Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 25 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 i DUN 1891
W’
Sök ett lefnadstillstând nâ, lagom afundsvärdigt,
Stort palats får halfbygdt stå, måttligt hus blir färdigt.
Den, som åtrår, klokt förnöjd, jämt hvad han behöfver,
Vinner det och till sin fröjd, mer’ndels litet öfver.
JjEOPOLD.
En olycksbådande stämniDg hvilade öfver
den gaskvafva salongeD, när under dödstyst-
nad ridån gick upp . . .
Behöfva vi ur minnet återupprepa, hvad
som denna afton försiggick på ömse sidor
Dramatiska teaterns ramp. De, som voro
närvarande, glömma det sent. Den kyliga
stämningen började snart lösa sig, man värm-
des mot sin vilja, man rycktes med. Denna
barnsliga Hedvig, den obskura lilla eleven,
tog snart alla de trådar i sin hand, som leda
från hjärta till hjärta. När ridån föll efter
den första akten, fanns icke längre en lik-
giltig i salongen; när efter den femte aktens
slut den bedöfvande bifallsstormen hotade att
spränga teaterns murar, när åter och åter
den unga flickan, sviktande af denna säll-
synta aftons spänning, måste träda fram in-
för publikens hyllning, var Lotten Seelig ett
berömdt namn.
Segern var vunnen och belackarne bragta
till tystnad efter hela ledet. Pressen öppna-
de den nya dagen med att enstämmigt för-
kunna »Hedvigs» lof. »För oss,» skref en
af våra största dagliga tidningar, som inga-
funda tillhört de på förhand minst skeptiske,
»för oss blir den vackraste lagern, den största
triumfen, som August Lindberg skördar i
Ibsens »Vildanden», den stora andel han eger
däri, att Hedvig Ekdal på vår scen fram-
trädt i en så ren, så skär, så hardt när full-
ändad gestalt.»
* *
*
Ännu en teaterafton, denna gång en, som
ligger oss i tiden helt nära . . .
Samma teatersalong, fylld af en lysande
premièrepublik. Redan .i kapprummens träng-
sel ser man på sina håll jättestora buketter
skymta, prunkande af höstflorans bjärta färg-
prakt. Det är icke svårt att gissa, hvarthän
de äro ämnade. Ty kring detta senaste fre-
dagsprogram knöt sig helt visst hos alla som
det hufvudsakligaste och främsta intresset att
få helsa välkommen åter till landets för-
nämsta scen den unga skådespelerska, som
då gjorde sitt återinträde efter en fyraårig
frånvaro. Det var ännu en gång Lotten See-
ligs kväll.
Programmet var nytt. Emma Gads nätta
lilla enaktslustspel väcker blott ett deladt in-
tresse. Allas tankar sträckte sig till program-
mets senare och väsentligare del, italienaren
Giacosas drama »Stulen lycka». Det var
här Lotten Seelig bar upp styckets kvinliga
hufvudroll.
Och huru? Guiseppe Giacosas arbete vi-
sade sig ega både djup och gripande kraft.
Den uppgift, det föreläde den unga skåde-
spelerskan i Emmas roll, var i sin rikedom
en värdig probersten på det äkta konstnärs-
skåpet. Den scen, där Lotten Seeligs »Hed-
vig» engång ingaf så rika förhoppningar om
en mindre vanlig dramatisk begåfning, fick i
dag bevittna dessas infriande af en utvecklad
och mognad konst, så mycket sällsyntare vid
så unga år och egnad att med ens fastslå
Lotten Seeligs plats i främsta ledet bland
vårt lands sceniska artister.
Helt och hållet går hon upp i den karak-
tär, hon har att teckna. Med dessa små
medel, utan allt koketteri, utan spår af effekt-
sökeri, som känneteckna den äkta kcnsten,
uppnådde hon en verkan, i hvarje moment
sannare och djupare, än hvad som kan vin-
nas af den mest rutinerade patetiska bravour,
just därför att i hvarje ögonblick röstens, ut-
tryckets och spelets skiftningar fullkomligt
harmonierade med rollens innebörd. Det var
en fullödig framställning utan öfverdrifter,
men just därför också utan luckor. Det var
lefvande lif.
Akt för akt steg rörelsen i salongen. Upp-
repade gånger höjde och sänkte sig ridån ef-
ter hvarje aktslut. Blommorna kommo! Det
var en hjärtlighet i denna aftons hyllande
välkomsthelsning, som dock betydde ännu mer
än all höstflorans prakt, som med en ange-
näm känsla af innerligt förstånd förenade till
ett hjärta hela den feststämda publiken. Och
när sent om sider, nästan motvilligt, parket-
ten utrymdes, medan den sista applåden ännu
ekade under gallerierna, lyste kvinnoögon af
klara tårar, och mun i mun bekräftade som
med en stämma, huru välkommen Lotten
Seelig just nu är oss som en af de första på
vår törsta scen.
* *
*
Men mellan dessa två teaterkvällar, mel-
lan Hedvig Ekdal och Emma Scarli, ligga
år af ett konstnärligt kämpande, af ett ener-
giskt, samvetsgrannt arbete, som icke alltid
möttes af hyllande blommor, men väl ofta
ock fick känna, huru törnena stinga. Målet
släpptes dock aldrig ur sikte, därför måste
det till sist nås.
