »stämningsmänniskor»? Hvem har icke
någon gång fått en glädjestund grumlad eller
hoppet om ett själsuppfriskände nöje bortblåst
af sådana aprilväder i människogestalt?
Visserligen är hvarje Adams son och dot-
ter i viss mening en stämningsmänniska, ty
alla äro vi mer eller mindre känsliga för na-
turens inflytande, för lifvets skiftande tilldra-
gelser och för den andliga atmosfär, i hvil-
ken vi lefva, eller med hvilken vi, under
olika tider, komma i beröring. Men det är
en himmelsvid skillnad på välstämda och —
ostämda själar; det är dock alltid de sist-
nämnda. som söka försköna sig med benäm-
ningen stämningsmänniskor.
En välstämd själ kan till dömes känna sig
djupt vemodig vid anblicken af en ständigt
regndiger himmel, vid åsynen af mänskligt
elände och mänsklig dårskap, äfven om dessa
saker ej direkt inverka på hennes lefnadsför-
hållanden och förhoppningar; men en sådan
själ gör sig alltid själf reda för orsaken till
den vemodiga ton, som dallrar öfver själens
strängar, och hennes vårdade andliga musik-
sinne förhindrar henne från att bli dishar-
monisk i sitt uppförande bland sina medmän-
niskor.
Och alla ega vi ett fint andligt musiksinne,
känsligt, icke blott för hvad det yttre örat
hör, allt ifrån stormens brus, åskans rullande,
fågelns kvitter och människoröstens under-
bara skiftningar vid tal och sång, utan äfven
känsligt för allt, som uppfattas af våra öf-
riga yttre sinnen.
Det är ett underbart musiksinne detta, öf-
ver hvilket vår ande råder, och det är ett
icke mindre underbart strängaspel, som står
till dess förfogande. Men det gäller dock att
få detta senare väl stämdt. Och det kan ske
af honom, som danat detsamma, och som äf-
ven gifvit hvar och en af oss en säker stäm-
nyckel — samvetet.
Det är just samvetet, som hindra rden rätt-
stämda människosjälen från att blifva dishar-
monisk.
Men om vi något närmare se på de så kal-
lade stämningsmänniskorna, skola vi finna,
att de i en betänklig grad låtit stämnyckeln
rosta, så att hela det underbara strängaspelet
blifvit förstämdt, eller för att tala utan bil-
der, människan har vant sig vid att handla,
utan att lyssna till samvetsrösten, och följden
har blifvit, att hennes handlingar äro lika obe-
räkneliga som hänsynslösa.
En sådan människa vill aldrig för sig
själf eller andra klargöra orsaken till sina
ständigt skiftande känslostämningar, ty hon
har ett dunkelt medvetande om, att, ifall
hon det gjorde, skulle hon komma att blygas
för den massa erbarmligheter, som hon inrymt
i sin själ. Den fullfjädrade stämningsmänni-
skan är nämligen lika egenkär, som hon är
själfvisk och samvetslös i sådant, som hon
benämner småsaker.
Det är en fridag. Husmodern har sörjt
för, att hemmet har en viss festlig prägel,
husfadern skall, då han kommer från arbetet,
mötas af hemtrefnad, glädje och frid. Bar-
nen vänta med oro, ty de ha fått löfte, att
han skall följa med dem och mamma på be-
sök hos farbror Karl. Se, där kommer pappa
långt nere på gatan. — Han ser de små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
