Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 18 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 ! D U N 1891
********££******£***&**£*&**********.*£*£*.*******£*******************************•*********£***
Ack, hvad vi kalla stort är smått däroppe; Då glänser ännu där vår handlings droppe
Men flöt det från en kärlek, varm och ren, Som stjärnan med ett öfvervanskligt sken.
p. jV. ^ÖTTIGER.
hennes lif — burit henne fram genom sorg
och bekymmer och genom dem alla bevarat
en själsfriskhet, ett jämnt och gladt lyDne,
som väl kan böjas af sorgen, men beständigt
springer upp igen likt stålfjädern.
Den unga flickan sattes i en god skola och
lärde, hvad man fick lära i en sådan vid den
tidpunkt, då naturlära och literaturhistoria
voro okända ämnen. Uppsatser på moders-
målet hörde dock redan då till skolplanen,
och Vilmas alster beundrades — hemma. För
ritning hade hon ock stora anlag, hvilka nu
för tiden ej skulle ha förbisetts, men som då
lemnades utan egentlig utbildning.
I hennes ljusa barndomshem rådde dock
äfven ett strängt allvar. Romaner voro för-
bjudna, och lydnaden för föräldrarnes bud var
så stor, att ej ens den tanken kunde uppstå
att läsa i smyg. Modern läste däremot högt
ur goda böcker, när lexorna voro slutade.
Vid knappa 19 års ålder, glad och barnslig
som en nutida 14-åring, ingick Vilma Hammar-
sten äktenskap med dåvarande löjtnanten, nu-
varande kaptenen i armén, Joseph Lindhé,
och hade därefter föga tid att egna sig åt
literära sysselsättningar. I kök och barn-
kammare hade den fagra, unga husmodern på
landet nu all sin verksamhet, och ehuru famil-
jen, till följd af mannens verksamhet vid järn-
vägen, ofta ombytte vistelseort, blef dock den
unga frun mest bunden vid hemmet. Först
år 1875, då de äldre barnen redan började
flyga ur boet, försökte Vilma Lindhé att skrift-
ligen gifva uttryck åt det rika, varma själs-
lif, som rörde sig inom henne.
»Hvad som dref mig till att skrifva var
sorg och själanöd,» har Vilma Lindhé en gång
själf yttrat om denna tid. Det första för-
söket, en lång roman, underställdes Viktor
Rydbergs omdöme, som blef det allra vän-
ligaste. »Jag nekar ej, att jag började läs-
ningen med motvilja,» så löd hans dom, »men
redan vid andra sidan blef det mig ett nöje. »
Göteborgs Handelstidnings redaktör var min-
dre mild. »Låt det ligga i tre år och arbeta
sedan om det,» så lydde hans råd. Det fick
ligga, och nu är det längesedan — brändt.
Vid denna tid fick emellertid den nybörjande
författarinnan plats för en mängd smärre skis-
ser i Handelstidningen, så ock i andra tid-
ningar och tidskrifter.
Snart kommo dock hårda år, och författa-
rinnan måste släppa pennan för att på ett
verksammare sätt arbeta för sitt heras bestånd.
— Familjen flyttade till Göteborg, och hus-
frun började där mottaga inackorderingar.
Ännu i dag har hon huset fullt — knappast
en vrå för sig själf. För att ock på annat
sätt hjälpa under, började hon utföra fina
broderier, dyrbara fanor, standar, kyrko-
prydnader, utstyrslar, lyx- och fantasisaker.
Nu kommo hennes artistiska anlag till utveck-
ling och hjälp, så att hon snart nog intog
rangen af en af vårt lands allra skickligaste
brodöser.
Ögonen stodo dock i längden icke ut, och
nålen måste läggas undan — för penseln.
Ty för denna verksamma natur är ett rast-
löst arbete lifvets första vilkor. Vid 50
års ålder, utan en timmes undervisning, blef
Vilma Lindhé målarinna. Det blef egent-
ligen åt blomster- och dekorationsmålningen
hon riktade sin talang, och att hon äfven här
snart nådde långt öfver dilettantismens gräns,
därom bar den helt enkelt utmärkta och för-
undransvärdt rika utställning, med hvilken
hon förlidne sommar deltog i Göteborgsexpo-
sitionerna, ett tydligt vittnesbörd, som ock
stadfästes af en välförtjänt prismedalj.