Det var en tid, när man började tvifla om
Lotten Seelig. Den första- framgången hade
varit för plötslig, för bedöfvande, och bak-
slaget måste komma. Man hviskade om
stagnation, om öfverskattning. Man hade in-
billat sig, att barnet »Hedvig» vore en mog-
nad konstnärinna.
Efter »Vildänden» blef det just icke myc-
ket banadt på hennes väg. Unga fötter, som
icke stödjas, kunna nog ock stappla. »En
liten förmyndare», Yngva i »Ensam», Karin
i »Nya stystemet» — man hade väntat för
mycket, ty man trodde sig ha rätt att genast
vänta allt. Och så, på våren 1887, lemnade
hon den Dramatiska teatern.
Nu började de egentliga studieåren. Aren
37—89 finna vi den unga konstnärinnan vid
Svenska teatern i Helsingfors. Där tilläts
hon minsann ej att ligga på latsidan ; och
hvad önskade hon väl högre än att få sträfva
med! Gertrud i »Strandbybor», Louise i
»Gringoire», Gerda i »Sveas fana», Sigrid i
»Kungsämnena», en fast ouppräknelig serie
därtill af franska komedier och tyska farser
— se där en liten profkollektion ur hennes
finska teatergalleri.
Men tid emellan trängde ryktet hitöfver
till fädernesstaden, att Lotten Seelig icke stod
stilla. Vi fingo tillfälle att bekräfta hennes
framsteg, när hon från hösten 89 till som-
maren 90 af sin gamle lärare August Lind-
berg återbördades till fosterlandet vid dennes
landsortssällskap. Under den förra vinter-
säsongen helsade hufvudstaden henne åter vid
Svenska teatern.
I färskt minne lefva ännu de segrar, hon
där firade. Vi kunna ej här bli för långa;
vi skola blott nämna tvänne namn: Iza i
»Bildhuggaren Clemenceau», fru Elvsted i
»Hedda Gabler». Tvänne roller — tvänne
pärlor . . .
* *
*
Ett par dagar efter den senaste premièren
gjorde vi Lotten Seelig en visit i hennes hem.
Hon tog emot oss med det naturliga och vän-
liga behag, som är henne eget. »Vi bo litet
provisoriskt, mamma och jag, ännu,» ursäk-
tade hon sig, i det hon bjöd oss att taga
plats; »vi ha ännu ej fått flytta in i vår vå-
ning; jag är så nyligen återkommen till sta-
den.»
Ty våren och sommaren har fröken Seelig
användt till en utländsk studieresa. Redan
i mars styrdes kosan till Paris, där hon fli-
tigt begagnat alla tillfällen att se, hvad den
stora teaterstaden har att bjuda. Närmare
ett femtiotal teaterkvällar på tre månader och
så lektioner för Coquelin, den store Coquelin,
där bredvid — det är väl använd tid! Så
en titt till det dimmiga London — »hu, där
trifdes jag icke alls» — och nu på nytt
hemma och midt upp i arbetet.
»För Coquelin fick jag spela upp stycken
ur min Iza.»
»Och mästaren — hvad sade han?»
»Alldeles för mycket beröm, tyckte jag!
Men så äro de alltid, de artige fransmännen.
Jag tar icke allt för mycket åt mig,» skrat-
tade hon.
Helt naturligt kommo vi art tala om »Vild-
anden» och den stora januarikvällen år 1885.
»Åh, en sådan högtidsdag glömmer man
aldrig,» utbrast hon.
»Men den gången — ni var ju nästan
blott ett barn — ni måtte väl dock ha gått
i en förfärlig ängslan, innan allt var väl
öfver . ..?»
»Vid de åren vet man ej, hvad rädsla är.
Det var icke farligt. Men nu, med hvarje
år, med hvarje föreställning nästan ökas min
oro. Rampfebern kommer med åren, jag
känner nu, hvad det gäller.»
Ett rollhäfte låg på bordet, nyss utskrif-
vet. Hon räckte mig det. Det var »Mu-
sotte», titelrollen i de Maupassants »Musotte»,
Dramatiska teaterns nästa stora trumf, som
just i dagarne kollationerats!
»Ni kan inte tänka er, hur utom mig glad
jag blef, då jag i går kom upp i min kläd-
loge och fann denna på bordet.» Hennes
ögon lyste af entusiasm. »Jag hade aldrig
vågat hoppas på den. Jag måste genast rusa
opp och tacka den snälle Fredrikson! Ni
må tro, att det är en något till förtjusande
roll! Jag såg den i Paris, många gånger.»
»Jag gratulerar. Detta blir således det
nästa?»
»Ja, det nästa ...»
Hon blickade tankfull framför sig.––––
»Och ert porträtt,» vi hade just rest oss
för att taga afsked, »vi ha sökt att leta ut
det bästa möjliga nu naturligtvis, när det
gäller att presentera er för Iduns tiotusentals
läsarinnor. Er fotograf sade, att ni själf
höll mest på detta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0314.html
