Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 325
Ni vill i allmänhet vara klädd en smula
à la mode courante, min väninna?
Nåväl, fasthäll då vid hufvudsnittet och
hufvodtonerna, som jag framhållit.
Men gör sedan variationer, i oändlighet,
efter edert eget tycke, i fall ni ej älskar det
banala. Så gör parisiskan.
— — Det var en gång en artist, som på
en tafla skulle framställa typer för de olika
nationerna. Svensken målade han i svensk
dräkt, italienaren i italiensk, spanjoren i spansk,
tysken i tysk o. s. v. Kommen till frans-
mannen, målade han honom efter mycken
tvekan i den enkla dräkt, som naturen en
gäng gifvit honom, i det han dock i hans
händer satte ett stycke tyg och en sax.
Det var en spirituel tanke, det där, en
satir öfver behofvet efter modevexlingar, men
också, indirekt, en hyllning åt den talang,
som heter savoir-faire.
En smula smak — d. v. s. främst blicken
för det enkla — är allt, som behöfves.
Det har parisiskan, och la parisienne du
Nord saknar den just inte heller, efter hvad
jag erinrar mig.
Alvar Arfwidsson.
Förbiskymtande skuggor
ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun
af
Birger Sehöldström.
V.
Fru Augusti.
JJ november 1766 hade till Yarberg anländt
jL ett litet »comoediant-band», bestående af
ty en medelålders man med två barn, en tio-
årig flicka och en fjortonårig gosse. Med bi-
träde af »stadens gode män och musikanter»
gaf det lilla sällskapet »i tullförvaltaren Pyhls-
sons local» två konserter, därvid dottern sjöng
italienska arier, sonen spelade violin och fa-
dern framställde »allehanda slags vetenskaper
å åtskilliga instrumenter». Publikens belåten-
het var stor, och med en liten, säkerligen väl-
behöflig, recett ämnade familjen draga vidare,
då ett oförmodadt hinder yppade sig, hvilket
visar, att redan på den tiden frågan om upp-
trädande artisters skyldighet att till vissa »ve-
derbörande» lemna fribiljetter var ett tviste-
frö. För stadens borgmästare hade konsertgif-
varen uppvisat sitt pass samt därefter sändt
fribiljetter, men han hade underlåtit såväl det
ena som det andra hos stadsfiskalen, herr An-
thon Båhrling, hvilket hade till påföljd, att
han af denne instämdes till kämnärsrätten att
stånda ansvar för det han »visat taskspeleri».
Okunnig i svenska språket, stod den stackars
främlingen där; men han fick vänlig hjälp af
en bland stadens mest ansedde medborgare,
slottsräntmästaren Hugo öhrwall, hvilken inför
rätta bevisade, att de som olofligt taskspeleri
påstådda förevisningarna endast varit några
små sinnrika, men oskyldiga kortkonster samt
representationernas hufvudsak varit musiks ut-
förande, och till det fordrades ej stadsfiskalens
tillstånd, då borgmästarens erhållits; för öfrigt
visade passet, utfärdadt af konungens befall-
ningshafvande i Malmö, att dess innehafvare,
judiske musikern Israel Salomon, med dottern
Ester och sonen Carl, var »af hederlig carac-
tère» och »i rätta ärender stadd». Rätten
dömde, att konsertgifvarne finge i frid dra’
Fru Augusti.
vidare och herr stadsfiskalen finge — dra’
vefven*.
Dessa båda musikantbarn blefvo sedermera
bland de förnämsta stöden och prydnaderna
för Tredje Gustafs lyriska scen.
Från Yarberg gick färden till Göteborg, där
den 4 januari följande året vi, enligt samtida
annons i tidningen Spionen, finna den lilla
israelitiska flickan biträda vid en af kammar-
musikus Uriotti gifven musikalisk tillställning,
och själf gaf den 22 februari å Göteborgs stora
rådhussal »mamsell Salomoni som förut varit
bekant under namn af judinna» en konsert.
Hon tyckes från sitt första uppträdande i nämnda
stad omfattats med intresse och deltagande af
flere framstående familjer**, och häraf bief en
följd, att hon öfvergick till den kristna-luter-
ska kyrkan. Mariebebådelsedag 1767 döptes i
Göteborgs domkyrka af domprosten d:r Eke-
bom »judinnan Estrene Salomonea» och erhöll
namnen Lovisa Sophia. Faddrarna voro: ju-
stitieborgmästaren Bousck, grefve Sparre, kyrko-
föreståndarne, grosshandlandena Lamberg och
Schale, handelsmännen Beyer, Eriksson och
Böcker, directeurskorna Holterman och Grubb,
domprostinnan Ekebohm, assessorskan Waltin-
son, supercargeurskan Gothens, brukspatrones-
san Schutz samt handelsmänsfruarna Hall och
Alrot -—• således gräddan af dåvarande Göte-
borgssocieteten.