Det hufvudsakliga — sitt skriftställarskap
— kunde hon dock icke släppa. Därtill låg
detta intresse hennes hjärta för nära. Hvarje
nytt arbete har burit vittne om en utveckling,
som i denna dag fört henne fram i första
ledet bland våra kvinliga pennor, och som
ännu ingalunda torde ha sett sitt slut. Och
än mer måste beundran för denna begåfning,
buren fram af en vilja af järn, stegras, då
man betänker, under hvilket tryck och hvilka
ogynsamma omständigheter den måst kämpa
sig fram. Skriftställeriet har för Vilma Lindhé
aldrig fått vara annat än en sysselsättning
på »lediga stunder» i ett arbetslif, som ej
känner ordet sysslolöshet.
På skilda förläggares förlag ha hennes
arbeten, romaner och noveller, gått ut att
beständigt förvärfva nya vänner. Senast i
årets julbokmarknad gör hon en vacker in-
sats med sin bok »Motvind», åt hvilken re-
dan kritiken hunnit gifva lofvande erkännan-
den.
Äfven för scenen har hon med framgång
lämpat sin penna. Vi ha härom i de senaste
dagarne haft en påminnelse genom hennes
proverb »En ny roll» å Dramatiska teatern.
Hennes treakts-skådespel »Mödrar» gjorde i
fjor stor lycka i Göteborg, där det upplefde
många representationer. Meningen var, att
det skulle uppföras å Svenska teatern i Stock-
holm vintern 1890—1891, men fru Skottes
död lade hinder i vägen. En af hennes bästa
roller var nämligen fru Dahl i denna pjäs.
Vilma IÀndhè, hör ej till de författarinnor,
som företrädesvis skattas af dem, som fråssa
af nattsvarta skildringar, där aldrig en ljus-
stråle förmildrar de dystra skuggorna. »Få
de ej hvarandra» i fru Lindhé3 små fina skis-
ser, så låter hon dock èj de handlande per-
sonerna skjuta sig för pannan eller på något
annat mindre bullersamt sätt taga afsked af
en värld, som naturligtvis »ej förstått dem»,
utan hon låter pliktuppfyllelse och undergif-
venhet för en högre vilja hjälpa dem fram
genom lifvets pröfningar.
Hon har själf gifvit en förebild, huru långt
dessa krafter] mäkta bära en människa framåt.
Heder åt hvarje sådan kvinna!
Efter afskedet.
°ån bangårdens mänskovimmel
3det rasslande tåget gled
kylig vinterafton
ndt ut öfver järnsmidd led.
I dallrande, klara ljuset,
som öfver perrongen låg,
jag dina drag, du kära,
så småningom svinna såg.
Oeh när jag ej mer dig skönjde,
det var dock, som hade jag kännt,
hur än dinä fagra ögon
mig värmande blickar sändt.
Bei var, som ån hade ljudit
djupast uti min själ
ett eko af blida stämman,
som nyss mig sade farväl.
Men tåget ilade framåt
med våldsam, hvinande fart
långt bort öfver hvita marker,
som skeno i månglans klart,
Ej kände jag vinterkylan,
som is öfver fönstret drog —
mig tycktes, att jdoft af rosor
från rutan emot mig slog...
g. <Jf. Mäåcrhmj.
Blind moderskärlek.
jsâÆËgarleken år blind» — och »hårleken
Ilåk först gör rått seende» — kan med
sanning sägas. Ty å ena sidan gör
kärleken den älskande blind för det älskade
föremålets svagheter oeh brister — å andra
sidan klarseende för dess förtjänster och dyg-
der. Ja, en människas rätta värde, dess per-
sonlighets innersta kärna, ser kärleken ensamt.
Vi känna ej den person rätt, som vi icke äl-
ska rätt, ty i hvarje människohjärta, äfven det
obetydligaste, finns det en förborgad skattkam-
mare, till hvilken blott en nyckel passar —
och den nyckeln heter »kärlek». Sålunda för-
våna vi oss ofta med orätt, då vi se, att män-
niskor, hos hvilka vi ej finna det ringaste älsk-
värdt, kunna vara så hjärtligt afhållna af an-
dra, oeh likväl borde vi hellre antaga detta
som ett säkert bevis för, att äfven hos den
skenbart dålige och föraktlige slumrar något
godt. Äfven den sämste har helt visst varit
älskad åtminstone af en människa — af sin
moder. Hur föga älskvärd, ja, frånstötande
han ännu kan förefalla dig, så är han likväl
annorlunda i sin moders ögon, ty hon älskar
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
