Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 I DU N 1891
behagligare än bundenheten i föräldrahemmet;
att ej sällan en barnslig längtan efter fru-
värdigheten med ty åtföljande rangföreträden
besjälade henne; och sist, men icke minst
viktigt, att hon vid valet af make lät be-
stämma sig af ett flyktigt, opröfvadt tycke,
under dek hon öfverlägset log ât de erfarna-
res vinkar och råd. Omstråladt af ungdo-
mens och poesiens alla bländverk, framstod
för henne detta tycke som något idealiskt,
under det de äldres betänkligheter föreföllo
henne vara af lågt prosaisk natur. — Men:
»kärleken är underlig och kan falla pâ en
stallpelle», har redan Karl den elfte sagt.
Hon har läst romaner och därmed skapat sig eo
drömvärld, till arten annan än den verkliga.
Romanen, i stort sedt, har allt frän förra
seklets sista tiotal en stor skuld att dragas
med i fråga om kvinnoolycka. Den har gått
ut på att som exklusivt motiv för äktenskaps
ingående framhålla de ungas böjelse för hvar-
andra och i samma mån att tillintetgöra för-
äldrarnes inflytande. Utan att vilja ingå i nå-
gon literaturhistorisk undersökning, till hvil-
ken vi icke ega befogenhet, kunna vi säga,
att slutintrycket af den mängd äldre och ny-
are, berömda och oberömda, kvicka och dumma
romaner, hvilka vi, i likhet med mången an-
nan dåraktig ungdom, slukat, varit det, att
de gamla med sin erfarenhet hade orätt och
de unga med sitt suveräna tycke rätt. Vare
det emellertid långt från oss att vilja plai-
dera för äktenskaps ingående utan kärlek.
Kärleken behöfs så väl som oljan på maski-
neriet, för att det icke skall rosta. Men för-
äldrarne måtte väl ändock i all rimlighets
namn veta litet mer om lifvet än barnen och
se något klarare, hvad människorna gå för.
Och så hafva romanerna slutat just där,
hvarest det praktiska profvet skulle begynna.
Visserligen har på sista tiden ett omslag här-
utinnan gjort sig märkbart, så att de nyaste
författarne låta sina romaner börja vid den
punkt, där de förra slutade; men det som
sås, går icke omedelbart upp i ax, och säkert
är, att den nu lefvande generationen skördar
de föregåendes utsäde, liksom ett kommande
släkte en gång skall uppskära, hvad det nu-
varande utsår.
Om vi skulle tillåta oss en liten afvikelse
från vårt ämne och våga en gissning, vore
det den, att framtidens unga kvinna kommer
att gå till motsatta ytterligheten och blifva
kallt beräknande i stället. Men som det ej
är med henne, vi nu hafva att sysselsätta
oss, återvända vi till vår tids fästmö och maka.
Under förlofningstiden upptages dennas sinne
nästan uteslutande af visiterna, »profgången»,
fästmansgåfvorna, utstyrseln, festerna m. m.,
och tankarne på giftermålets oändliga vikt
och allvar få stå tillbaka. Hon tänker icke
mycket på att lära känna den mans inre halt,
med hvilken hon för all framtid skall förena
sitt öde, ej heller bekymrar hon sig om att
pröfva, huruvida deras karaktärer passa för
hvarandra, deras sympatier äro desamma.
Det är henne nog, att han och hon äro kära
i hvarandra. Ännu sällsyntare är det, att
hon praktiskt förbereder sig för sitt nya kall.
I stället för att äktenskapet borde vara en
organisk förening, om vi så få uttrycka oss,
makarne emellan, blifva de föga fastare före-
nade genom sitt giftermål än två delegare i
en firma. Och med barnsliga intressen och
omogna föreställningar om det nyas kraf trä-
der den unga makan öfver det egna hemmets
tröskel! En förbindelse, ingången med så
klena förutsättningar, eger redan i sin begyn-
nelse fröet till en blifvande upplösning.
Kommer så smekmånaden. Ännu har den
barnsliga lilla frun ej vaknat till besinning af
den betydelsefulla förändringen isinlefnadsställ-
ning. Att denna är uppfordrande förstår hon
endast helt oklart: ännu leker lifvet för henne.
Det är så roligt att se mannen med förekom-
mande artighet foga sig efter ens infall, upp-
fylla ens fordringar, tillfredsställa ens önsk-
ningar! Hon besinnar ej, att det kommer en
tid, då det ieke längre skall förblifva på
samma sätt, då hennes nycker ieke endast icke
skola ursäktas, utan, än mer, tillräknas henne
som svåra fel; då den älskvärde äkte mannen
har tröttnat på leken och önskar börja på
allvar och skall fordra en hel del. Hon är
stolt öfver att kunna säga till sina vänner:
min man rättar sig efter mig i allt; och den
tanken, att han ligger vid hennes fötter, sme-
ker hennes fåfänga. Under dessa de första
månaderna af sitt äktenskap får hon den fal-
ska föreställningen, att allt möjligt går an
för henne, och så missbrukar hon sin makt
och sitt inflytande öfver mannen. Han å sin
sida finner behag i att för några korta dagar
låta föra sig i ledband; han skämmer bort
henne, och, i likhet med den förälskade fäst-
mannen hos Thackeray, som fann sin fästmös
Staffel rörande och förtjusande, finner han hen-
nes nycker »pigga», och hon vänjer sig vid dem
till sin egen framtida olycka.
Emellertid mulnar efter hand romanhimlen,
och när ovädret en dag utbryter öfver hennes
hufvud, vaknar hon ur sin dröm och utbrister:
»Hvad har jag då gjort, o min Gud, för att
blifva så olycklig?»
Hvad hon har gjort, stackars barn! Hon
har i ungdomligt öfvermod gifvit sig ut i
lifvets bränningar utan barlast och kompass.
