Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 ________________ I D U N 1891
Ett tacksamt hjärta aldrig spar, Men delar med sig, hvad det har
Ej heller ockra vill, Och ändå litet till.
p. y?. fs.. jSTRANDBERG.
mer än ett är, förrän ryktet förmälde, att
den saknade sångerskan åter ärnade beträda
scenen. Ryktet besannade sig, och i slutet
af 1879 skedde detta återinträde, men ej å
lyriska scenen, utan å dåvarande Nya teatern,
och i titelrollen i »Boccaccio». Detta fru
Ö:s operett-skede räckte till 1885, med kor-
tare afbrott för tournéer i utlandet. Hennes
triumfer under denna tid äro i för friskt min-
ne för att behöfva närmare framhållas.
Hvad man för öfrigt än må tänka om
genren, visst är att fru Ö:s verksamhet vid
Nya teaterns seen bidragit till utvecklingen
af hennes konstnärliga natur, åtminstone i
dramatiskt afseende. I några af de där ut-
förda uppgifterna hade sångerskan ypperligt
tillfälle att visa, att hennes rätta fält var K.
operan. Sådana uppgifter voro bl. a. Picco-
lino i Guirauds operett samt Olympia-Anto-
nia-Stella i »Hoffmans äfventyr» af Offen-
bach.
De verkliga vännerna af fru Ö:s beundrans-
värda konst fingo slutligen sin önskan reali-
serad att få se henne åter uppträda å den
scen, där hon egentligen hörde hemma.
Efter en kortare tids gästspel i Norge, i
Göteborg och å Södra teatern i Stockholm,
kom fru Ö. i följd af annan persons sjuk-
domsfall att medverka vid en soaré å våren
1886 å K. operan. Den entusiasm, hon vid
detta tillfälle framkallade både hos publik
och kritik, föranlät direktionen att ånyo fästa
denna glänsande talang vid lyriska scenen.
Den första uppgift, hon vid detta återinträde
å scenen hösten 1886 utförde, var Agatha i
»Friskytten».
Från den stunden har fru Ö:s sceniska
verksamhet varit en oafbruten kedja af tri-
umfer, och hvarje ny uppgift har bildat ett
nytt blad i hennes lagerkrans.
Vi uppräkna här de partier, fru Ö. under
dessa 5 år utfört å lyriska scenen, gruppe-
rande dem efter deras skaplynne: Elvira i
»Don Juan», Nattens drottning i »Trollflöj-
ten», Leonora i »Fidelio», Agatha i »Friskyt-
ten», Rezia i »Oberon», Jessonda, Elisabeth i
»Tannhäuser», Isabella i »Robert af Norman-
die», drottningen i »Hugenotterna», prinsessan
i »Den stumma», Antonia-Olympia-Stella i
»Hoffmanns sagor», Norma, Aïda, Leonora
i »Trubaduren», Elvira i »Ernani», Marga-
retha och Helena i »Mefistofeles». Men
äfven inom det komiska operafacket har sån-
gerskan med heder fyllt sin plats i sådana
partier som fru Ström i »Muntra fruarna i
Windsor», Martha samt Marie i »Regementets
dotter». För närvarande instuderar fru Ö.
Ponehiellis Gioconda.
Af denna förteckning finner man, att fru
Ö. utfört partier inom nästan hvarje opera-
bransch: den tyska, franska och italienska,
den klassiska, romantiska och wagnerska, den
tragiska, komiska och semiserian. En sådan
mångsidighet är redan i och för sig något
allenastående. Men da. härtill kommer, att
hon på samtliga dessa områden rönt betydan-
de framgång, måste man egna sin beundran
åt en så omfattande talang, som till på köpet
ju äfven vunnit glänsande segrar i operettfac-
ket, som hon lyfte till en då ej anad och
sedan aldrig mera nådd höjd.
Hvad är det då, som gör att denna sån-
gerska med oemotståndlig makt drager pu-
bliken med sig och för hvarje nytt uppträ-
dande firar en ny triumf? Svaret på denna
fråga vilja vi i det följande söka lemna,
Rossinis kända yttrande eger alltid gällan-
de kraft, att en sångkonstnär måste förfoga
öfver tre ting: röst, röst och röst. Men han
menade ej, att rösten var det enda oumbär-
liga, eller att den nödvändigt måste vara en
tordönsstämma. Det var ett sympatiskt och
välklingande stämorgan han fordrade. I Frank-
rike och Italien njuter man äfven af föga
voluminösa röster, om de äro väl skolade och
ega ädel timbre, men man har respekt för
starka stämmor, hvilka oftast äro hårda, sträf-
va och oböjliga. I Tyskland är förhållan-
det omvändt på grund af missförstådd wag-
nerism och expansion i det orkestrala.
Svallvågor af denna opinionernas brytning
märkas äfven hos oss, men ännu har ej sma-
ken för fin och nobel sång hos oss så för-
slöats, att vi ej förmå njuta af sådan, liksom
ej heller den mest musikbildade delen af vår
publik ännu har smittats af det förakt för
sångtekniken, som en och annan affekterar.
