Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 419
afton, icke bara tänka pä sig själfva och pä
sitt eget, utan pâ de fattiga, de ensamma, på
sina vänner, — ja, kanske på sina ovänner.
Det skall flyta mjölk och honung, och
alla ljus skola tändas, och vi skola för några
ögonblick gifva oss en illusion af, att vi alla
äro systrar och bröder, — så som vi alltid
borde vara det.
Pastorskans stora middag,
Skiss
af
Anna Wahlenberg,
Med teckningar af Viktor Andrén.
Tear
Hpqpela veckan hade man haft brådtom i
-Is JL det lilla pastorsbostället på Högkulla.
Domprosten skulle komma resande från
staden för att hålla inspektion därnere i skol-
gården, och sedan den var slutad, skulle det
bli stor middag hos pastorns. Förutom pro-
sten hade man äfven inviterat kyrkoherden i
grannsocknen, dennes fru, klockaren, två kyrk-
värdar, nämndemannen, länsmannen, de fyra
halta skollärarne och så naturligtvis sommar-
gästerna i flygeln, herrskapet Hults med två
barn, fruns mor och herrns syster.
Fru pastorskan var nygift, bara nitton år,
lång, litet fet och såg bra ut. Fru Hult tyckte,
hon var en smula dum. Herr Hult tyckte,
hon var tyst och tafatt. Herr Hults syster
tyckte, hon var klumpig, och fru Hults mor,
gamla kaptenskan, tyckte, hon var ett litet våp.
Men pastorn själf tyckte, att hans lilla
Helga var söt som en rosenknopp och lagade
mat som en mästerkock. Han var nöjd med
allt, hvad hon gjorde, och motsåg årets stora
tilldragelse, Helgas första prostmiddag, med
mycket lugn och stolta förväntningar, helst
som man tagit en kokerska från staden.
För herrskapet Hults var denna dag vis-
serligen ieke någon så viktig dag, men den
var heller icke utan sitt intresse. Högkulla
låg långt från den lilla hemstaden och långt
från grannar. Man led en betänklig brist på
samtalsämnen, och hvarje afbrott i enformig-
heten var därför välkommet.
I flygeln var man emellertid icke så ode-
ladt säker på, att festen skulle aflöpa med
heder för värdfolket, isynnerhet inte för värd-
innan. Man hade noga följt med alla förbe-
redelserna, och de hade icke vunnit obetin-
gadt gillande.
Fru Hult undrade, om de ämnade bjuda på
fläskkorf från slakteribolaget i staden, ty hon
hade varit nere på järnvägsstationen och sett
en öfverklädd korg, som tillhörde pastorns,
och när hon kände utanpå serveten, anade
hon runda och välkända former. Herr Hults
syster hade letat reda på, att de inte hade
färskt smör i smördegen, och gamla kapten-
skan hade sina misstänksamma blickar fästa-
de på fönsterrutorna. Hon trodde, det var
slarf med rengöringen. Och när kokersk-an
kom dagen före den stora dagen, så hade
man inte mycket hopp kvar. Den människan
kände man alltför väl till. Hon hade brännt
upp steken för borgmästaren, serverat råa
legymer hos stadsfiskalens och låtit såsen
skära sig hos postmästarens. Men naturligt-
vis hade de tagit henne, därför att hon var
så billig.
Andtligen randades den stora dagen.
Klockan nio på morgonen kom pastorskan
in till Hults och bad att få låna porslin och
silfver, och gamla kaptenskan, som nästan
mera hade hand om hushållet än hennes
sjukliga dotter, gick ut och räknade fram.
Hon frågade sig litet för, om de hade det
eller det. Och tänk, människorna hade ämnat
ställa till kalas, utan att ha hvarken fruktknifvar,
bordlöpare, vinbrickor eller ens en snygg
geléskål.
Om de inte händelsevis haft sommargäster
hos sig, skulle det just tagit sig fint ut.
Gamla kaptenskan anade, att här äfven be-
höfdes en smula handräckning med arrange-
menterna, och hon följde med, när sakerna
buros öfver, för att se, hvad som kunde ut-
rättas.
Men hur tafatt och oerfaren lilla fru pa-
storskan än var, så hade hon i alla fall sin
stolthet för sig. Hon kunde inte förmå sig
att begära hjälp af en person, som hon inte
kännt i mer än en månad, och med hvilken
hon, otillgänglig som hon var, knappt talat
femton ord.
Gamla kaptenskan fick stå och titta sig om-
kring i köket och fråga både hit och dit, men
några frågor fick hon inte själf, och så måste
hon gå, utan att ha fått utöfva sin tillämnade
tjänstaktighet.
Men hade hon inte fått begagna sina hän-
der, så hade hon i stället begagnat sina ögon,
och så fort hon kom hem igen, slog hon sig
pustande ned i stolen midt emot sin dotter,
utan att ens se åt stickstrumpan, som låg i
fönstret och annars aldrig var ur hennes fing-
rar, så fort hon hvilade sin lilla runda gestalt
på en stol eller soffa.
»Kan du tänka dig, Amalia, de ska ha stuf-
vade morötter till kycklingen. Det syns då,
att hennes pappa ä’ skomakare 1»
Och porslinet, det var då en brokig bland-
ning, tre sorters tallrikar och omaka såsskå-
lar. Och i sängkammaren skulle de duka
småbord att äta vid. I sängkammaren!
Fru Hult, herr Hults syster och gamla kap-
tenskan skrattade så tyst de kunde, för att
barnen inte skulle se så mycket af munter-
heten. Det måtte bli en rolig bjudning! Och
det bästa var, att det där lilla våpet trodde,
att hon förstod sig på allting så väl.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
