Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 IDUN 1891
häri? — och då hon och han funno sitt hem i
sin smak, så var ju den saken deras egen —
inte sannt?
Detta lade dock en viss kyla mellan honom och
hans församlingsbor. Och denna blef än större,
då förslaget om järnvägen kom upp.
Hela staden var i feberaktig spänning. En järn-
väg — man drömde om makt och härlighet, vid-
gad hamn, viken full af ångare och seglare —
man såg redan i tankarne grannstäderna tillin-
tetgjorda, och stadens lilla tidning satte hvarje
gång öfverst under titelvignetten: »glöm icke järn-
vägen».
Presten däremot var ej för de nya planerna;
han var rädd för järnbanan; hade man någonsin
sett, att människor blifvit lyckligare och bättre, för
det de fått en järnbana? Rikare, ja, men också
strid för rikedomen, och med denna går allt det
goda gamla bort, det stora ömsesidiga deltagan-
det och hjälpsamheten, framför allt förnöjsamhe-
ten. Han var principielt emot järnvägen.
Och folket i Adel-, Stor- och Lillgatan kom öf-
verens om, att presten snart började bli en smula
förryckt, han med.
I afvaktan på järnvägen uppförde man emeller-
två solida badhus i bukten — platsen var ju som
skapad för badort; att man ej tänkt därpå förr!
Och kunde man endast leda strömmen af som-
margäster hit, så att ställets rykte blefve stad-
gadt, så skulle nog banan komma af sig själf —
det var alldeles visst.
Järnväg — badort — fru Törnes tankar hade
genom detta fått en hållpunkt: skulle ej detta kun-
na förverkligas? Kunde någon tvifla på det?
Ett sådant tvifvel skulle, tyckte hon, kännas nä-
stan som en förolämpning mot henne själf; det
vore ju detsamma som att ej vilja medgifva, att
denna vik, denna hennes lilla undangömda kära
vrå vore värd att älskas och beundras, denna na-
tur, hvars alla små och stora detaljer nu blifvit
henne så välbekanta och förtrogna, men som i
sin helhet gripit henne, redan då hon, som nygift,
efter färden öfver sandheden plötsligt såg viken
utbredd framför sig.
Det behöfdes bara, att människor ville lära sig
förstå naturen här, så skulle de nog älska den,
och då skulle den med makt draga dem till sig,
de skulle komma, komma i mängd.
Och detta kunde hon lära dem — bara hon
kunde få dem hit! Hit? Ja, hvarför inte — just
hit, hit till prestgården ; vore ej här utrymme nog
— och trädgård och allt, hvad man kunde önska
sig ! Hur gladt skulle det ej bli, om den stora
gården och det stora huset fylldes af människor,
af resande — som hade mycket att berätta, som
sett världen där långt borta!
Öfverväldigad af dessa tankar stirrade hon med
stora ögon drömmande framför sig, där hon satt
i den lilla gafvelkammaren, utan att röra sitt ar-
bete. Hennes fantasi fick flykt, hon såg de stora
tomma gamla husen fulla af badgäster, men hon
såg ej de nakna, kalkade väggarnas fulhet eller
golfvens ojämnheter, hon hörde ej de små mös-
sens dans på träloftet — allt var för henne in-
bjudande gästrum, som väl kunde locka resande
i mängd.
Full af ifver framlade hon sin plan för sin
man; han såg, att hon liksem hakat sig fast vid
denna tanke med en sådan styrka och lifligbet,
att han ej ville och vågade motsätta sig henne;
ty nu, som förr då frågan var om hennes konst,
ville han stå henne bi i allt, som kunde göra
hennes lif gladare och lättare.
Hela vintern lefde hon på denna förhoppning,
annonser infördes i tidningarna, och när våren
kom, fattades hon af en verksamhetslust, som var
henne alldeles olik. Hon lemnade sin söm; ifrig
och språksam var hon ute i staden, legde arbets-
folk och utvecklade sina planer: den stora sten-
Iagda gården skulle förvandlas till en skön gräs-
matta med doftande blommor och springvatten;
där skulle badgästerna om kvällarna sitta utan-
för sina dörrar och lyssna till vattenplasket eller
under djupsinniga samtal långsamt vandra upp
och ned i trädgårdens skuggrika gångar; hon såg
ej, att träden voro öfvervuxna med mossa, gamla
glesa äppelträd, som ej buro den suraste kart,
eller att land och gångar på år och dag icke blif-
vit rörda hvarken af spade eller kratta.
Och arbetsfolket kom; det blef lifligt i gården;
hon gick lycklig omkring, det var spänstighet i
hennes gång, lif i hennes ögon.
Hvarje spadtag, hvarje klingande hugg af järn-
spettet i stenbron var för henne en försäkran om
hennes dröms uppfyllelse: hade hon ej kommit
ut till världen, så skulle världen nu komma till
henne !
Till slut var största delen af gårdsbron upprif-
ven och pålar nedslagna i en stor fyrkant om-
kring pumpen med det alltid rinnande vattnet;
en liten springbrunn anlades, murades med ce-
ment, och rör nedsattes; vattnet steg i en hög
stråle !
Hon stod den gången i dörren under den ännu
ej utsprungna vinrankan, hvars grenar ännu voro
nakna och bruna; hon slog som ett förtjust barn
händerna samman och såg i tankarne vattenstrå-
len stiga allt högre ,och högre; den liksom bar
hennes fantasi upp öfver taken på de låga husen,
högre än backarna, högt, så att också hon fick
kasta en blick ut i denna värld, efter hvilken
hon dock i sin själs innersta hemligt trängtade.
Men veckorna gingo, det led långt in i maj ;
vinrankans nakna grenar fingo knoppar; juni in-
gick; knopparna blefvo till späda, ljusa löf — och
löfven började så småningom mörkna.
Ännu hade ingen enda badgäst kommit.
En undrande beklämning trädde i stället för
hennes förra stora tillit.
Skulle verkligen ingenting bli af? Skulle ingen
vilja komma? Var det blott en tom dröm -— en
dröm, likt hennes eget lif?
Hon såg ut öfver den stora gården med de låga
öde husen. Solen sken på de röda taken, skor-
stenen midt emot var nykalkad, det gjorde ondt
i ögonen, och hon skuggade dem med handen.
Arbetet med anläggningen hade aldrig blifvit full-
bordadt; den uppbrutna stenen låg uppstaplad i
en stor hög midt bakom springbrunnen, från hvil-
ken vattnet blifvit afläst.
»Det får fullbordas ett annat år, då vi säkert
ha dem, här; vi få annonsera,» hade hennes man
sagt.
Ett annat år!
Hennes korta verksamhetsifver var förbi. En
stund slöt hon sig med undran inom sig själf
för att sedan åter taga fatt på sin sömnad. — —
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
