Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 395
”Store bror.”
fîmdringsmannen, het af färden,
På det svala, mjuka gräset
Yid en källas trädd sig kastar,
Modlös, hopplös, trött på världen.
Yngling blott, han doek har pröfvat"
Både hunger, köld och plåga.
Dräkten är till trasor sliten,
Döden all hans kraft har röfvat.
Efterlängtad utaf ingen,
Ej af någon sedd med glädje,
Hemlös, dådlös, öfvergifven,
..Sårad falk med pil i vingen.
Ej en moder för hans lästa
Höjt en lön, ej faders öga
Följt hans steg på villsam lana,
Ej ett land att hjärtat fästa.
Slö han sitter. Blicken glider
Liknöjd in i skogens dunkel
Utan mål lik trötta tanken.
Solen sjunker. Dagen lider. —
Upp ur drömlös ro han spritter
Yid små lätta tramp på stigen,
Prassel utaf löjda grenar
Öch en sång likt fågelkvitter-
Solens sista strålar glöda
På ett lockigt larnahufvud;
Fram ur kjorteln, lyft till hälften,
Titta blommor, hvita, röda.
Tvänne klara ögon blicka
Yänligt strålande mot vandrarn.
DStore bror, jag är så törstig,
Gif mig vatten, jag vill dricka.»
Store brori Som blixt i natten
Lyser upp ett öde landskap,
Genomglänser ordet hjärtat.
».Store bror, ack, ge mig vattenT»
Utur renseln tar han bägarn,
Fyller den med klara drycken.
Flickan dricker, 1er och räcker
Den tillbaka, tom, åt ägarn.
Se’n på tå hon raskt sig höjer,
Lägger tvänne mjuka armar
Om hans hals och räcker munnen
Till en kyss. Men gossen dröjer.
»Nej,» han säger, »spar på gåfvan,
Kanske kommer jag tillbaka
Mera värdig till min syster.
Hjälp mig fader, du, därofvan.»
Blott en liten enkel vifva
Ifrån barnets blomsterknippa
Gömmes inom nötta jackan,
Minne för de dar, som blifva.
Sist en nickning, halft förlägen;
Ett farväl. Och som förvandlad
Går han lätt och spänstigtframåt,
Nu ett mål han har för vägen.
Artighet.
Af Ellen Bergström.
S
i lefva i en forcerad tid. Sauve qui
peut; vi hafva i vår iltågsfart icke
mycken tid till tankar på andra, till att
stanna och visa våra medmänniskor den vän-
liga artighet, hvilken i icke oväsentlig mån
skulle bidraga till en behagligare samlefnad.
Den nya världens kultur, karaktäriserad ge-
nom några bragder på uppfinningarnas om-
råde, tränger sig mera och mera på oss, och
i Amerika har man alltid brädtom, där sprin-
ger folket på gatorna, och man hinner knappt
lyfta på hatten till helsning för en mötande
bekant. En svensk-amerikansk pastor, som
för ett antal år sedan helsade på i »Old Swe-
den», fann sina forna landsmän här hemma
förekommande och älskvärda i jämförelse med
de nya, han förvärfvat; men om vi företoge
en jämförelse mellan nu lefvande generation
och dem, som före oss byggde och bodde i
vårt kära fädernesland, huru skulle månne
den jämförelsen utfalla? Måste vi ej med-
gifva, att vi uti ifrågavarande afseende dege-
nererats från de förfäder, som gjorde sig för-
tjänta af benämningen »Nordens fransmän».
Är icke artigheten i vår tid allt för mycket
underskattad bland oss?
Vi kunna ej härmed sägas vara »en för-
gången tids berömmare» på den närvarandes
bekostnad, och vi äro fullt med på det, att
talet om »den gamla goda tiden», och huru
mycket bättre människorna och förhållandena
då voro, helt enkelt beror på, att minnet för-
gyller ett gånget skede, som icke längre kan
göra oss någon förtret. Sorgligt vore det i
sanning, i fall världen befunne sig i ett till-
stånd af ständigt tilltagande försämring. Nej,
optimist härvidlag måste man vara och tro
på ett, om också långsamt, dock säkert framåt-
skridande; å andra sidan får man ju i rätt-
visans intresse ej vara blind för vare sig sin
egen tids lyten eller en förgången tids för-
tjänster. Till de förra hör, efter gjorda iakt-
tagelser, ett mindre artigt sätt att umgås, som
vittnar om likgiltighet för nästan, och i hvil-
ket själfviskheten ohöljd sticker fram; till de
senare det mångbesjungna »fina vettet».
