Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ÏDUN 309
Sâ går det med de döda boklexorna, så går
det sedan med den s. k. slöjden i barnskolan,
och så kommer det att gå med matlagningen
och de öfriga hushållsbestyren, när de bli kar-
rikerade till skolämnen för barn.
Man söker intala sig, att dessa två senare
undervisningsämnen, hvilka hemmen kastat från
sig in på barnskolan, där nödvändigt måste bli
fruktbringande, just emedan barn älska att ar-
beta med sina händer; men man vill ej se,
att hvarje nytt ämne, som påtvingas skolan,
framträder för barnen blott och bart under
formen af en ny lexa; ingenting mer.
Det onaturliga i hela skolväsendet, sådant
som det, tack vare hemmens lojhet, blifvit,
har kommit barnen att sätta en skarp gräns
emellan läror och lif, emellan lexornas döda
bokstaf och den lefvande verkligheten. Skolan
står i barnets uppfattning bredvid lifvet, som
en formlös skugga bredvid en solbelyst verk-
lighet.
Häraf följer, att barnet mycket sällan ute i
lifvet igenkänner de föremål, om hvilka det läst
i lexböckerna, och liksom man nu, då man i
skolan spörjer ett barn efter ting, hvilka det
måste ha sett ute i lifvet, får det ängsliga
svaret, att därom står ingenting i lexan, likaså
skola dessa små stackars skolkokerskor komma
att stå handfallna, om de i ett hem tillsägas
att koka potatis i en annorlunda formad gryta
och i ett annat slags spis än de, som funnos
i skolan.
Det gör saken blott värre, då flere arbeten
läggas på skolan ; ungdomen, och därmed äfven
folklifvet och framtiden, kan nu endast räddas,
genom att hemmen intaga den maktställning
och det ansvar, som dem tillkomma.
I hemmen måste barnen lära sig ordning,
tukt och goda seder. I hemmen skall barnets
kristliga uppfostran grundläggas, utvecklas och
stödjas genom lära och föredöme; i hemmen
måste såväl gossar som flickor dagligen inöfvas
i arbete och praktiska sysslor; i hemmet skall
barnet lära att älska fäderneslandet och moders-
målet; med få ord, i hemmet skall barnet ha
sin uppfostran, och skolan skall blott vara en
biträdande medhjälparinna vid relativt mindre
maktpåliggande saker.
Återbördar blott hemmet från skolan, hvad
det med rätt och plikt tillkommer, då bort-
faller äfven skolans arbete att »ösa vatten i
såll», d. v. s. att ösa ett lika stort kunskaps-
mått i alla barnasjälar, ett mått, hvaraf helt
få ämnen lämpa sig för sju- till tolfåringar.
När hemmet åter blir den uppfostrande mak-
ten i samhället, blir också skolan grundligt re-
formerad, ty då kommer vikten af den sed-
liga karaktärsbildningen att väga långt mer än
innebörden i betyg öfver kunskaper, hvilka i
går egdes af barnaminnet, men i dag hafva
afdunstat. Och då äro framtiden och folklifvet
räddade, ty de otyglade, laglösa hopar, hvilka
nu hota - samhället, skola ej mera rekryteras af
en förvildad skolungdom, som uppvuxit under
rent onaturliga förhållanden.
Då föräldramyndighet och föräldraplikt satt
skolan i dess rätta ställning, då befriar sig
folkkaraktären frän slagget för att framträda
i sin forna guldglans och göra det svenska
namnet lika aktadt på fredens, idoghetens och
laglydnadens fält, som det fordom var, då vårt
folk kämpade med svärdet för fosterland, fri-
het och folkrätt.
Det är från den svenska kvinnan, som denna
väckelse måste utgå; det är husmodern, som
måste göra början med att återbörda sin rät-
tighet att uppfostra och, så långt hon förmår,
undervisa barnen. Hennes kärlek och hennes
gudstro skola lära henne bästa sättet; husfa-
dern skall snart följa hennes exempel och
häfda hemmens rätt till barnen samt uppfylla
kärlekens plikt att upptukta dem till männi-
skor. Då kommer också skolan att utföra en
förnuftig och fruktbärande undervisning, hvil-
ken ej anses som afslutad genom någon utexa-
minering, utan af vakna människor fortsattes
genom iakttagelser och erfarenheter hela lifvet
igenom.
Kvarta/sprenumeranterna
torde ofördröjligen förnya prenumerationen å
Idun jämte Iduns Modetidning, på det de ej
må riskera att gå miste om ett eller annat
af de första numren i kvartalet, hvillcet lätt
kan ske, ifall prenumerationen uppskjutes.
Vidare vilja vi bedja våra ärade läsarinnor
hafva godheten att till dem af sina bekanta,
som varit bortresta under sommaren och så-
lunda ej kunnat prenumerera på julikvartalet,
meddela, att detta ännu kan erhållas komplett.
:fe-
Tredje ringen.
Skiss af Adolf Hellander.
9
et var så tyst, så tyst därinne i den lilla
eleganta budoaren. De ljusa rullgardi-
nerna voro nedfällda, men kunde likväl
ej hindra, att solstrålarne smögo in vid sidorna,
lekte sig fram mellan fikus och palmväxter och
dansade gladt öfver den i rosa och hvitt hållna
brysselmattan. I två af det lilla rummets hörn
voro små djupa soffor placerade, blott afsedda
för ett förtroligt samtal mellan tvänne, och
mellan dessa befann sig en elegant atenienne
af ebenholts, öfverfylld af dessa hundrade små-
saker af sèvres och kristall, af kinesiska och
japanska arbeten, hvilkas nyttiga ändamål man
har svårt att gissa, men som taga sig så bra
ut, ordnade af en ung kvinnas hvita fingrar.