Ty det är obestridligt, att ingen verkligt god
sång kan tänkas utan stödet af en förträfflig
teknik. Den tredje faktorn för ett godt sång-
föredrag och den enda, som förmår gifva det
samma en prägel af storhet, är inspiratio-
nen, gnistan, passionen eller hvad man vill
kalla den. För en scenisk artist kommer så
härtill den dramatiska instinkten och expres-
sionsförmågan.
Dessa äro de fyra hörnstenarne för en
scenisk sångprestation. Vi skola nu tillse, i
hvad mån fru Östberg stöder sitt konstnär-
skap på dem!
Hvad först stämman beträffar kan om den
råda endast en mening. Dess timbre anslår
alla, rösten är stor, voluminös, böjlig och lika
väl egnad att afspegla sjudande lidelse —
Elvira, Leonora (Fidelio), Norma m. fl. —
som att på fjärilslätta vingar svinga sig upp
i koloraturens mest eteriska rymder, där få-
geln slår sina drillar, — Nattens drottning,
Martha och andra uppgifter. De svenska
sångerskor, som vunnit världsrykte, hafva,
enligt kompetenta omdömen, öfver sina här-
liga stämmor haft en lätt slöja, något däm-
padt och med nordens melankoliska natur
besläktadt. Fru Östbergs stämma är af helt
annat slag; den är klar som en solskensdag
i södern och värmande som den. För att
återgifva det veka och svärmiska i vår nor-
diska folkmusik torde fru Ö. därför ega min-
dre förutsättningar än för det grandiosa
och glänsande i den stora operans uppgifter,
om än månskensarian (Friskytten) visat, att
hon äfven i den riktningen skulle kunna
åstadkomma något. Beträffande röstens ren-
het är den så stor, att tonerna förefalla lik-
som inhuggna i granit.
Konstnärinnans sångteknik är högst ut-
vecklad. Själf anser sig fru Ö. hafva pro-
fessor Günther att tacka för den egentliga ut-
daningen. Men det kan å andra sidan ej
nekas, att hon i betydande grad är autodi-
dakt. Såsom fru Ö. själf uppgifver, har hon
noga studerat Kristina Nilssons och Trebellis
sångsätt vid deras gästspel här, och hon har
dessutom lärt sig ej så litet genom den un-
dervisning, hon meddelat åt en mängd elever.
»Det skulle» — yttrade hon vid ett tillfälle
— »genera mig att ej kunna noggrannt åter-
gifva för eleverna hvad jag vill visa dem,
och därför har jag betydligt öfvat mig på
hvarje detalj.» Hur mången sätter väl un-
dervisarens uppgift så högt! Af naturen är
fru Ö. ej koloratursångerska, hon har själf
genom träget arbete utbildat sig därtill. Be-
tecknande för hennes energi är det sätt, hvar-
på hon lärde sig drillen. Då hon var an-
ställd vid det Neumannska sällskapet i Tysk-
land, öfverraskades hon af att nästan hvarje
korist beherskade denna teknikens slutsten,
hvilket hon själf ej gjorde. Detta förtröt
henne, och en dag slog hon sig ned vid pia-
not, som hon ej lemnade på flere timmar.
När hon slutat sin öfning, hade hon förvärf-
vat sig tillbörlig erfarenhet, om hur en drill
skulle slås, och sedan har hon ytterligare för-
kofrat sig i denna tekniska detalj. Det är
sålunda genom sträng flit och samvetsgrann-
het, fru Ö. vunnit den position, hon nu in-
tager.
Själfva lifskraften i fru Ö:s sång är den
passion, som besjälar hennes föredrag. Denna
glöd är vida närmare besläktad med söderns
vulkan än med vårt norrsken, och den bre-
der öfver fru Ö:s sång ett skimmer af stor-
slagenhet, hvarmed vi nordbor ej äro allt för
bortskämda. Hennes rätta fält är därför den
stora operans högpatetiska ’ karaktärer, där li-
delsernas strid utkämpas, men hon eger äfven
tillräcklig brio för att låta den italienska
operans »koloraturälskarinnor» framstå i’ all
deras bedårande yttre glans.
I närmaste samband härmed står sånger-
skans dramatiska instinkt och expressionskonst.
Härutinnan har hon väl sina medtäflerskor,
men hon eger i alla fall en ej alltför vanlig
blick för scenens fordringar och förfogar öfver
en spelrutin, som hon till en del förvärfvat
under sin verksamhet i operettfacket. Hen-
nes frasering, pointering och vokala deklamation
äro fria från uppstyltning och svulst och hon
eger särskildt en stor förmåga att förläna
elegant uttryck åt en känslostämning eller
själskonflikt.
En utförligare granskning af något eller
några bland sångerskans förnämsta partier
skulle än bättre belysa hennes konstnärliga
egenskaper, men då detta skulle taga för
stort utrymme i anspråk, måste vi afstå
därifrån.
Af ofvan nämnda fyra grundbetingelser
för scenisk sång eger några en, andra en
annan i högre grad utvecklad än de öfriga.
Den jämna fördelningen och sammangjutnin-
gen af dem alla till ett harmoniskt helt kän-
netecknar den verkliga konstnärn, och högt
på rangskalan af dessa konstens utvalda skall
hvarje vän af den svenska sången ställa
Carolina Östberg.
H. G. S.
3g
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