Mången, som befinner sig vid lifvets mid-
dagshöjd, har helt säkert från sitt barndoms-
hem minnet af någon gammal herre, hvilken
I bockade sig så artigt till och med för famil-
jens små flickor, och med hvilken en fläkt
af den Gustavianska tidens långt uppdrifna
politesse kom in i förmaket. Huru olika
voro icke onkel Karl Fredriks manér mot
gossarnes två trappor upp, hvilka knappt
vårdade sig lyfta på mössan, då de mötte en
i förstugan, och ropade »flickungar» och an-
dra för ens dåvarande ståndpunkt lika djupt
kränkande tillmälen efter en! Dessa repre-
senterade den unga tiden. Och så denna
gamla dam med de grå »kanonlockarne» —
mormors vänninna från ungdomsåren — med
sin djupa, siratliga nigning, med sina vänliga
frågor efter sådant, som rörde oss, huru kom
hon ej oss unga flickor på skam, oss, som
tyckte det kunde vara nog att knycka litet
på nacken till helsning, och som så frimodigt
lade beslag på konversationen för egna intres-
sen! Kanske 1er en och annan vid tanken på
dessa urmodiga typer och finner hos dem en-
dast en anstrykning af komik; till den grad
i motsatt riktning har vår senare smak i
detta fall gått. I själfva verket voro de
icke löjliga alls, och vi skulle hafva mycket
att lära af dem. På tal om dem manas fram
för vår syn »det gamla paret» hos Malm-
ström, och vi höra den gamle gustavianen
säga till sin äkta hälft:
»Det var en annan tid, som förde oss tillsammaan :
Behagen hade här ännu sitt tempel kvar.
I umgänget hvad lif, hvad vett, hvad ädel gamman,
Hvad kvickhet och behag, hvad skämt och fröjd
det var!
Ja, i en annan tid väl andra seder råda?
Det falska allvar nu vill världens herre bli.»
Om dessa representanter för en äldre tid,
då belefvenheten, älskvärdheten, vördnaden
för de gamla samt hyllningen åt kvinnan
spelade en så betydande roll, ginge igen i
våra dagar och inträdde på en del offentliga
ställen, där herrarne tillåta sig behålla hat-
tarne på och måhända röka i fruntimmerssäll-
skap, — huru sknlle de ej häpna? Och om
de stege in i våra hem och såge familjens
unga söner halfligga i fåtöljerna, hörde dem
tala i öfverlägsen ton om »gubben», med oför-
synthet om sina lärare, såge döttrarnas bri-
stande uppmärksamhet, ofta ovänliga, stun-
dom snäsiga sätt mot sina mödrar, — huru
skulle de ej fasa. Huru har icke för öf-
rigt sällskapstonen sänkt sig på artighetens
skala, sedan de voro med! Hvar skulle de
nu få höra dessa franska vändningar och fina
repliker, hvilka i deras ungdom voro uppöf-
vade till verklig talang? Konversationen har
blifvit försimplad. Och om det inkastet go-
res, att den forna samtalstonen stundom var
frivol, svara vi: är det bättre, att ungdom
af båda könen i salongerna och balsalarne
»drager under debatt» våra moderna »sam-
hällsförbättrares » sedlighetsteorier och yttrar
sig om literära alster, hvilka våra mödrar
och mormödrar skulle hafva rodnat för att
känna till? Hvar finnes nu denna ridderliga
complaisance mot kvinnan, henne, mena vi,
om hvilken man i förmyndarkammaren icke
kunnat uppsnappa, att hon eger så och så
många »hundra». Nej, den forna oresone-
rade artigheten är borta, den är gammalmo-
dig och anses oförenlig med nu rådande rast-
lösa kamp för tillvaron. Yår tid består sig
på sin höjd med ett genomskinligt krusande
för rika pappor, dito döttrar, tanter och onk-
lar, ja, öfver hufvud för sådana personer, af
hvilka något är att vinna.
»Det falska allvar nu vill världens herre bli.»
Det är icke utan, att man sökt göra artig-
heten misstänkt såsom stridande mot sanning
och uppriktighet, ja, vi hafva hört strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
