Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 IDUN 1891
för nödiga akademiska examina, hvilka erfor-
dra en tid af c:a 6 à 7 är, 2 à 3 för filoso-
fie kandidatexamen ock 3 à 4- för filosofie
licentiatexamen.
Vårt gamla bord.
))u hade vi ändtligen fått ett nytt bord !
Då vi som nygifta etablerade oss, voro
inkomsterna ej stora, och inredningen i vårt
unga hem rättades därefter. Ingen stil, en
del inropadt billigt på auktioner, det öfriga
mera bedömdt från kassans ståndpunkt än från
elegansens. Trefligt och godt hade vi ändå
haft det, och oberoende af alla öfriga tillgån-
gar hade vi fått en rikedom af barn.
Men nu hade vi verkligen fått betydligt
ökade inkomster, och nu skulle småningom en
renovering af hela huset komma till stånd.
Vårt lilla kabinett hade vi redan arrangerat
helt förtjusande med en liten mjuk soffa, få-
töljer och taburetter, bronser och statyetter,
makartbuketter, skärmar och solfjädrar, ett
riktigt hänförande, elegant litet dammbo. Nå
ja,, det lilla obehaget med damningen under-
kastar jag mig nog gärna för att kunna hafva
det så här lika fint som alla andra.
Nu hade turen kommit till vårt största rum,
matsalen, vårt egentliga samlingsrum. I år
skulle vi hafva nytt bord, och nästa år skulle
golfvet målas, ty med allt kunde vi ej komma
ut på en gång; det hade för mycket tagit på
löneförhöjningen.
Vårt gamla bord var verkligen bra dåligt
och illa medfaret. Så vackert hade det ej
varit från början, men nu funnos där oförsvar-
ligt många rispor och ärr. Där voro märkena
efter vår förste lille pys’ små klackar, då
pappa för att bättre se de Dya kängorna hade
lyftat honom upp på hordet och han skulle
visa, huru han kunde stampa. Greta hade
begagnat sin nål som ritstift, och Per hade
inte försummat att fylla i konturerna med
bläck. En hel rad fina små prickar påminte
om, då Sven lekte velociped med mammas
mönstertrissa. Här vid kanten hade Per för-
sökt sin nya knif, där hade sågen sluntit i
bordet vid de första slöjdförsöken._ På min
plats syntes nog, hvar syskrufven varit fastgjord,
och strax brevid fanns en liten svartbränd prick,
utvisande att far varit så ifrigt intresserad af
boken, att han glömt putsa af sin cigarr.
Alla de där små olyckshändelserna hade na-
turligtvis varit mycket ledsamma, då de händt,
men småningom hade bordet blifvit så medfaret,
att man ej fäste sig vid en rispa mer eller
mindre.
Och nu hade det nya bordet kommit. Vi
hade alla stått beundrande omkring, då snickaren
burit in det, vi hade undersökt de massiva,
präktiga fotterna och försiktigt farit med han-
den öfver den blanka skifvan. Det var ett
utmärkt vackert bord, och vi kände oss riktigt
smått högtidliga, då vi om kvällen samlades
däromkring.
»Inte kan lille Ragnar komma med byggste-
narna på den blanka skifvan ; se här, bygg här
på golfvet bredvid mamma. »
Lille Ragnar, som med förklädet fullt af
byggstenar med möda klättrat upp på stolen,
kryper beskedligt ned igen.
»Här tå mölkt, Ragnar inte se bygga,» mutt-
rar han efter en stund, blir ur humör och
lemnar hela saken.
»Åh, men Sven, tänker du snida vid det
här bordet, flytta dig i sofrummet med dina
verktyg. »
»Greta, kom ej hit med din färglåda; du
trycker ju ärr mot bordet med din sybåge,
Gerda.» Ja, kite borde jag ju heller själf
fästa syskrufven vid det här nya bordet, utan
nog måste jag flytta mig till mitt sybord.
Då pappa efter slutadt arbete kom in för
att få en riktigt treflig stund i kretsen af sin
familj, fann han denna skingrad åt alla håll.
Det var då för galet! Inte skulle det nya
bordet få förstöra våra trefiiga aftonstunder,
i morgon dag lägger jag en duk på det. Och
duken kom på och täckte hela den blanka
skifvan.
»Se så, Ragnar lilla, nu kan du bygga på
hordet, nu skrapa ej stenarne. »
»Byggtena inte tå,» klagar Ragnar. Det
var ej bra att bygga på duken.
»Åh, Per! Nu spiller du visst bläck på
duken; lägg en tidning under.»
»Se nu huru ni skuffat ihop hela duken
med armbågarne.»
»Sparka ej mot bordsfötterna, Sven.»
De oafbrutna anmärkningarna hindra livarje
trefligt samtal att komma i gång. Då kommer
ändtligen far, och vi få börja läsa högt.
»Vänta blott ett ögonblick, jag skall först
titta litet i köket!»
Ratsch! Där låg hela kalaset! Duk och
byggstenar, saxar och snidjärn, pennor och
bläckorn, skrifhäften och sysilke! Det var
en ryslig förödelse! En af dukens fransar
hade naturligtvis hakat fast vid mina knappar
och ställt till hela detta kaos.
Nej, den här villan var ännu värre än den
första.
Far skrattar smått skadegladt, ty nog hade
det egentligen varit jag, som ifrat för renove-
ringen.
