Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 IDUN 1891
Var sträng i tänkesätt, men len och ljuf i seder.
Naturens första bud är sammanlefna’ns lag
Och mänskans första plikt att denna möjliggöra.
Om till förnuft och dygd du vill en dödlig föra,
Sä stöt ej honom bort med sättets obehag.
Tänk ej, att plumpt är starkt och blygsamheten svag.
P p. AF pEOFOLD.
naste egenskaper och dygder. När jag var barn,
berättade min moder om benne, som goda
feer ställt på samhällets öfversta trappa och
begåfvat med skönhet, rikedom och ett godt
hjärta, med allt livad människor här nere ifri-
gast eftersträfva och anse som den högsta
lycka. Hon blef fedrottniogen i våra barn-
domslekar — idealet, dit vi skulle växa upp
— hägringen, som skimrade och lekte långt
borta vid framtidens synrand, hvilken vi barn
trodde innehålla de mest underbara händelser.
Tio minuters väg igenom parken och jag
stod framför det anspråkslösa hus öfverstinnan
Karamzine numera bebor, se’n det gamla hem-
met brunnit upp, och inför henne själf.
Blomsterguirlander och flaggor smyckade
platsen och gåfvo den en festlig prägel. Tjä-
nare skyddade fram och tillbaka mellan bor-
den, hvilka stodo i långa rader på gårdspla-
nen. Det var mycket att ombestyra för de
närmare tvåhundra gäster, underhafvande och
fattiga, hvilka inbjudits till aftonen.
Jag läste så mången rörande historia i ar-
betarnes sätt att helsa, i den omtänksamhet
tjänarne visade sin fru och — i dessa vackra
ögon — hvilka så välvilligt voro riktade på mig
— hos den gamla högförnäma dam, som satt
där midt emot mig, med bibehållna själsför-
mögenheter och en medfödd adel och värdig-
het, hvilken icke kan vinnas för penningar.
Jag såg i tankarne så mången lindrad nöd,
så många aftorkade tårar. Den ena bilden
efter den andra drog förbi mitt inre.
Där var en yngling, musikaliskt begåfvad,
men utan medel. Han måste vända om ifrån
musiken till en bana, som han icke hade lust
eller fallenhet för —■ b.lott för brödets skull;
och med ungdomens öfversvallande hetta såg
han allt uti en mörkare dager, än det må-
hända i verkligheten förhöll sig. Men — efter
någon tid är ynglingen vid ett musikkonser-
vatorium i Tyskland —- huru? Jo, en gifmild
hand, med förmåga att hjälpa, har räckts ut
till honom för att infria löftesrika förhoppnin-
gar och återställa en rubbad tro på det goda
hos mänskligheten.
En UDg man, sin ålderstigna moders stöd,
studerar till arkitekt, men för att, som man
säger, hafva framtid, måste han fullborda stu-
dierna utomlands i Paris eller Wien — äfven
dit räcker den gifmilda handen.
Och alla dessa orkeslösa gamla, hvilka sli-
tit ut sig i andras tjänst, utan någon annan
vinst för ålderdomen än fattigdom och nöd,
huru hafva de icke otaliga gånger välsignat
det deltagande hjärtat och den gifmilda han-
den, som åt dem inrättat ett hem för återstå-
ende dagar till grafven.
Bilderna växte och min håg blef så varm
— jag måste luta mig ned och kyssa den
gamlas hand — nej, det rent mänskliga,
godhet och kärlek, har icke dött ut ifrån
världen.
Doften af reseda, hyacint och ros trängde
till verandan. Sparfvarne hoppade vigt och
lätt mellan syrenhäckens blad. Allt i denna
tafla var leende och gladt. — Dock, nej, hvad
var detta? — Ett moln, ja verkligen; ett lätt
moln drog fram öfver solen på denna här-
liga dag.
Ljungblommornas skald, Z. Topelius, vänta-
des till Träskända. Hvilken syn det skulle
vara att se dessa två tillsamman. De måste
känna, förstå och sympatisera med hvarandra.
»Ni har sagt för mycket godt om mig», sade
engång öfverstinnan till Topelius, när hans bio-
grafi om henne kom ut. — »Finland kan al-
drig säga tillräckligt godt om eder, fru öfver-
stinna.» Det låg kärna i detta svar.
Men molnet — det dröjde ännu. — Där
kom ett bud, som sade, att de många Mariorna
— den 3 augusti är alla Mariors dag — hål-
lit skalden fången i hufvudstaden.
Det kunde icke hjälpas, man fick försaka
nöjet, det går ju oftast sä — ja, »det brister
så mången såpbubbla», som Jonas Lie säger.