Ett litet bokskåp midt emot inneslöt ett väl
valdt bibliotek, elegant inbundet, och i hörnen
stodo på smala, refflade piedestaler byster,
öfverskuggade af rika makartsbuketter. Snedt
öfver golfvet stod en låg divan, liksom sofforna
och stolarne klädd med rosafärgad kreton, och
här. . .
Stilla, tyst. . . den unga kvinnan, som hvi-
lar där, tyckes slumra ännu. Hufvudet, omvi-
radt af det mörka håret, hvilar lätt på den
spetssmyckade kudden, och de smärta formerna,
omslutna af en ljusblå morgonrock, sträcka sig
slappt pä divanens mjuka resårer. Det fina
ansiktet är blekt, de långa, mörka ögonfran-
sarne darra emellanåt, och små sprittningar
kring läpparna bebåda ett snart uppvaknande.
Den venstra handen, som hvilar i vecken af
kachemiren, synes ännu hvitare af reflexen, och
de två släta guldringarne tyckas med sin tyngd
vilja glida af det smala ringfingret.
En svag solstråle dansar genom håret, gör
en liten sväng nedåt ansiktet; det går en spritt-
ning genom slumrerskans hela varelse, och så
öppnar hon ögonen. De ha samma färg som
hennes dräkt och blicka halft förvånade om-
kring i det tysta rummet. Så le ögon och
mun på samma gång ett varmt, lyckligt leende,
och hon hviskar:
ȁh, hvad jag har sofvit godt! . . . Hvad
det var skönt att sofva!»
Nu vänder hon hufvudet med en snabb rö-
relse mot det lilla bordet invid divanens sida
och fattar det där stående blomsterglaset med
friska, nyutslagna rosor. Hon betraktar dem
med en djup, forskande blick, liksom ville hon
tränga till deras innersta väsen . . . först den
gula, citronfärgade, så den purpurglödande med
sina nästan sVarta bladkanter och så den hvita,
med sin skiftning i skärt. Så för hon dem
stilla till sina läppar, kysser hvar och en sär-
skildt, ställer glaset tillbaka och låter hufvu-
det sjunka ned på kudden:
»Hvad lifvet är skönt! . . . Hvad jag är
lycklig I »
Så lyssnar hon med återhållen andedräkt...
hon tycker sig höra något ljud från de andra
rummen... Nej, allt är lika stilla och tyst.
Det var en inbillning.
Hon ligger stilla och leende, halft dröm-
mande, och allt emellanåt lyfter hon upp den
hvita, venstra handen och låter ringarne glida
rundt.
Ett sådant märkvärdigt år! Hon kan knap-
past fatta, att allt är sannt, och så skrattar
hon sakta, lyckligt, nästan barnsligt... Tyst!
Hon lyssnar på nytt, mycket allvarsam. Dock,
åter ingenting! Det är för märkvärdigt, att
hon ständigt tycker sig höra något. . .
Förlofningsåret? —Ja, det förstås; nog var
det roligt, då också. Ett nästan ständigt fe-
stande, hela vintern den ena balen aflösande
den andra, och så sommaren med sin Mar-
strandssejour .. . Men icke fick man rå om
hvarandra så mycket, det må gudarne veta!
Nog visste de, att de älskade hvarandra, det
visste de ju ända från den tiden, då han var
volontär och hon pensionsflicka; men ändå —
att vara förlofvade och förälskade upp öfver
öronen och ständigt omkretsade af främmande,
nyfikna människor . . . det är förfärligt. Yärst
var det för stackars Karl ! Åh, så han brum-
made ibland och gick omkring och såg ut som
ett åskmoln.
Åter skrattade hon sakta och muntert vid
dessa minnen, tog därpå blommorna och kysste
dem häftigt gång på gång.
Sedan hon lyssnat några sekunder, lade sig
ett stilla allvar öfver anletet, och hon fortfor
i tankarne:
Och så blef det höst — hvilken vacker
höst. Allt hade Karl ordnat själf.. . äfven
det här lilla paradiset åt henne, dit han icke
vågar stiga in utan »beviljad audiens», som den
token säger. Och så bröllopet; det var ståt-
ligt, sade man, men hvad brydde sig de unga
om det »ståtliga». Hon minnes blott, huru
de möttes till vigseln, huru hon såg upp till
honom. Hon känner ännu det djupa, ömma
allvaret i hans blick. Hvad de lofvade hvar-
andra, där de hårdt tryckte hvarandras hän-
der . . . det veta nog de och Gud . . . och hålla
det göra de med hans hjälp också.
Hon låg alldeles stilla några ögonblick, med
knäppta händer. Därpå drog ett skälmskt le-
ende som on solglimt öfver hennes ansikte.
När de stego i vagnen — den dagen, den
stora dagen — ropade en otäck pojke på ga-
tan: »Åh, se, hon har ju bara fått en löjt-
nant!» Usch, att de skola vara så stygga
mot löjtnanter! Om de visste, huru mycket
man fordrar af dem nu för tiden .. . Hvilken
tid som nu följde af stilla frid och ro och
lycka! Han och hon ... ja, det är nog sannt,
som Karl plägade säga — makar skola upp-
fostra hvarandra till ett harmoniskt helt. »Lika
rätt och lika makt». Hur många män tänka
så... men hennes man hade det till sitt val-
språk. Hvad hon snart funnit, hur litet hon
visste. .. men hvad det ock var roligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