»Huru skola vi reda oss med det målade
golfvet, då redan bordet gör så mycket förtret;
då få vi lof att hitta på något slags flygma-
skiner för barnen. Nej, vet du hvad, gum-
man min, du är för ordentlig (den smickraren !
han vet nog, huru gumman skall tagas) för att
med lugn se det nya bordet förstöras. Vi
taga hellre det gamla bordet till heders igen,
täcka om dagen skröpligheterna med en vacker
duk och om kvällen, sedan duken aftagits,
kunna barnen snida, skrifva, hamra och leka
vid detsamma af hjärtans lust. Det nya bor-
det och renoveringsplanen få vänta, tills barnen
vuxit stora. Barn trifvas ej tillsammans med
blanka golf och polerade bordsskifvor, och hellre
frid och trefnad i hemmet än den mest ski-
nande prydlighet och elegans. »
Och så flyttades det nya bordet upp på
vinden.
11/Iaria Nyström.
För mig, som tillhör en senare uppsätt-
ning, hafva grenljusen icke samma minnets
tjusning som julgranen. Julgranen har för
mig och mänga med mig blifvit kär genom
barndomsintryck; den har smält samman med
mycket ljuft i flydda dagar, att det nog
skall förefalla en och annan af våra läsarin-
nor oädelt, ja, otacksamt, att jag vill stiga
fram med en del betänkligheter mot den.
Emellertid, och trots min egen oreflekterade
sympati för julgranarna, tror jag icke det
vore rätt att sticka under stolen med några
tvifvelsmål om deras förträfflighet. Med litet
eftertanke fann jag snart, att det var minnet,
gjorde julgranen till hvad den blifvit,
som
Julgranarna.
Atterboms själfulla lefnadsteckning öfver
Adolf Törneros läste jag nyligen, huru
denne af öfverstinnan Silfverstolpe blef
bjuden till den julafton, som blef den ädle
mannens sista. Hon hade då enkom för ho-
nom uppdukat ett julbord, vid hvars åsyn
han med tårade ögon utbrast: »Ett sådant
hade jag hos min mor!» och nedsatte sig
framför grenljusen med barnslig förtjusning.
De gamla hederliga grenljusen kommo mig
då före, och ovilkorligt leddes jag i mitt
sinne till en jämförelse mellan dem och våra
julgranar.
och att detta minne med samma kärlek kun-
nat fästa sig vid och gjuta purpur öfver nå-
got annat, ty tinget julgran var naturligtvis
i sig själft likgiltigt för alla de genier från
barnaåren, som omsväfvade det. Detta visar
sig däraf, att hvad julgranen är för ett vår
tids människobarn, hafva grenljusen varit för
en föregående tids, och hvad dessa ljus en
gång varit för föregående släkten, kunna de
blifva för kommande.
Julgranen har ingen helgd af ålderdom i
vårt land. Den har blott några få tiotal af
år varit i bruk hos oss, och detta bruk är
hit infördt från Tyskland, där »der Christbaum»
imponerar med många flere lefnadsår. Att
vidröra den är därför icke att förgripa sig
på en fornsed, som redan genom sin ålder-
dom kunde kräfva respekt.
Men utom denna så till sägandes ideela
sida har saken en annan, en prosasida, som
i sanning förtjänar att blifva betraktad. Jul-
granarne hafva merändels i rättsligt afseende
ganska tvifvelaktig tillkomst. I de flesta
fall kan man säga, att det icke är med för-
ståndiga egendomsegares medgifvande, som
unga träd gratis fällas på deras mark, ja,
från flere egendomar i Stockholms grannskap
hafva vi hört, att särskild bevakning anses
nödvändig dagarne före jul, då, om icke egna
underlydande vilja taga sig friheter med sko-
gen, i deras ställe fullkomligt obehöriga per-
soner infinna sig och skatta den. Och hvil-
ka äro de senare? Antagligen i icke få fall
sådana personer, som icke hafva stadigva-
rande sysselsättning, utan tillgripa än den,
än den tillfälliga förtjänsten, korteligen, dessa
samhällets svåra fiender, som betecknas med
ordet lösdrifvare. Grenljusen, för att återgå
till dem, beredde i motsats härtill en till ju-
len synnerligen välkommen ökning i arbets-
förtjänst hos många enkla människor, som
såsom yrke sysslade med ljusstöpning, och
ingens rätt blef genom deras arbete trädd för
nära.
Julgranarna göra sitt till att uppehålla detta
våldsamma sätt att behandla skogen, som
kunde försvaras i tider, då skogen var ett
ondt, ett hinder, livilket den för längesedan
upphört att vara i tider, då den utgör en
ständigt dyrbarare del af en egendom och
vedprisen äro sådana de nu äro. Ingen skall
på allvar kunna påstå, att det »icke gör nå-
gonting» att unga träd i tiotusental fraktas
till städerna, framför allt när de tagas från
mer eller mindre nära omgifningar till dem.
Man behöfver icke vara skogsman för att af
skogarne eller hagarne i Stockholms omgif-
ningar röna ett mycket nedslående intryck.
Här och där skymtar heden i all sin sorg-
lighet för ens blickar. Julgranarna hafva
visst ieke gjort allt, men de och löfmarkna-
den göra sitt till som frätmedél på naturen
kring vår sköna hufvudstad. Den roll, de
i detta fall spela, är nog icke oviktig; också
Otto T ■ir>r^.\ra,nia SyloGllörsllClllcId rekommenderar sitt nya välsorterade lager af Sybehör samt artik-
Hamngatm 14, midt för Kungsträdgården, Allm. Telefon 76 17 lar för dam- och barnbekladnad.
rten expedieras mot postförskott eller rarnvagsefterkraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