Vid 17 års ålder blef hon gift med violi-
nisten vid hofkapellet i Stockholm Fredric
Benedict Augusti samt debuterade den 25 no-
vember 1773 å Kongl. operan — då ännu be-
fintlig i det s. k. Bollhuset vid Slottsbacken
såsom Apollo i prologen till operan »Orfeus».
Omedelbart därefter erhöll hon fast anställning
vid vår första scen, hvarefter, under årens
lopp, följde titel och värdighet af hofsånger-
ska samt ledamotskap i Musikaliska akademien.
För Gustaf III:s nydanade scen blef fru Augusti
en prima ackvisition. Hon egde — vittnade
en samtida konstkritiker — ej allenast god
ton, utan förenade ock med sin goda stämma
en utmärkt färdighet och förträfflig metod, så
att hon med skäl kunde anses som en af våra
första och bästa sångerskor. Bland hennes
förnämsta roller nämnas Eurydice i Glucks
* Varbergs kämnärsrätts dombok för 15 nov. 1766.
** En uppgift af Crusenstolpe — i »Karl XIII
och Hedvig Elisabeth Charlotta», sid. 24 — att fru
Augusti uppfostrats i general Kaulbars hus i Göte-
borg, måtte vara ett misstag, ty nämnde general K.
afled redan 1762.
»Orfeus», Kärleken i Walthers »Adonis» samt
Astrild i Berton och Trials »Silvie». I an-
ledning af hennes uppträdande som Sällheten
i prologen till Naumanns »Amfion» skref en
vitterlekare till henne följande vers:
Hvad mildhet, ömhet och behag,
uti din klara stämma röjes!
Hvar ton med konstens reglor höjes
och trotsar Orpbei luteslag.
Olympen vid din blick förnöjes
och till en tystnad nederböjes
vid ljudet af ditt andedrag.
Den 25 juni 1790 tystnade hennes stämma;
hon hade då blott uppnått en ålder af 34 år.
Af bouppteckningen efter fru Augusti — hvaraf
utdrag finnes i Klerckerska samlingen i Kongl.
biblioteket — finner man, att hon var barn-
lös, att man* ej visste, hvar mannen funnes
(han hade 1787 för skuld rymt från Stock-
holm) samt att hennes ende kände anförvandt
var brodern Karl Salomoni, förste violinist i
hofkapellet.
Något porträtt af den framstående sånger-
skan har, oss veterligt, aldrig offentliggjorts
förr än här ofvan. Det är en kopia efter en
silhouett, hvilken egts af den ryktbare samla-
ren, prosten i Tyska församlingen Ltldecke
samt n. m. är befintlig i den största enskilda
porträtt-kollektionen i hela vårt land, tillhörig
enskild person i Stockholm.
Till Snorre.
Med anledning af poemet »Iduns frågor»
i n:r 39 af Idun.
ijAiflfin käre Snorre, ej jag vet,
Hvar jag skall söka dig, poet,
Som hånat könet utan like.
Men lika godt! Jag vet ändå,
Att min epistel skall dig nå,
Hvarhelst du dväljs i Svea rike.
Ty Idun har en stor publik,
— Trots din satir och andras skrik.
Hvi skulle hennes värde falla? —
Hon bjuder äpplen ur sin korg
I bondehem och kungaborg,
Och vänligt helsas hon af alla.
Och, Snorre, hvar du träder in
I trefligt hem med omildt sinn’
Och emot huslighet för ordet —
Tro mig, man skall dig tyst bele,
Värdinnan snedt på dig skall se,
Och — Idun finner du på bordet.
Ja, hon i hemmet håller vakt,
Och vill du skåda hennes makt,
Se rummet, där nu solen skiner!
Hon ordnat denna blombukett,
Hon tillredt denna läckra rätt,
Hon hängt för fönstren spetsgardiner.
Hon sömmat har värdinnans dräkt,
Och hon det är, som helsans fläkt
At barnens bleka kinder bringat.
Ja, Snorre, hvart du än vill gå,
Du hennes värde finna må —■
Och likväl detta du förringat !
Du egnat har din poesi
Till dem, som med så stort geni
I Idun frågor ständigt gifva.
Le roat dig af hjärtans grund
Och skänkt dig mången munter stund
Och —■ inspirerat dig att skrifva.
Ack, käre Snorre, blif ej vred,
Min afsikt är ej rifva ned
Det skaldeprof du velat skänka —
Men då jag ditt poem fick se,
Förlåt, jag log, ty — ett, tu, tre
Jag kom på mickel räf att tänka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