Gud gifve åttiotreåringen ännu många år!
Ett sådant lif är värdt att lefvas ■— ett lif
för medmänniskors väl.
Mati/da Bergendah/.
Gammalt och vanligt.
in vår, din ungdom du dansar bort,
och frågar jag dig: hvarför?
Så svarar da: vårens tid är kort,
Och därför man njuta bör.
Jag plockar blott blomstret, innan det gulnar,
jag njuter blott solen, förr’n himlen mulnar.
Ack, hon, som sydde den dräkt, som nu
dig klår så tjusande väl,
hon föddes på samma dag som du,
hon föddes till arbetsträl.
Hon ser knappt det minsta blomster vid vä-
gen,
och himmelens sol är för henne en sägen.
Att hon är bleknad, bruten och matt,
du aldrig någonsin märkt.
Din grannlåt lyser ju lika gladt,
fast hennes hufoud har värkt.
Du ser ej på henne, du ser i journalen
och tänker på färger och snitt och på balen.
Och får du höra ett sanningsord,
om huru människors lott
dock faller så ojämnt här på vår jord,
så svarar du tanklöst blott:
»Det år ju så gammalt och vanligt; behöfoer
man ens en sekund att grämas däröfver ? »
Anna Knutson.
Det mål, där ”allt är nådt”.
’’mm
En svarsartikel af Hikla Myhrman.
få) Idun för den 9 oktober finnes en artikel,
G hvilken har till öfverskrift »Kvinnor och
bjV politik», och hvari författaren efter en myc-
ket galant inledning tager till orda emot kvin-
nans politiska rösträtt. Han finner, »att kvin-
nans likställighet med mannen har blifvit en
nästan fullbordad verklighet — så vidt man
icke vill springa öfver till ytterligheter», och
han är öfvertygad om, »att våra damer skulle
under ett klingande skratt slå ifrån sig sådana
projekt som kvinnans laggifna deltagande i det
politiska lifvet.»
Att det finnes en stor mängd af »våra da-
mer», som så skulle göra, är en sorglig san-
ning. Kvinnorörelsen i sin helhet ses ju med
hatfulla blickar eller motvilja af det stora fler-
talet män, och hur skulle väl de kvinnor,
hvilkas enda mål och sträfvan i denna värl-
den är att behaga herrarne, och hvilkas mätare
på det riktiga och det oriktiga är, hvad her-
rarne finna lämpligt att dekretera, hur skulle
väl de våga visa sympatier för en så impo-
pulär sak som politisk rösträtt åt kvinnor?
Men det är lyckligtvis ej endast dessa, som
utgöra kvinnosläktet. Dit höra äfven de,
hvilka hafva fått blicken öppnad för den san-
ningen, att äfven kvinnan »är människa»
d. v. s. en varelse mäktig af och ämnad till
en oändlig utveckling. Men utvecklingens vil-
kor äro frihet och viljelif. Endast den är fri,
som styres med eget samtycke och efter eget
val. Och detta är fallet blott med den, hvil-
ken eger rätt att deltaga i stiftandet af de
lagar, hon skall lyda, och som kan sätta röst-
sedelns försvarsvapen till värn emot orättvisa
och förtryck.
Den kunnigaste, snillrikaste och vördnads-
värdaste kvinna är emellertid utestängd från
denna samma rätt, hvilken tillkommer den
okunnigaste, dummaste och råaste man i värt
land, blott han skattar för 800 kronors inkomst
och icke blifvit straffad för brott. Under det
att en kvinlig professor eller doktor måste
sakna rösträtt, har måhända hennes vedsågare
denna rätt.
Samhället, d. v. s. männen, försmår visst icke
att taga ut till och med enkans skärf i form
af skatt att användas för det eller det ända-
målet, men nekar på samma gång de skatt-
skyldiga kvinnorna att hafva ett ord med att
säga, där man bestämmer, hur deras pennin-
gar skola användas. De få nog vara med om
att bekosta inrättandet eller upprätthållandet
af en förträfflig skola här eller där, men skulle
de för sina döttrar vilja draga fördel af den
kostnadsfria undervisning, som de få vara med
om att bekosta, då finna de
».— — — — — porten stängd
och fördomen som dörrvakt trägen
och dumheten som skylt på låset hängd. »
Om i riksdagen behandlades endast sådana
gemensamma angelägenheter, hvilka åtminstone
någorlunda rättvist kunde afgöras af blott det
ena könet, så skulle det likväl vara en orätt-
visa att utestänga kvinnan från det politiska
lifvet. Visserligen försäkrar artikelförfattaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