Hon har låtit sin farkost glida fram utan
styre, emedan himlen var blå och vattnet
lugnt, då hon lade från land ; hon har se-
dan icke lagt märke till det lilla hotande
molnet vid horisonten, förrän det redan stod
högt på himlen och urladdade sig öfver hen-
nes hufvud samt hotade att slunga henne
själf mot klipporna.
Nej, samlifvet mellan äkta makar är ingen
seglats för nöjes skull på gungande böljor
under ljum bris. Snarare kan det mången
gång liknas vid en hård brottning med stor-
mar och vågor. Väl rustad måste den vara,
som gifver sig ut i den. Uppmärksamheten
skall räcka till för allt, alla sinnen skola
anlitas, alla krafter tagas i anspråk, om man
en gång med bergade segel skall inlöpa i
lugn hamn och icke äfventyra att lida skepps-
brott bland bränningarna.
Därför, om min dotter stode i beredskap
att gifta sig, ville jag säga till henne unge-
fär följande: Kära barn, äktenskapet är icke
den idealvärld, som du törhända drömt dig,
och den man, som din unga kärlek smyckar
med alla de högsta fullkomligheter, skall helt
snart visa sig vara en mycket vanlig, ja
kanske trivial karl. Det har icke utan skäl
blivit sagdt, att »äktenskapet är en dekokt,
som botar för blindhet». Tro ej, att det är
så lätt och så roligt, då två människor dagli-
gen och stundligen skola nötas mot hvaran-
dra! Det är så anordnadt af en vis försyn,
på det att båda parternas kantigheter och
ojämnheter skola bortslipas. Din smula fäg-
ring är ingen eternell, snarare »une affaire
de quinze jours», och skulle den än bestå
tjugu år ännu, skall helt visst långt förr den
tid komma, då din man icke längre skall
fängslas af den, då vanan gjort, att han icke
ens lägger märke till den. Bygg således icke
din lefnads lycka på den kärlek, du nu väc-
ker med den. Tillåt dig framför allt icke,
på grund af den makt du i den för när-
varande eger, på grund af den tjusning,
du utöfvar på din man under den första
tidens värme, några lynnigheter mot honom
i den tanken, att hvad du ena gången för-
bryter, kan du godtgöra en annan med smek
och kärlighet. Sådan regime tröttna de äkta
männen snart på. Sträfva däremot med all
ifver att förvärfva inre egenskaper, genom
hvilka du med tusen andeband skall knyta
hans tillgifvenhet vid dig. Stålsätt dig likaså
mot de anlopp på ditt sinneslugn, som äfven
i bästa fall icke uteblifva.
Det fordras af en hustru i första rummet tjä-
nande kärlek, hvilka två ord måhända utgöra
själfva nyckeln till den hustruliga lyckan.
Gud skapade kvinnan mannen till en hjälp;
och denna kärlek, som uppgifver sig själf, han
är den högsta, den ideela. Vidare fordras
af henne själfförsakelse. Gif efter måttet af
af din förmåga och med varmt hjärta, men
fordra ingenting för egen del. Oftast äro
männen så upptagna af sitt arbete, sina be-
kymmer, sina triumfer och sina nederlag, att
de glömma att visa hustrun dessa små upp-
märksamheter, hvilka hon skulle sätta så högt
värde på. Lifvet lefver nu en gång så, och
vi kunna ej göra om det; var nog klok att
sätta dig in i detta som den naturligaste sak
i världen, och tag revanche genom att bereda
din man små glada öfverraskningar. Hans
hjärta skall, honom ovetande, dragas allt in-
nerligare till dig genom sådana små kärleks-
bevis. Se bort från hans fel! Att korrigera
dem blifver vanskligt, men man kan lämpa
sig så efter dem, att de såra en mindre, och
kom i håg fru Lenngreas råd:
»Var huld, om han är huldhet värd,
Om ej så var det i förtreten!»
Lär dig själfbeherskning! Ingenting afsky
männen så mycket som s. k. scener. Akta
dig att ställa till dem; och börjar din man
att brusa ut, så iakttag den regeln att ej in-
låta dig i ett svaromål, hvilket endast under
dylika förhållanden urartar till träta. När
han åter är lugn, kan du upplysa honom eller
bedja honom förlåta. Öfver hufvud är det
mycket viktigt att kunna säga det enkla, men
svåra ordet: förlåt. Till slut uppmanar jag
dig enträget, att du må hafva ett vaket in-
tresse för den husliga ekonomien. Likgiltighet
och ovetenhet i dessa viktiga stycken, på hvil-
ka hemmets trefnad eller otrefnad beror, kun-
na alstra verklig olycka.
Käraste, din karaktär och din praktiska
duglighet äro ej färdigdanade med ens, men
det är högviktigt, att du börjar din väg, klart
medveten om dina plikter, att du ställer höga
kraf på dig själf, .och att du icke förtröttas
i farande efter att förverkliga det ideela mål,
som du bör föresätta dig.
Hvad som här blifvit sagdt, är ingenting
nytt för de äldre, men med öfverraskning
märker man så ofta, huru saker, som före-
falla en själf utslitna, äro nya och obekanta
för de unga. Och kanske skola just dessa
med lifvet oerfarna unga kvinnor, hvilka vi
i första rummet tänkt på vid nedskrifvandet
af ofvanstående rader, kunna hemta någon
nytta ur dem. Kanske skola de hjälpa dem
att reda upp sina föreställningar och begrepp.
Mången skall måhända stöta sig på dem som
på något gammalmodigt och föråldradt, men
vi tro ändå, att denna gammalmodiga lef-
nadsvishet, förvärfvad i lifvets skola, håller
vinden både nu och framgent.
^0^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
